måndag, januari 20, 2014

Bröstkorgen, tom på liv


* * *

Tittar på klockan i fikarummet på jobbet. Tick-tack-tio-över-nio, måndag morgon.

Förra veckan såg jag visarna,

samma klockslag,

genom tårarna.

Då hade Hemi precis tagit sina sista tunga, djupa andetag. Bröstkorgen, tom på liv.


* * *

Åker hem på lunch, genom kylan.

Sprättar posten, räkningen från veterinären.

Avlivning.

En millisekund knyter det sig i magen. Ordet, så kallt och hårt. Avlivning. Gjorde vi rätt, ett ifrågasättande. En millisekund, en ilning, sedan inte mer.

Det är fortfarande kallt ute, men ändock

~ lite mildare.


2 kommentarer:

Ingrid sa...

Jag känner igen mig, hur många gånger ställde jag inte frågan till mig själv. Det är ändå sunt tycker jag, man tar ju ett sådant stort beslut...skulle vara konstigt om man inte undrade!

Ingrid

Mari sa...

Ja precis, det är nog ett sunt ifrågasättande - fast bra om man kan låta bli att göra det för jobbigt, kanske.

Jag känner för min del att Hemi var gammal, hon hade fått leva ett bra hundliv. Hon blev sjuk och mådde väldigt dåligt sista helgen, så jag känner mig trygg i beslutet - även om det som sagt kan göra ont och ifrågasättas i korta stunder. Och det med att ha makten över någon annans liv, inte lätt och hanteras verkligen varsamt. Hu!