onsdag, oktober 07, 2015

I tidningen


* * *
Det går inte annat än att känna det som surrealistiskt.

Att titta på klockan och tänka, att om trettio minuter vet jag.

Trettio minuter senare visste jag, i alla fall delvis. Mitt jobb som det är idag, kommer inte att vara längre. Det är jag rätt övertygad om.

Kanske har jag inte ens ett jobb kvar.

Efteråt, när de trettio minuterna har gått. När mötet är över. När det blir en ny dag. När jag gruvat för att cykla till jobbet, så är det ändå en text som ska skrivas och den ger mig tröst.

Något att försjuka och glömma bort världen runt omkring i.

- - -

Det är ett tag sedan jag skissade ned orden ovan. Nu är nyheten ute i tidningarna och det är också en av anledningarna till att tillvaron inte varit ~ eller är ~ speciellt rolig just nu.

Samtidigt ska jobbet göras som vanligt. Dagarna snurrar vidare. Får förfrågningar om gästlärarlektioner och planerar kommande ämnen för reportage.

Lägger märke till att personerna jag intervjuat för tidningen ofta blir kontaktade av en annan tidning, för liknande reportage. Det står naturligtvis andra fritt att läsa mina jobb och inspireras, men ibland tänker jag att det kanske borde vara jag som säljer reportagen vidare och inte någon annan.

I samma andetag ursäktar jag mina ord med en nära-på-nackspärr.
Med slitenhet och låg förståelsetröskel.

Jag fotar mig själv till min spalt i tidningen, ser hur nött mitt ansikte ser ut i bildbehandlingen. Jag minns inte den natt jag sov gott, minns inte när jag vaknade värkfri.

När jag tänker på vad jag vill så tänker jag på fruktsmoothies under en palm, yogaklasser. Sandstränder i solnedgången.

Men det är inte hela sanningen.

På riktigt vet jag att jag vill styra upp vardagen. Jag vill veta hur jag ska ta mig an, hur mina måndag-tisdag-onsdag-torsdag-fredag ska bli framöver.

Men just nu vet jag inte, och det är väl okej för ett tag det med.



11 kommentarer:

Anonym sa...

Det kanske är starten på något nytt, någonting ännu bättre! Du skriver fantastiskt! Förstår det är tungt. Kram Sara

Mari sa...

Tack snälla Sara!

Hanna sa...


Blä, känner jag bara. Men jag tror också att det kan öppna sig nya dörrar när andra stängs. Du har ju en gedigen och bred erfarenhet som bara måste få användas vidare. Vet ju att ni vill bo i Piteå, men hade gärna ( och rent egoistiskt ) haft er närmare. Stor kram!!

Marie/Mison sa...

Kram! Jag vet att det känns tungt - vi var i samma situation för ett år sedan. Men mycket har hänt sedan dess. Försök se det positiva i det, se det som en början på något nytt. För oss löste det sig med en tillfälligt jobb, sedan kom ett erbjudande om ett bra jobb och där har vi landat nu. Som sambon säger - det var en spark ut i intet som var nyttig och fick honom att tänka om och våga lämna tryggheten i ett jobb som han egentligen var väldigt, väldigt trött på.

Lisa sa...

Slutar du på PT kommer jag att säja upp prenumerationen! (Det kan du hälsa din chef) samtidigt som det vore förskräckligt om helgsidorna försvann....de är ju guldkanten och lyxen på helgen...(du vet ju hur jag lider när du har semester😉) samtidigt kan jag relatera till den gungflyn man känner när man inte vet...att veta är alltid bättre! Och jag tror PT tar död på sej själv om de börjar köpa samma repotage som NK och NSD. Var tog lokaltidningen vägen då? Men; din begåvning är din, och utan jobb blir du inte, frågan är bara v a r den får blomma! Och dit dina repotage går, dit går jag💓

Mari sa...

Hanna, jo det är lite blä. Men jag vet ju av erfarenhet att det där med dörrarna är sant, även om det är jobbigt att befinna sig i korridoren mellan. Jag litar också till min kunskap och funderar på hur jag bäst kan använda den. Och ja Piteå är oss kärt, men inte heligt :) Kram.

Marie, jo emellanåt så ser jag det som början till något nytt. Det som är tråkigt är ju att jag älskat att gå till jobbet varenda dag och att jag kommit fram till att jag tycker om fasta ramar med en massa svängrum inuti. Men det ordnar sig, det vet jag. På något sätt. Kram! (Och vad fint att läsa om era erfarenheter, fint att det ordnade sig så bra)

Lisa, å Lisa. Dina ord värmer som en liten låga i mig. Jag skall skriva ut dem och sätta upp på väggen. På riktigt <3 Stor kram till dig.

Anneli Stenberg sa...

Det känns ju förfärligt sorgligt om helgidorna ska försvinna. Jag älskar lördagmorgnar med dina sidor, en stor kopp te och tända ljus. Det är mitt bästa. Det jag ser fram emot hela arbetsveckan. Usch så tråkigt att mista den guldkanten. Men, du är otroligt begåvad och jag är övertygad om att du kommer att finna nytt att göra. Förhoppningsvis någonstans nära mig så jag kan fortsätta ta del av ditt skriveri. Det berikar mitt liv. Stor kram! /Anneli

Anonym sa...

Så tråkigt! Känns som om det går en våg över landet i din bransch. Läser om samma sak här i Östergötland. Vad jag förstår beror det till viss del på att folk mer och mer läser tidningen på nätet. Otroligt tycker jag som vill ha en tidning att bläddra i när jag dricker mitt te.
Hoppas att det löser sig på ett bra sätt för dig, vet också att ovissheten och oron innan man vet hur det blir är värst.
Älskar ditt sätt att skriva, så härligt att läsa.
Stor kram Mari

Mari sa...

Anneli, tack för dina ord. Det känns så fint att få se framför mig den bilden med du, tidningen, en kopp te och tända ljus. Det är väl osett vad som händer ännu, kanske försvinner inte Helg, men om det blir kvar vet jag inte i vilken regi. Framtiden för visa. Dina ord värmer i alla fall enormt. Kram till dig.

Anonym, det går verkligen en våg i min bransch och vi har varit hyfsat förskonade länge men det är klart att det hinner ikapp oss med. Tack för fina ord om mina ord, det känns jättefint att läsa! Stor kram tillbaka.

Anonym sa...

Du är min anledning till att fortsätta prenumerera på PT. Ditt sätt att skriva rör och berör mig mycket. Jag hoppas och vill såå gärna tro att dessa underbara helgsidor blir kvar med dig som skribent, annars får det vara för min del.
Kram

Mari sa...

Oj, tack för vackra ord! Stor kram till dig.