Vi skriver halvtid i vår Stockholmsserie, jag och min fotografkollega Sanna. Förra helgen publicerade vi reportaget om Ulrica och Gunnar. Och jag tror aldrig att jag fått så mycket respons för en text, någonsin.
Den är lång, men en sådan historia kan inte berättas fåordligt. Därför klistrar jag inte in den här, istället länkar jag till den.
Så här börjar den:
Stockholm I mörkaste novembernatten ligger Gunnar Ericsson på en sal med sin son nerbäddad på bröstet. Alla kuvöser är upptagna, men den nyblivna pappan är ett levande, varmt substitut. Efter sju års försök har en liten pojke precis kommit till världen med katastrofsnitt. I närheten kämpar hans mamma Ulrica Sundqvist för sitt liv.
Här berättar Ulrica och Gunnar om sin långa, oroliga och dramatiska resa. Resan till Pontus.
2 kommentarer:
Återigen den där frågan varför. Varför en del prövas så hårt. Å jag förstår känslan av lånebebis. All styrka till dem och en stor kram till dig som skrivit så fint om dem och som fått hoppet tilltufsat.
//Marajja
Tack Marajja. Din kommentar värmer i hjärtat. Kram.
Skicka en kommentar