* * *
När jag ser hundhår på en annan människas kläder, och när jag finner Hemis på kläder i garderoben.
När jag inte längre behöver åka hem på lunch, och när jag ibland åker hem på lunch ~ när solen lyser in och jag vet precis hennes läte i solskenet på varma golvet.
Det där nöjda knorrandet.
När Siri ropar "Hej Hemi!" när vi kliver innanför dörren; som ett uttryck av saknad och kärlek.
Sällskapet i soffan, tiggandet, det tunga huvudet, leklusten i sanden.
Men också något djupare. Närvaron som inte finns. Jag söker efter ord för att tonsätta, vad som djupt inom mig fattas. Men kanske behöver det inte ordförklaras. Hon var en del av mitt liv så lång tid. Det räcker nog så. Nervtrådarna, kärleksrötterna.
Att hennes urna står på hyllan i köket känns inte märkligt alls ~ snarare naturligt. Den perfekta utsiktsplatsen; över spisen, kylen och matbordet.
Över några av dem hon älskade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar