En världsbokdag om [en annan] Siri

I julklapp får jag en bok om Siri von Essen.

En roman av Lena Einhorn, eller snarare, en berättelse baserad på en lätt fiktionaliserad samling kända fakta.

Det är sommaren 1872 och på sin tjugotvåårsdag gifter sig Siri von Essen med löjtnant, friherre Carl Gustaf Wrangel af Sauss.

Ett år senare föds deras flicka Sigrid.

”Och något slutade leva inom henne.

Så kändes det. Och i den känslan frös hon fast.”

Tre år senare träffar Siri August Strindberg och ytterligare ett år senare skiljer sig Wrangel och Siri.

En anledning till skilsmässan är Siris önskan att få arbeta som skådespelerska, något som var oförenligt med makens rang. Wrangel hade dessutom en kärleksförbindelse med Siris unga kusin.

De separerade makarna fortsätter vara vänner, och sitter tillsammans vid Sigrids dödsbädd, när hon dör bara fyra år gammal.

Siri lämnar allt för ett nytt liv och genomför sin önskan att bli skådespelerska. Hon debuterar och blir anställd på nationalscenen Dramaten.

Hon välkomnas i August Strindbergs konstnärskretsar.

Men att bryta mot den tidens konventioner var naturligtvis inte enkelt.

”Mamma, jag är inte skapad för ett stilla hem med frid och rosendoft. Jag behöver strid för att vara lycklig.”

”Strid?” mumlade Betty. ”Det finns något som heter ansvar.”

Siri von Essen blev mor till fem barn, tre levde till vuxen ålder. Siri och Strindbergs förstfödda lämnades bort men dog bara några dagar efter födseln. Dottern Greta omkom i en olycka bara ett par månader efter modern och fadern och sonen Hans dog endast 33 år gammal.

Men från att lämna sina två första barn kommer Siris liv senare att kretsa kring de tre levande barnen. Hon kämpar mot Strindberg som arbetar hårt för att få vårdnaden om barnen.

Jag vet egentligen inte varför jag tecknar ned dessa fakta, som säkert är bekanta för många. Men historien berör. Också de välskrivna sidorna, hantverket som passar tidsandan.

Viljestyrka. Mod. Feminism. Att bryta sin tids konventioner. Uppoffringar.

Och jag tänker på mitt besök i August Strindberg bostad i Blå tornet på Drottninggatan i Stockholm. Hans sista bostad, och den enda av hans 24 lägenheter i Stockholm som finns att se.

Jag minns hur det besöket rörde mig.

Och jag får ytterligare en inblick i en svunnen tid, som trots ­ att - eller kanske just för att - den är svunnen spelar roll.

Vi pratar om det på min bokklubb.

Hur mödrar som lämnar sina barn många gånger döms hårdare än män som gör detsamma - kanske speciellt av kvinnor.

Jag tänker också på kvinnor, konstnärliga själar, som behövde frihet. Som vägrade anpassa sig. Kuva sig. Som gjorde ofattbart stora uppoffringar, bland annat fick de ibland lämna sina  egna barn, för något - större.

Den vackra filmen om Marie Kröyer är en variant på det temat.

Och det är världsbokdagen i dag.

Jag uppmärksammar den med detta inlägg.