När tillbaka blir framåt

* * *

Vi är tillbaka där vi började.

Det var i slutet av förra millenniet. Jag och Markus träffades - ja via lite omvägar och vänner och fester - på jobbet.

Jag vikarierade under julen och han arbetade som tryckare. Vi möttes vid dagstidningarna om kvällarna, småpratade. Och oj, så fin jag tyckte att han var.

Hans vänliga ögon.

Det vackra i honom.

När tryckeriet lades ner i Piteå och blev Luleåbaserat ledde arbetsvägarna Markus vidare.

Det senaste året kan man säga att arbetslivet skapat obalans i familjen. De vitt skilda arbetstiderna oss vuxna emellan, helgarbete. När vi stod mitt i det tyckte jag inte att det var något större problem. Det hänger nog ihop med viljan att göra det bästa möjliga av alla situationer.

Men det blev mycket jag och Siri, inte vi som en familjeenhet.

Och så värderade jag - eller vi alla - familjestunderna så att det nästan gjorde ont att göra annat. Som om livet krympte och krympte ihop och enbart kom att handla om vår tresamhet.

Det låter osunt när jag skriver så och vi har haft det bra, tillsammans, hela tiden.

Men ändå någonstans obalans.

En vilja till annat.

En önskan om att i grunden ha liknande arbetstider. Tidigare var det kanske något av en självklarhet, och för många är det inte alls verklighet. Det kanske låter förmätet, jag vet inte, men för oss blev det något att både drömma om och jobba mot.

Därför gjorde Markus tillslut ett val. Jag har inte skrivit om det här, eftersom det var hans val. Inte mitt. Även om det också påverkar mig.

Under en tid hemmavid har han fått fina ömhetsbevis från vår dotter på hur viktigt det har varit och är med kvantitetstid. Att finnas där. Bara finnas. För frågorna som dyker upp, spörsmålen, själsfunderingarna.

Att det på ett annat sätt blivit självklart att mysa med honom i soffan även om jag också finns där.

Att prata med pappa likaväl som med mamma.

Deras huvuden tätt tillsammans, deras småprat, det gör så gott i mig.

* * *

Nu har Markus fått ett nytt jobb.

Tillbaka till rötterna, där han började. I ett tryckeri. Med människor han känner, som vill arbeta med honom igen, med arbetsuppgifter han känner - men också nya lärdomar.

Det är dagjobb med pendlingssällskap;

och framtiden känns ljus.

~ det känns som att vi kan bibehålla vår balans.