Jag och Siri äter middag vi två i dag. Maten är klar på tio minuter - så länge som det tar för algerna att ligga i blöt.
Vi äter romansallad med balsamicokräm, uppskuren avokado med citrondroppar uppepå, naturella cashewnötter, körsbärstomater och skivade bitar av rå lax som vi doppar i soja (jag med wasabi i). Och så algerna.
Gott och mättande och som sagt klart på tio minuter. Värdefullt när man är hungrig.
Vi pysslar i vardagsrummet, ser Labyrint och listar våra favoritprogram på Bolibompa genom tiderna.
* * *
Siris lista:
1. Labyrint
2. Pyjamasklubben
3. Philophix (med gamla programledaren)
* * *
Min lista:
1. Fixa rummet
2. Snoffe, döden och jag
3. Philophix (också med gamla programledaren) / alternativt Superdräkten
* * *
Vi läser ut en fin bok om smuggelhunden Puzzel, och tycker om att man får följa valpens känsloliv. Vi pratar om Hemi och är lite ledsna, men tröstar varandra.
Så sätter vi näsa mot näsa. Jag säger att jag tankar henne med kärlek och ber henne känna om den fylls upp i kroppen. När den når mungiporna och de pekar uppåt är hon full av föräldrakärlek och somnar.
Den senaste veckan har jag naturligt fått frågan om vi ska skaffa en ny hund.
Även om varken jag eller Markus är utpräglade hundmänniskor på det vis med utställningar eller tävlingar eller träffar så har jag svårt att tro att vi inte mer kommer att ha hund.
Men vi båda vuxna i familjen känner nog ändå nej, för nu.
Det hade varit stor skillnad om vi haft två hundar, Hemi och en till. Även om sorgen efter Hemi som individ hade funnits och varit lika stor - tänker jag mig - så hade rutinerna funnits där fortfarande. Omtanken. Att fylla på vattenskålen och le åt ett tungt hundhuvud upplagt på bordskanten.
Men nu är det inte så. Och jag tror, att om vi skulle ta en valp nu, så skulle vi mäta den hunden med Hemi.
Återigen, för nu.
Dessutom; att ta en valp och vara borta hela dagarna på jobb känns inte som ett alternativ.
Jag kan också känna att jag vill ta tillvara på obundenheten. När vi vill åka iväg, om så bara för en dag, behöver vi inte ordna hundvakt. Även om det inte varit något problem så kan jag känna att för ett tag så kan det vara skönt att vara mer ... oberoende. Och Siri börjar vara stor. Hon har alltid varit roligt att ha med på upptåg, men det blir ju såklart lättare och lättare ändå.
Och något fler barn verkar vi ju inte få. Postade förresten ett brev med kontaktönskan till min läkare i Sunderbyn före jul. Det är drygt en månad sedan och jag har fortfarande inte hört något. Jag börjar känna mig färdig där.
Färdig med väntan, faktiskt.
Så för nu, vill jag njuta av en slags rörelsefrihet. Särskilt efter två år där Markus jobbat en hel del kvällar och helger. Så stor skillnad det är när man kan hjälpas åt och dela. När en fundering om utedagen på skolan innefattade skridskor eller skidor inte behöver leda till att man fäster frågan i hjärnan för att kolla senare - utan att den andre fixar på en gång.
För det är aldrig nu-omsorgen som har varit jobbig att göra på en. Mer det långsiktiga, framförhållandet, planeringen.
Så, där är jag nu. Och det känns okej att 2014 har börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar