I dag bar jag en sovande Siri på ryggen i svampskogen. Sedan hjälpte jag Markus att meckla ner en frys i vår matkällare. Efter det värkte mina armar rejält och yogastunden ställdes in. Istället tog jag en springtur. Egentligen inget märkvärdigt i sig. Bara skönt att skaka loss onda armar.
Jag sprang min mil, efter vattnet.
Rytmik, gatlyktor, vattenblänk.
Jag sprang in skymningen. Och när jag kom till sista uppförsbacken, den vid kyrkogården, var det som om en gemensam kraft lyfte mig, uppåt och framåt. Uppåt. Framåt.
Magi. I det lilla.
När jag sedan fortsatte satte sig så mycket på plats, i mig.
Trådar vävdes ihop, inga lösa ändar. Inte tankemässig logik, bara en känslomässig sådan.
Magi, det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar