Att vara mamma

Att vara ledig. Bara kasta ett halvt öga på mejlen då och då. Svara på det som behövs. Veta att jobb väntar längre fram på ledigheten, men sedan lita på att telefonen påminner.


Att vara ledig. Vara osäker på om det är söndag eller måndag. Dricka kaffe om kvällen. Och därmed vara pigg halv ett om natten. Känna att det är okej.


Att vara ledig. Känna att själen och vilan i mig fylls på. Sedan jag trappade ner till en tredjedel av medicindosen mår jag så mycket bättre. Jag kan ta djupa andetag. Jag sover gott om nätterna, Siri sover gott. Det helar. Vi är två vuxna hemma och kan vila i varandras närvaro.


I kväll har jag och Siri påbörjat något vi pratat om länge. Vi bygger upp ett Barbielandskap på hennes skrivbord, som vi sänkt ner till stå-på-knä-och-leka-nivå.


Vi har gjort sovrum med garderob och skoförvaring, vardagsrum, läkarmottagning och matrum. Siri har skapat en vind för vinterskor och garage för barnvagn, bil och hästfinka på golvet nedanför. Hela hon skälver av upphetsning och hon är helt underbar när hon senare förevisar de olika finesserna för sin far.


Sedan kastar hon sig på rygg på sängen och säger:


"Det här är livet!"


Och jag känner. Så lite jag egentligen behöver ge. Inga himlastormande upplevelser. Några kartonger och lite fantasi. Och närvaro.


Vi ser Sean Banan på tv, bygger Barbieland och sedan är klockan mycket. Siri vill ha kvällsmål. Välling.


Vi tar med vällingflaskan ut på verandan. Där finns min nya klenod. En gungstol från en vän, en släktmöbel tillverkad i slutet på 1800- början på 1900-talet. Grå, skavd, från en stuga i fjällen. Vi har hängt upp en sänghimmel ovanför.


Jag sveper in Siri i ett krispigt täcke. Hon vilar stilla i min famn och äter sin välling.


Vi gungar länge. Småpratar. Och jag tänker, just nu, så lätt hon gör det för mig. Att vara hennes mamma. Denna kväll ska jag minnas. Denna kväll ska jag tänka tillbaka på, när det vankas hjärtesorger och livskval i tonårig framtid.


Hon sitter tyst en stund. Sedan säger hon:


"Mamma. När du och pappa dör. Tror du att jag kommer att köpa det här huset då?"


Och så är vi där igen. I döden. Och jag fascineras över vad som rör sig i hennes huvud, och på vilka nivåer.


Vi småpratar om det en stund, innan hon somnar i mina armar.