När jag parkerar cykeln på Grisberget ställer jag den under en skylt, som är uppsatt till Pitebon och längdskidåkaren Niklas Jonssons ära, det finns nämligen en slinga på Grisberget som heter just Niklas Jonsson-slingan.
Senast när jag sprang intervaller i värstabacken tänkte jag på orden på den skylten:
"Motionsslingans namn tillkom efter OS i Nagano 1998 då Niklas tog silvermedalj på 50 km efter ett heroiskt lopp där han var endast 8 sekunder från guldet."
De träffade mig rätt i hjärtat eftersom jag på sistone blivit uppmärksam och funderat en hel del kring prestation och ambition. Istället för att skriva att Niklas Jonsson tog silver och att det var fantastiskt och sedan sätta punkt, ska man tala om att han bara var åtta sekunder från den ädlaste av valörer.
Det fanns säkert ingen baktanke av skyltförfattaren, men någonstans blir sammanhanget att trots att man gjort en fantastisk prestation, tagit OS-medalj och senare fått en motionsslinga uppkallad efter sig där massa människor tänker på en när de nöter spåret via promenad, springturer och skidor så är det ändå så att det bara var åtta sekunder kvar till guldet.
Jag är säkert känslig nu, men kontexten blir en annan på grund av den där sista delen av meningen.
När jag sprungit Vårruset i Luleå kände jag mig inte primärt nöjd med tiden [25 minuter på 5 kilometer]. Jag kände mig inte lycklig för att jag faktiskt kunnat springa runt, något som varit omöjligt för bara någon månad sedan.
Konferenciern Peter Siepen intervjuade glada kvinnor efter målgång som jublade över att de faktiskt sprang hela vägen, eller att de sprang på 30 minuter.
Och jag kände: jag önskar att det var jag. Jag önskar att jag kunde vara så översvallande, lyckligt nöjd över min prestation. Istället för att fundera, analysera och vilja förbättra. Vilja mer.
På ett sätt är ambitionen ett aber, att ha så svårt för att stanna upp känna det här gjorde jag bra.
Jag försöker hitta sätt att vända på det, finna ett sätt att göra det till något bra. Å andra sidan finns det delar av egenskapen som kan vara bra. Den driver mig vidare i jobbet, att hitta nya reportage, göra snyggare sidor, mer inspirerande saker. Den har hjälpt mig att gå ner 16 kilo i vikt och 20 centimeter i midjan under våren.
Kanske måste jag bara bli bättre på att stanna upp och vara snäll med mig själv.
När Markus kom hem från Långnäs i eftermiddags tog jag på mig själv löparskorna och Hemi selen (hon försökte i vanlig ordning gömma sig) och åkte iväg till Pitholmsheden för ett springpass.
Vår vana trogen sprang hon lös, slirade i sanden och åt hästbajs med jag sprang på (och hon efter, rädd för att tappa bort mig). Efter andra vändan drog jag av mig träningströjan och sprang enbart i tajts och sport-bh. Mp3:n kände jag mig också redo att lämna vid vattenflaskan.
Och jag kände att det är ju är jag ska vara. Bland solstrimmor, blåst och någon regndroppe. Bland tallarna. Jag sprang mot vinden, med vinden, smälte in i den och blev en del av alltet. Fåglarnas ljud, mina andetag, rytmiska, starka.
Det är här jag finner mig själv.
Bland tallarna och molnen.
Jag springer in i mig själv.
3 kommentarer:
För mig har löpningen inneburit att jag får/kan tävla igen, men även den där heliga stunden för mig själv och lugnet i kropp och själ efteråt. Att man är "tävlings" och vill bli bättre tror jag precis som du är något bra i många sammanhang, men ibland en grop man gräver åt sig själv. Lika viktigt som att förbättra och prestera är att klappa sig på axeln och säja Jag är bra! Jag är en fantastiks människa, jag duger precis som jag är ( klychigt men sant :) Hur känns det att vara jag? Ibland är vi nog lite för hårda mot oss själva. Stora kramar, tycker du är fantastisk och fin!
Jag har känt igen mig i det du har skrivit tidigare. För mig resulterade fokus på träning, vikt och en ständig känsla av att inte vara riktigt nöjd, i något som jag till sist inte tog mig ur på egen
hand.
Det blir ett bättre liv och faktiskt gladare liv på alla plan, när man inte behöver vara i toppform (för den skull inte otränad) eller kan tillåta sig att dra en större storlek (utan att därmed vara överviktig).
Var varsam med dig.
Hanna, tar till mig dina ord och kan bara instämma och känna igen mig. Kram.
Anonym, jag tycker det är intressant att läsa dina formuleringar och din erfarenhet. Att våga se vad som inte stämmer och försöka göra något åt det, vad det än handlar om, är modigt. Att jag ser min presetationsvilja är nyttigt, för jag har inte uppfattat den som så stark tidigare och då menar jag mer inom arbete och mindre om vikt. Jag lär mig om mig själv, vi får se vart jag hamnar på resan!
Skicka en kommentar