Skönhet

Läser, läser. Ser, ser.

Börjar julledigheten med att avsluta "Sophies historia" av Jojo Moyes (som också skrivit "Livet efter dig"). Två parallella historier, en tavla som förenar. Paris, första världskriget, om stulen krigskonst och kärlek. Intressant och skönt läsvärd.

Fortsätter med Emma Hambergs uppföljare på "Rosengädda, nästa!". Denna heter "Larma, släcka, rädda i Rosengädda!" och jag tycker nästan bättre om denna andra bok. Anspråkslös, lite som en "Ett år i Provence" - fast i Rosengädda - och väldigt easy going.

Följer upp med "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek" av Lena Andersson.

Vad ska jag säga om den?

Själva ramberättelsen är välbekant och klassisk, en slags kärlekshistoria som många kan känna igen sig i, men språket är något annat.

Jag läste boken i paddan (även om jag definitivt föredrar fysiska böcker) och har skärmdumpat många sidor för de vackra språkets skull (och flera för att slå upp ord i efterhand, det är sällan jag läser böcker där jag inte vet vad orden betyder - men här förekom rätt många ord jag inte har en aning om vad de står för och jag vet inte om det kanske säger mest om mina vanliga bokval? Intressant är det i alla fall).

"Egenmäktigt förfarande" ska vi diskutera i bokklubb nästa vecka och det skall bli spännande.

Just nu är jag i slutfasen av "Helvetet inifrån - femton år i Sveriges största brottsorganisation" av journalisterna Lasse Wierup och Daniel Olsson.

Den är ett dokument över Hells Angels framväxt i Sverige, framförallt via intervjuer med ett par som lever under vittnesskydd utomlands. Gott om referenser till domar och tidningsartiklar, rätt torr, tycker jag. Kanske på grund av just det.

Jag har svårt att leva mig in och känna och har faktiskt skumläst vissa stycken. Det brukar jag inte göra.

När boken recenseras får den stora lovord. Skildringen är något nytt, även internationellt sett. Men jag vet inte, makten, hoten, sektkänslan, hur märken, förkortningar, symboler och emblem skapas och vad de innebär har man mött i andra böcker, filmer och serier och även om de varit fiktion så har jag svårt att bli berörd på riktigt, även om det är intressant läsning.

Har sett tre bra filmer på lika många kvällar.

"The Butler" som var svartare och bättre än jag trodde, "Jakten" som var två timmar feelbad - riktigt, riktigt bra feelbad.

Och så "Mitt liv med Liberace", om en pianist, skandalös underhållare och tv-stjärna som sägs vara föregångar till Elton John och Lady Gaga.

Hans extravaganta stil och spektakulära scenframträdanden gjorde honom till en världsberömd artist med en trogen fanskara under hela hans fyrtioåriga karriär, innan han avled i komplikationer från aids.

Filmen är baserad på en bok av Scott Thorson, som var hans älskare under fem år. Läser vidare om Scott Thorson efter filmen, men tyvärr verkar hans liv ha fortsätt neråt i en rätt svart spiral.

Michael Douglas är för övrigt fenomenal.

Till sist. Ett vackert bloggtips. Dessa bilder är magi för mig.

Hannah Lemholt - writing with light: Honeypieliving.