Fårskinnstofflorna

Siri är tillbaka på dagis. Hon ville inte hålla fröken i handen, ville inte ta med sin utflyktsryggsäck med tuggummirosa minitermos, macka och päron- och torkad aprikossallad. Ville inte släppa mamma. Men jag gick. Och hon grät i frökens famn. Fem steg bort tystnade gråten och hon var glad igen. Det kändes skönt att tårflödet tog slut fort och jag kunde vinka hejdå från vägen.

Själv har jag stavat med Hemi till tidningen för att hämta recensionsskiva, dammsugit hela huset (element, bakom sofforna, i sofforna ...), plockat undan, slagit igång en tvättmaskin, läst ut en bok, ätit lunch och druckit kaffe, skrivit ett handskrivet brev till en vän, bäddat ... och surfat lite såklart.

Nu: påtår och sedan ett yogapass.

Helgen som förflutit då? Tränade i lördags, sprang drygt två kilometer, körde pump 45 minuter och spinning 30 minuter. Mötte upp familjen och vänner på Krokodil och åt lunch. Fick sedan en stund för mig själv på stan. Medan jag lagade middag åkte Siri och Markus iväg till Vallsberget och åkte pistmaskin. Sedan kom Marcus och Carol och Terese och Tomas med varsin matpaj och så åt vi tillsammans.

Söndag åkte Markus på Vallsan och jag promenerade tjejerna (vi glömde Siris "tooo-ooo-ooteee!" som hon själv säger hemma, så hon bröt ihop och grät och grät och grät, blev inte ens glad av att få gå själv. Så jag bar henne halva vägen hem. Har jag ju fixat förr, men det är sådana gånger man känner sig lite ensam). Ibland är det svårt att få ihop, tycker jag - det där med att både få tid för sig själv men att ändå hinna göra något tillammans också.

Sedan åt vi god söndagsmiddag och slappade. Jag och Hemi tog en skön kvällspromenad i vinterstilla kvarter.