Böcker

Jag har läst de flesta av Anna Gavaldas romaner, men egentligen bara tyckt om klassiska "Tillsammans är man mindre ensam". Den tyckte jag däremot så fantastiskt innerligt om.

Ett tag har jag harvat på med senast översatta "Lyckan är en sällsam fågel". Den fantastiska titeln till trots kom jag ingen vart i boken. Jag fångades inte av berättelsen, karaktärerna eller av språket. För ovanlighetens skull bestämde jag mig för att pausa.

Under Stockholmsvistelsen läste jag ut sköna "Svinhugg" av Marianne Cedervall och nu är jag halvvägs inne i "En flicka som kallas Alice", en bok jag valde för sitt fina omslag, men som fångat mig. En berättelse som påminner mig om böckerna av författaren och barnpsykologen Tori Hayden, som har arbetat med specialundervisning för barn med psykiska störningar och skrivit om sina erfarenheter. Jag och min vän Hanna sträckläste dem under gymnasietiden.

På torsdag ska Siri vara med på sin första begravning. Jag har förberett henne så noga jag kunnat. Till vardags pratar vi mycket om våra släktingar som inte längre vandrar bland oss. "Gör den här fabriken molnen som din farmor sitter på?", "Hur långt är det till himlen?", "Snart gör din mormor som Törnrosa och vaknar av en puss!".

I dag tog vi en kvällspromenad till kyrkogården, en fin solig kväll att strosa där. Tidigare bodde vi nära kyrkogården och jag har alltid tyckt om att gå omkring där.

Jag, Siri och min pappa besökte min farmor och farfars grav. Vi läste på stenar, pratade och Siri frågadefrågadefrågade. "Hur kommer de in i stenen?", "Varför får man inte se på dem?" och tusen miljarder funderingar till.

Jag har letat lite efter passande barnlitteratur på temat och åker förbi bibblan en sväng imorgon.

Det är vår bokstatus just nu.