måndag, juni 30, 2014

Längtan bor i mina steg


Pressfoto: Ola Kjelbye

* * *
Jag lyssnade till Klara Zimmergrens sommarprat om barnlängtan. Kanske var det just det pratet som ledde fram till boken.

"Längtan bor i mina steg"

Kapitel om hennes längtan och kamp efter barn.

När jag läste att hon skrivit den, visste jag att jag måste - läsa. Tar inte del av bloggar, artiklar eller böcker om barnlöshet, vill inte. Kände mig rädd för boken. Vilka känslor skulle det väcka? Vilka ekon skulle jag få höra.

Något jag inte vill, eller orkar?

Men det blev inte så. Min berättelse är annorlunda, det är inte speciellt mycket som jag känner igen mig i. Därmed inte sagt att det inte är en viktig, eller fin bok. För det är det. Jag tycker om den mycket, och känner mig kanske något lättad av att den inte gjorde mig ledsen.

Istället tar jag med mig hur fint och inkännande, igenkännande, hon skriver om djuren. Hennes kärlek till dem. Till hundar (främst) men också till elefanter och hästar ... ja till alla djur. Jag känner igen denna äkta djurvän, min svärmor är likadan. Fint.

Samtidigt som jag läser boken tänker jag på mina prover som ligger någonstans. Minns inte när jag tog dem, de som skulle till Karolinska. Februari? Mars? Ringer omvägen till min Sunderbyläkare som har Karolinskakontakten. Väntar i tre veckor på att hon ska ringa upp. Får ett brev, med besked. Att de ännu inte fått besked.

Mellan halvåren, och åren, går så går också mitt liv. Den där acceptansen växer, och en önskan om att få avsluta. Att känna att jag gjorde det jag kunde. Men denna väntan, alltså. Även om jag inte lever med den hela tiden medvetet, långt ifrån, så är det känslan av att aldrig 'få' gå vidare.

Kluvenheten, mellan känslan att ha det så ofantligt bra som det är. Just nu. Och den blixtsnabba tårar-i-ögonen-smärtan när vänner får barn. Bebisbubblan, lyckan. Lättnaden. Ta-hand-om-varandra-känslan. Jag glädjs ofantligt. Men tittar ut på granen och blinkar bort tårarna.


4 kommentarer:

Kurt Lundberg sa...

Kram bästa Mari

//K

Mari sa...

Tack fina pappa. Kram tillbaka.

MalinKa sa...

Jag tittade in och tänkte skriva en kommentar angående ditt inlägg. Men så...vad jag blev rörd och berörd av de korta kärleksfulla kommentarerna ovan. Så mycket i några få ord.
Jag låter resten vara, så länge. Orden trasslade till sig i huvudet nu.

Mari sa...

Kram till dig Malin. Jag är glad att du lämnade ditt avtryck.