* * *
På fredag; nya prover.
Tejpbiten i armvecket.
Uppdatering av värden för bedömning på Karolinska.
När läkaren ringer känns det som om jag silar orden genom en linneduk. En mjölkig vit hinna som skyddar mig.
Ja ja, jobba på ni, så får vi se, tänker jag och tror att jag står med fötterna stadigt rotade.
* * *
Får en fråga här i bloggen, och tänker att det säkert är fler som undrar.
Så jag svarar, efter bästa förmåga. Men kanske utan att gräva allra djupast under nervtrådarna och känslosträngarna. Går på intuition.
Tänker att jag ändå klätt av mig kläderna så många gånger förut och skriver spontant - och hoppas jag - utan att såra någon som läser.
Frågan handlar om adoption, om jag - eller vi - funderat på det.
Och svaret är nej.
Eller så här; vi har naturligtvis nuddat vid tanken. Men känt ett fysiskt grundat nej utan att analysera och diskutera. Utan att spalta upp fördelar och nackdelar. Plus och minus.
Det är inte logiken eller en önskan som talar. Från mig är det bara ett nej, skrivet i hela mig.
Skrivmaskinstyngd i bokstäverna.
Främst handlar det om att leva i nuet. Att verkligen vara i stunderna med Siri, med mig själv, med min man. Familj och vänner. Att inte leva för vad som kanske ska hända.
Återigen. För mig.
Min känsla.
Både privat ivf (som inte ens verkar vara ett fysiskt alternativ för mig) och adoption känns som så stora processer att dra igång att jag bävar bara vid tanken.
Och än mer väntan och ovisshet och känsla av att livet är på paus.
Kanske ändrar jag mig när denna 'utredning' väl är klar. Kanske vill jag då söka andra vägar.
Men som sagt. Inte just nu. Och logiken säger att sedan kan det vara försent. Kanske borde vi gardera oss, ställa oss i kö. Men det steget känns omöjligt att ta just nu.
Ungefär så.
4 kommentarer:
Det är en känsla det där...
För egen del har jag aldrig tänkt tanken på adoption. Kanske hade jag, eller vi, kommit dit till slut, om IVF som alternativ visat sig hjälplöst... Men först då, för drömmen var inte endast 'ett barn' (eller två som det i slutändan blev), utan det var lika mycket den där känslan i kroppen, suget efter graviditeten, förlossningen, som märkligt nog tycks finnas fastän man faktiskt inga referenser har...
Så... Kanske när andra vägar provats. Kanske hade adoptionstanken kunnat mogna då.
/V
Jag förstår precis vad du menar. Gå på din känsla, den är rätt för dig och det kan inte någon ta ifrån dig. Det som känns rätt för dig, känns kanske fel för någon annan. Och visst är det tur att vi tänker och känner olika. Hur skulle världen annars se ut...
Önskar dig en skön kväll. Och tänk, i morgon är det fredag igen!
Kram Mari
Vi har också fått frågan om vi inte funderat på adoption, men vi känner inte heller att det är ett alternativ för just oss. Vi har flera i vår närhet som adopterat och det är en fantastisk sak att göra tycker jag. Men jag tror också att det inte är en väg för alla. Vi har alla vår egen väg som är gjorda just för oss, och magkänslan är till stor del en vägvisare till just den vägen.
Ta hand om dig.
/Erika
Tänker att det inte är så konstigt, V. Den känslan av att vilja vara med om en graviditet och förlossning är ju rätt nedärvt i oss. Fortplantningen. Sedan tänker jag, utan att veta, att föräldraskapet sedan blir lika, adoption eller förlossningen spelar mindre roll sedan. I förlängningen.
Fint, att ni fick två barn. Kram och tack för din kommentar.
Ja, men visst är det tur att vi tänker och känner olika. Och att vi kan få lov att ändra oss. Såg "Dallas buyers club" i går och har tänkt mycket på filmen efteråt, just det med att erfarenheter kan få oss att se på saker med nya ögon. Intressant. Och nu - påskvecka! Kram.
Hej Erika. Magkänslan, ja. Vad kan man göra annat än att följa den i sådana här frågor ... Magen och hjärtat, tror på det. Kram till dig!
Skicka en kommentar