Den 17 juni skrev jag min kanske sista föräldrakrönika. Jag har bråttats med motivationsproblem ett tag denna vår. Kanske för att Siri börjar bli så stor nu. Hon är en egen person, som ska utforska världen, bitvis utan mig och sin fader. Jag känner att hon bör få göra det utan att folk vet en massa saker om henne. Vare sig de är till fördel eller nackdel för Siri, så innebär bara det faktum att de är skrivna att man redan skapat sig en bild av hennes person.
Vi har pratat om en fortsättning på krönikorna, men mer allmänt om föräldraskap. Just nu tror jag inte att jag vill skriva så. Jag vill kunna vara personlig. För mig är det när det personliga och allmänna möts som det blir verkligt intressant.
Sedan känns det som om jag inte tycker så mycket om föräldraskap just nu. För egen del flyter det liksom bara på och då skapas inte de stora funderingarna. Inte för tillfället. Men saker och ting ändras fort.
Så här skrev jag i alla fall förra veckan:
Hudlös varje dag
Sova själv i hotellsäng med de där magiskt sköna sängkläderna. Hotellfrukost med färsk ananas. Nötter och sultanrussin till förmiddagskaffet. Dessert efter middagen. Promenader längs vattnet. Vedeldad bastu och nakna klippor. Långa kursdagar fulla med information.
På fyra dygn i Stockholms skärgård har jag faktiskt inte längtat hem ett dugg. Alla mina halvt sömnlösa nätter med barn i sängen har jag önskat mig den totala ensamheten i en sval, renbäddad och framförallt egen säng.
Men så kliver jag innanför dörren hemma. Mitt förkylda barn skriker i falsett "Maaaaamma!" och kastar sig i min famn. Helt oförberedd på den känslostorm som sliter i mig börjar jag gråta.
Så oändligt skönt att komma hem, till människor där man har ett sammanhang. Sedan blir det vardag och vi anpassar oss dagligen efter om- och utbyggnationerna som pågår. Siri tror att byggarna är poliser. Är vi hemma under arbetstid finner man henne konstant stående vid lämpligt fönster för att se vad poliserna gör.
I går kväll var det dags för sommarfest med förskolan. Även förra året regnade det på dagen och firandet flyttades till förskolans gård.I år åker vi ut i skogen och grillar. Kanske är det starten på sommaren. Barnens sång och grönskande midsommartid. Sedan fattas bara sand mellan tårna, solvarma frukostar och mognande bär.
Hemma har vi börjat tömma rum medan de nya väggarna reser sig mot himlen. Datorn är ihoppackad och så även alla våra böcker och mina tyger. Siris tredje sommar kommer delvis att tillbringas i kappsäck, men i stället för att planera och försöka behärska har jag bestämt mig för att acceptera kaoset och bara gilla läget så gott det går.
En långhelg i juli flyr vi till Stockholm och gör alla klassiker. Skansen, Junibacken och Rosendal ska faktiskt bli helt underbart att upptäcka genom vår flickas ögon, även om jag kan gissa att vi kommer att prata betydligt mer om flygresan eller några myror på marken i efterhand.
Med den här krönikan tar jag sommarlov. Även om jag fortsätter jobba på tidningen någon vecka till så tänker jag vara ledig om kvällarna. Jag hoppas att värmen äntligen ska komma, så vi kan inviga grillsäsongen på allvar. Rosévin i handen, en uppslagen tidning, lite slöprat och några kvällar med dans. Jo det blir bra.
Jag skrev min första mammakrönika när Siri var två månader gammal. I slutet av den refererade jag till ett samtal med min mamma. Hon frågade om jag, innan Siri kom, kunnat ana att man kan älska någon så mycket. Då menade jag att skillnaden mellan att älska Siri och att älska min sambo (numera make) eller någon av mina närmaste vänner är den att kärleken till Siri var självklar. Den fanns på en gång. Till viss del när hon låg i magen, men sedan sekunden hon landade alldeles livmodervarm på mitt bröst så älskade jag henne.
I dag förstår jag precis vad min mamma menade. Jag var ovetande om hur många varv kärlekstrådarna kunde virvla sig kring hjärtat. Jag visste inte att jag kunde älska så mycket.
Så oändligt, så djupt, så självklart. Kärleken gör mig hudlös varje dag.
När mörkret rullar in ses vi kanske här igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar