Förlora sikt

Jag grämer mig lite för att jag startade det nya året med två klagoinlägg. För trots allt trubbel med kroppen, så känner jag mig förvånansvärt lätt i sinnet. Det är inte så tungt att kliva upp om morgnarna och jag längtar till dess att jag kan stå på yogamattan igen.

Två saker är väldigt starka för mig 2011.

Jag har på riktigt upplevt den där nära vänskapen. Den som bara är. Den, där man finns för varandra, i vardagen. I det lätta, och i det svåra, hela vägen igenom. Det har varit mig förunnat, att ha en sådan vän vid min sida under mystiska läkarresor och svåra Umeåtider. Jag är lyckligt lottad.

Jag känner mig också inspirerad och stolt över min man. Som vågade utvecklas, som vågade förlora fotfästet. Ta steget. När jag såg honom, lite på håll, under juldagen, uppdagen med en dialog. Då tänkte jag. Å, vad han är snygg och fin. Tänk att det är min man.

Den fina bilden ovan kommer från Etsy.