Ja? Vad skriver jag nu?
Jag sitter på jobbet. Bredvid mig sitter min sjuåring och sjunger med till en film på paddan. Min kalasflicka, vars fritids är stängt. Som hänger med mig halva dagen och med morfar halva.
Hon som blivit firad på finaste sätt i flera dagar. Som fick en trapets och romerska ringar till present i morse.
För medan orden har rullat in, via bloggen, via mejl, facebook och samtal så har livet naturligtvis pågått. Vi har promenerat längs Norrstrand i kvällssolen, vi har minigolfat, ätit middag med vänner, haft sovkalas, barnkalas och vuxenkalas.
Någonstans känner jag ett behov av att fånga in, sammanfatta.
Jag förstår att saker jag skriver väcker känslor på olika sätt, många gånger på sätt som jag inte förutser. Man kanske stör sig på något värdsligt, eller inte alls håller med om något som jag inte ens tänker är ett påstående.
Men redan när jag började skriva krönikor i tidningen för snart femton år sedan fattade jag ett beslut. Och det beslutet håller jag kvar i ännu. För om jag skall börja analysera det jag skriver med fungeringar på hur det ska tas emot och tolkas, då kommer texterna att bli så näringsfattiga att vokaler och konsonanter vissnar ihop och självdör.
I alla fall.
Tack till alla som har kommenterat, som har visat engagemang. All kärlek och respekt.
Och även om det är mulet ute, så lyser solen här i mitt kontor.
Och jag. Jag har äran att få vara mor till en sjuårig ljuvlighet.
4 kommentarer:
Jo, det är en ära att få var mor. Jag läste vad du skrev i inlägget innan. Och håller med dig fullständigt. Min insikt är att genom att förvalta mina egna intressen och ge mig tid för mig själv orkar jag vara en god mor. Jag har inte dåligt samvete för att jag väljer att ta en löptur istället för att läsa en kvällssaga. Jag vet att nästa kväll är det min tur att läsa, och att jag orkar med vardagen bättre om jag håller mig i form. Det handlar inte bara om mig utan att vi som familj ska må bra. Och det gör vi om vi föräldrar får egentid. Tid från varandra, tid med varandra, tid med ett barn, tid med båda barnen. Alla lika viktiga.
Jag har ett yrke där man inte kan välja att bara jobba en viss tid. Alla dygnets timmar skall bemannas, vilket gör att jag ibland är borta hemmifrån stora delar av veckan. Men mina barn har aldrig klagat. De vet inget annat och trivs på dina respektive skolor/dagis. Jag tror att Siris ord kommer från någon vuxens fråga om varför hon har så långa dagar. Jag tror inte hon själv tänkt på det som något fel. För henne är det ju vardag. Hon vet inget annat.
Många kramar och det är skönt att höra att du är trygg i dig själv och ditt beslut.
Har förmånen att få vara mamma till en 30:åring och en 40:åring. Kan inte fatta. Det var nyss dom kom. Sug på karamellen, och tänk att det varar livet ut!!!!!!!! Jag bär dem ALLTID i mitt hjärta!!!
Kram!
Skicka en kommentar