* * *
När vi går och lägger oss frågar min man vad som är fel. Han är precis hemkommen från jobbet och jag undrar hur han hunnit känna.
"Du läser ju inte", säger han med självklarhet.
Då är något fel.
Och visst är boken jag läser rätt komplicerad och faktaspäckad, i alla fall så här till en början. Nästan så att jag drar mig lite. Jag är ju journalist och borde sluka "438 dagar".
Men också.
Vi har fått mms precis innan sovdags. Två vackra nyblivna föräldrar, en nyfödd pojke. Det finns inga gränser för hur mitt hjärta glädjer sig, det gör det inte, men jag blir också påmind om min egen otillräcklighet och min egen vilande sorg.
"Tänk", säger jag. "Vi kommer aldrig mer att ligga på BB och skicka lyckliga meddelanden."
I vardagen tänker jag sällan på det, vet att min remiss ligger på Karolinska men tror i förlängningen inte att det kommer att göra någon skillnad. Det är som om tiden går, och går iväg för mig och jag har skrivit det förut, att jag börjar förlika mig med tanken.
I helgen var vi på vuxenfest, bland annat med en hel del småbarnsföräldrar och småbarnsprat.
Jag får inblickar i olika vardagar och förutsättningar och tycker det är intressant - men känner också en krypande känsla av att jag börjar vara för gammal. Logiskt behöver det inte vara så. Jag fyller 36 i år, blev mamma när jag var 27. Det är mer en känsla som rullar in.
Jag har gjort det här, jag är på väg in i en annan fas.
Vill jag ens gå tillbaka?
Uppenbarligen verkar det inte som att jag har något val, när det gäller att bli biologisk mor en gång till. Men ändå börjar jag hamna allt mer i limbon; Den av att vilja så att det gör för ont att tänka på, och av att känna att det är försent i livet.
Eller kanske är det bara ett sätt att hantera?
Att det börjar vara för sent för Edelweiss.
7 kommentarer:
Lång kram!
Vet hur du känner...
Min kropp ville inte ge mig någon bebis och har fortfarande, trots att det är år försent, svårt att förlika mig med tanken.
Det är en livssorg som jag måste lära mig att leva med. Det kan gå perioder när jag inte tänker på det och så kommer det dagar då tårarna inte går att hålla tillbaka. Dagar då jag önskar att jag hade fått uppleva känslan av en liten hand i min.
Tänker att det finns en mening, det ska det ju finnas med allt.
Fredagskram
Mari G
Du skriver alltid så vackert så det kniper tag och vrider om ens hjärta.
Kram/Maraja
Vår sista Lilla (sladdis) kom när jag var 38. Och jag har nära erfarenhet av en mamma som blev just mamma för första gången när hon var 46. (Och fick andra barnet vid 48) så 'försent' blir det nog inte förrän man känner att det är 'försent' för just sin egna kropp och familj. Men orken med nattvak och vid sjukdomar är inte som den var när vi fick våra stora tjejer, det ska man inte sticka under stol med. Det är långt ifrån samma sak. Men det finns så många andra vinster med att "ha glest " mellan barnen. Vinster man inte förstår förrän man provat. Och allt det här skriver jag för att ge dej hopp. Jag hoppas för och med er. Än finns det tid för mirakel. Kram och trevlig helg!
Tack, fina Elin!
Mari G, jo en mening och kanske en lärdom. Och visst går det upp och ner. Vissa dagar flyter det på och vissa dagar gör det ont i allt. Känner oändligt för dig när jag läser dina ord flera gånger om.
Stor kram till dig, du är mig nära i hjärtat.
Tack Maraja. Kram <3
Tack för dina ord, Lisa. Visst har du rätt, försent blir det inte genom ålder som en siffra, även om min kropp verkar ha gett upp ur den aspekten för rätt många år sedan. Jag ville ha glest mellan barnen, men det verkar allt mer som om jag inte har något val. Jag tar till mig dina ord och jag vet ju att det är så, att skulle jag få möjlighet att bli mor en gång till så skulle jag nog glädjas oändligt och direkt ställa in mig på småbarnsår och nattvak. Men just nu känns det avlägset, på något sätt känns det som om man tröttnar på att hoppas och vänta.
Men tack, och jag tror som du, än finns det tid för mirakel. Stor kram.
Hej Mari! Jag blev nyfiken på hur du tänker kring adoption? Vet inte att jag läst något om hur du resonerar kring det?
Hej Malin. Nej jag kanske aldrig har skrivit om adoption i bloggen och utan att egentligen logiskt ha resonerat fördelar och nackdelar så känner jag / vi inte att det är aktuellt för oss.
Både privat ivf (som jag faktiskt inte ens tror är ett fysiskt alternativ för mig) och adoption känns som så stora processer att dra igång att jag bävar bara vid tanken.
Och än mer väntan och ovisshet och känsla av att livet är på paus. Nej, just nu vill jag bara avsluta min pågående utredning och gå vidare. Kanske ändrar jag mig när jag väl är där och vill söka andra vägar, men som sagt. Inte just nu. Och logiken säger att sedan kan det vara försent. Kanske borde vi gardera oss, ställa oss i kö. Men det steget känns omöjligt att ta just nu.
Ungefär så.
Skicka en kommentar