Så lär vi oss ett nytt ord: Höstblåsor

Jag får en del frågor om hur jag mår, med tanke på Extra. Sådär kan jag kanske svara. Rädd för att gräva ner mig djupt, mån om att gå vidare utan att känna mig frustrerad och bitter. Därmed också lite orolig för att inte våga känna. På riktigt. Ungefär så. Och mer känslig än vanligt för små små halvelaka kommentarer.

Har i alla fall haft en ledig, skön helg med lite (om ingen) eftertanke.

I lördags åkte vi till Luleå, åt på Kulturens hus med vy över vattenspegel. Fantastisk anka och honungsslungade rotsaker och ett glas rödvin smakade fint, men inte superbra service och en lite kall atmosfär med neonbar.

Sedan såg vi Klungan och jag instämmer i min kollega Torbjörn Carlssons recension.

I måndags cyklade jag till dagis i min fuskpälskrage och barnen undrade ivrigt varför jag hade en varg kring halsen. Vargen har jag i alla fall matchat med min egensydda lurviga mössa i bästa kosack-stil.

Ja och sedan blev det tisdag. Siri är hemma från förskolan med åkomman höstblåsor (fint namn på sjukdomen i alla fall). Onda blåsor i munnen (och därmed ofantliga mängder rinnande saliv, har nyss bytt tre plaskvåta tröjor på mindre än en timme) och hög feber. Kära syster ryckte in och lät mig gå på två möten, men resten av veckan blir vi nog hemma.

På bilden vilar Siri med storasyster hund ... i tio sekunder i alla fall. Bilden är inte tagen idag, såhär piggelin har hon inte varit.

Nu: yogapass innan nya SVT-serien Dom kallar oss artister.