Kallt & förutan

Det är så kallt. På riktigt kallt

~ jag har hört att kraftig blåst tidigare kunde ses som förmildrande omständighet för människor som skulle lagföras för brott de begått.

Lite så skulle det kunna vara för mig; inga brott. Men en halvilsken själ, mest ilsk på mig själv. På grund av kölden.

Jag och kyla går helt enkelt inte ihop, även om jag får vara inne hela tiden.

Min man sa det till mig i fredags: I helgen gör jag allt som behöver göras utanför huset. Du behöver inte gå ut om du inte vill.

Det är kärlek, för mig.

Så har det gått en helg. En kall.

Och jag har varit en matte utan hund.

Hemi skulle inte heller ha tyckt om kylan.

~ mitt barn däremot, hon springer med röda kinder i minus 28. Skottar snö och skrattar.

Jag beundrar henne, men förstår inte.

För en vecka sedan satt jag bredvid Hemi en sista kväll. En sista kväll av många tusen vanliga.

* * *

Det skulle kunna göra ondare i hjärtat än vad det faktiskt gör just nu;

~ hjärtat kanske också är lite fruset?

Hennes matskål står kvar, hennes mediciner likaså.

Men bädden har vi tagit bort, och madrassen i sovrummet.

Jag tänker att det kommer en dag när det är dags, då man känner att nu.

Tills dess finns sakerna kvar, som en påminnelse.

Men den största påminnelsen är luften, energin.

Att huset är mer tomt

~ förutan henne.