Ett fulländat andetag

Ett tag nu har jag sneglat på löpbandet när jag kört mina olika pass på crosstrainern. Knät känns bättre och jag tror att det till stor del handlar om mina besök hos fina kinesologen som hjälper mig och som gett mig fantastisk insikt i hur allt hänger samman i min kropp (jag ska fördjupa mig i ämnet vid tillfälle).

Tidigare i veckan kände jag i kroppen att nu är det dags. Efter tjugo minuter på crosstrainern sprang jag mina första tjugo minuter på löpband på länge. Jag kände mig inte lyrisk, men det kändes okej. Och inte ont i knät.

I dag har jag varit ledig från jobbet eftersom vi har sagt farväl till Markus farmor i Kusmarks kyrka. Siri var väl förberedd på begravning och vad den innebar. Jag tyckte att det kändes som ett fint tillfälle att prata om och visa henne på livets gång och slut. Vi har pratat, promenerat på kyrkogården och läst böcker.

Under begravningsgudstjänsten satt hon blick stilla i mitt och Markus knä. Med sina stora, vackra ögon registrerade hon allt omkring sig. Hon såg hur jag knäppte mina händer och gjorde på samma sätt med sina. Hon satt djupt i famnen, avslappnad och med långa andetag.

På kistan lämnade vi varsin ros och en teckning som Siri ritat, Rut som flicka och gravstenen och kistan därunder.

Under den efterföljande lunchen och kaffet satt hon också ganska stilla, för att leva upp i slutet. På väg till serveringen gick vi över en liten bro med rinnande, dansande vatten under.

Dit gick vi tillbaka. Kastade sten i solen. Och pratade åter om liv och död, innan de andra gjorde oss sällskap.

I bilen hem sov hon tungt.

Väl hemma bakade vi en hallon- och kardemummakaka och svepte iväg på Siris danskurs. När vi kom dit var hon ovanligt tillbakadragen och väldigt väldigt mammig.

En av hennes närmaste förskolevänner som också dansar kom fram för att hälsa, men Siri gömde sig bakom mig. Jag satte mig ner på huk, tog Siri i knät och finaste förskolekompisen tittade med öm blick på Siri och strök henne långsamt och sakta över kinden och pannan. Även jag fick mig en smekning i pannan. Vi satt så medan de andra barnen dansade runt omkring oss och jag pratade lite med flickorna om vilka fina vänner jag såg att de var.

Sedan har vi avrundat kvällen med fika här hemma tillsammans med Markus bror Martin som är hemma och hans föräldrar. Det kändes som ett bra slut på dagen, att de var här med oss.

Ungefär där började jag känna mig rätt matt. Begravning för mig är alltid förknippat med blixtrande minnesbilder från begravningen av min morbror, som dog ung och lämnade flera barn efter sig. Jag var också trött av att ha burit Siri, hållit Siri i handen, haft henne i knät och lyssnat på henne helahela dagen.

Istället för att sjunka ner i soffan kände jag ett sug. Ett måste. Så jag knöt på mig löparskorna och tog min första runda utomhus. Som ett begär att känna min kropp arbeta, som motvikt till dagen.

Och jag sprang. Kunde ta ut stegen, kände mig lätt och stark och tränad. Precis sådär som jag drömt om att det skulle kännas.

På väg hem, i en nerförsbacke, tog jag ett fulländat andetag. Som att jag för första gången på evigheter vecklade ut lungorna hela vägen. Jag kände frid, eufori - jag kände mig som jag för första gången på så länge. Det där enda andetaget var värt hela den här långa, mörka, kalla, jävliga vintern.

Ett andetag, och jag känner mig hel.