Det är drygt ett år sedan nu. När jag var på informaionsmöte på det som skulle bli Siris skola. När jag pratade en stund med mamma, som suttit barnvakt. När jag fick lite för ont i magen för att orka dricka te innan jag gick och la mig.
När jag försöke ligga stilla och andas för att inte väcka Siri. När jag tillslut hasade mig ner till toan, la mig på de kalla klinkerplattorna och ringde Sjukvårdsrådgivningen. När jag gick som en ostkrok till bilen tidig morgon för att bli skjutsad till akuten. När jag fick åka ambulans. Och bli opererad.
Blindtamen, ja. Den klarar man sig umärkt utan.
Men för Siri var det en jobbig tid, länge efteråt. Fortfarande pratar hon om det, med oro och obehag i rösten. Och efter den första lilla stela perioden har jag faktiskt fortsatt att ha ont.
Fortfarande börjar det slita när jag springer mer än fem kilometer och ofta, ofta har jag ont i själva ärret. Som taggtråd innanför huden, trots att ärret aldrig varit infekterat och är fint. Jag kan inte ha byxor mot och alla strumpbyxor måste rullas ner.
Men det är bagateller. Och alla ärr bär ju en historia.
Ett år sedan, vid påsktid.
2 kommentarer:
Så tiden går. Och läker alla sår. Och ärr : )
Jag hade länge problem med ärret efter mitt snitt.
Du är fin!
Och underbar liten Siri-katt!
Tack söta! Och skönt att höra att någon annan också haft känningar av ärr, du förstår hur jag menar : )
Ha en härlig helg.
Skicka en kommentar