Under två timmar i dag har varenda nervände och varenda cell i min kropp varit fullständigt fokuserade på en annan människas berättelse.
Och i dag, är livet sådär extra skört och vackert. Som det blir när man pratat med någon som överlevt.
Efteråt kommer tröttheten, den som infinner sig när man registrerat vartenda ögonkast, varenda handrörelse. När man nedtecknat. När man skall bearbeta och sammanfånga.
Det som stannar kvar allra mest är en bihistoria. Som skulle kunna vara ett reportage i sig.
En del av en människas liv. Några timmar rymmer många ord.
Jag är ödmjukad.
3 kommentarer:
ska bli spännande att få läsa.
En underbar och samtidigt skrämmande känsla. Men det är det som gör att jag älskar mitt jobb. Mötena, berättelserna och inblickarna i andras liv. Att få möjlighet att dela båda sorg och glädje. Och att få en vuxen människas fullkomliga tillit.
Roligt att du tycker det, Annika. Kommer i tidningen om några veckor!
Marie, ja kanske. Har inte tänkt på den som skrämmande, mer inslukande och krävande men framförallt en gåva. Du måste verkligen möta människors inre liv, kan jag tänka mig. Fint. Och jobbigt. Du beskriver det vackert. Att få en vuxen människas fullkomliga tillit.
Kram till dig!
Skicka en kommentar