Plusmodeller

Det var länge sedan jag sprang. Den där ländryggen har gjort att jag inte känt lusten. Löpningen har också en tendens att bli prestation. Kapaciteten så mätbar.

Men i dag kände jag längtan. Behovet att komma ut.

För när jag springer för att, då är det bland det bästa jag vet.

Så jag knöt på mig löparskorna. En plusgrad, kvällstomma cykelvägar. Och jag.

I mina andetag.

Det blev inte långt och det gick inte fort. Men jag sprang och kände livet i mig, och tänker att den känslan måste jag värna. Den totala glädjen i möjligheten av rörelse.

Och inte blir det sämre av att komma hem, stretcha, ta en varm dusch och sedan laga dijon- och vitlökskryddade hamburgare med aubergine, ekologiskt bacon, majonäs, grönsaker och cole slaw.

Just nu söver Markus Siri och jag sitter här och känner mig sådär perfekt nöjd och avslappnad.

Det för mig osökt in på boken som jag läser just nu.

"Hungrig" handlar om modellen Crystal Renn, och hur hon som ung tonåring blev uppmärksammad av en modellscout, och efter önskemål gick ner mycket i vikt för att kunna konkurrera om modelljobben. Om anorexia och en besatthet som gör ont att läsa om.

Och här är inte träningen en lustfylld sysselsättning, utan ett nödvändigt ont. Åtta timmar om dagen, ofta. Utan mat i magen. På olika gym för att inte bli portad.

Men Crystal Renn vände sin historia. Hon blev så småningom USA:s bäst betalda plusmodell.

Bilden här nedanför visar vad hon kallar "före" och "efter".

Jag har inte läst ut boken ännu, men tycker att det är en intressant livsberättelse. Speciellt när hon skriver om modebranschens mekanismer.

Men det är något mer som pockar på min uppmärksamhet.

Något som gör att jag känner mig kluven.

Vi vet att människor i dag är så indoktrinerade i smala modeller, i all slags media, att vi sällan reflekterar över det. Och här krockar naturligtvis idealbilden med verkligheten. Att de allra flesta är missnöjda med något på sina kroppar och vill ändra det vet vi, och att dessa smala, perfekta modeller bidrar till vår kroppsångest vet vi också.

Men å andra sidan? När vi söker andra förebilder? Vad finner vi då?

För titta på Crystal Renn när hon poserar som plusmodell. Hon har ett annat uttryck. Hon ser livsglad och självsäker ut.

Bilden nedan föreställer en annan modell, bilden cirkulerar på Facebook och handlar ursprungligen om en sedelärande historia om man vill vara val eller sjöjungfru.

Fotot är egentligen en variation på samma exempel. En oändligt vacker plusmodell.

Hennes hår, hennes ansikte, hennes proportioner. Och hennes hud.

Jag förstår att plusmodeller är en positiv utveckling. En motreaktion. Något som är sundare. Men på något sätt är de lika onåbara när man söker efter ideal.

På något sätt lurar vi oss att vi kan se ut som dem, att vi borde kunna se ut som dem. Och ändå slutar vi besvikna framför spegeln, eller framför fotografierna någon tagit på oss.

För de är perfekta på sitt sätt. Och är också en del av illusionen, av modeindustrin, av att sälja något.

De har bra benstomme, vackra kindben, tjockt hår och är perfekt ljussatta och sminkade. De har inga synliga celluliter eller åderbråck.

Jag förstår varför det är så. Men det blir på något sätt ändå samma sida av myntet.

Det kanske är vår sökan efter en idealbild som är problemet.

Eller?