Med lite nostalgi #2

Det är drygt ett år sedan nu. När jag var på informaionsmöte på det som skulle bli Siris skola. När jag pratade en stund med mamma, som suttit barnvakt. När jag fick lite för ont i magen för att orka dricka te innan jag gick och la mig.

 

När jag försöke ligga stilla och andas för att inte väcka Siri. När jag tillslut hasade mig ner till toan, la mig på de kalla klinkerplattorna och ringde Sjukvårdsrådgivningen. När jag gick som en ostkrok till bilen tidig morgon för att bli skjutsad till akuten. När jag fick åka ambulans. Och bli opererad.

 

Blindtamen, ja. Den klarar man sig umärkt utan.

 

Men för Siri var det en jobbig tid, länge efteråt. Fortfarande pratar hon om det, med oro och obehag i rösten. Och efter den första lilla stela perioden har jag faktiskt fortsatt att ha ont.

 

Fortfarande börjar det slita när jag springer mer än fem kilometer och ofta, ofta har jag ont i själva ärret. Som taggtråd innanför huden, trots att ärret aldrig varit infekterat och är fint. Jag kan inte ha byxor mot och alla strumpbyxor måste rullas ner.

Men det är bagateller. Och alla ärr bär ju en historia.

Ett år sedan, vid påsktid.

Med lite nostalgi

Söker bilder i ett annat sammanhang. Finner dessa.

När hon var liten.

Tidigare i veckan var hon och hennes far hos skolsyster för kontroll. Snart 120 centimer lång. Äter hon grönsaker? Ja, med glädje gör hon det.

Kanske lite synfel, men det får vi se om senare. Läser gärna, både högt och för sig själv. Skriver berättelser på datorn och printar ut. Åker skateboard i vardagsrummet, följer med kompisar hem. Pratar om "tjejerna på skolan".

Liten, på väg att bli stor.

Vissa kvällar ...

... finns det väldigt goda föresatser för kreativitet.

En sjal som vill sys om. En tipi i papper som vill bli skapad, ett hårband att sammanforma, en kattdräkt till ett barnkalas som bör fixas.

Sånt som man längtat hela dagen efter att kunna göra.

Men så somnar man. Troligtvis innan barnet man söver somnar. Vaknar tjugo minuter senare och känner att all kraft och kreativitet försvann i slummerstunden.

Så nu skall jag släpa mig nedför denna trappa, jag ska koka te och balansera med det upp igen. Lägga mig framför datorn och se ett avsnitt av "Boardwalk Empire" med min man. Och strax bakom tio, tänker jag ligga invid mitt barn och sova själv.

Sammanfånga

Under två timmar i dag har varenda nervände och varenda cell i min kropp varit fullständigt fokuserade på en annan människas berättelse.

Och i dag, är livet sådär extra skört och vackert. Som det blir när man pratat med någon som överlevt.

Efteråt kommer tröttheten, den som infinner sig när man registrerat vartenda ögonkast, varenda handrörelse. När man nedtecknat. När man skall bearbeta och sammanfånga.

Det som stannar kvar allra mest är en bihistoria. Som skulle kunna vara ett reportage i sig.

En del av en människas liv. Några timmar rymmer många ord.

Jag är ödmjukad.

Skateboardfrukost

Familjehelgen inleddes med frukost serverad på skateboard. Uppskattat. Och roligt att köra undan disken, för en gångs skull.

Vi har haft en fin helg. Druckit kaffe på verandan i solen, umgåtts, städat ikapp, återvunnit, lagat och ätit god mat. Jag har tagit en springtur, med Siri som sällskap på cykel. Vi har också sett filmen "Lorax". Fin. Och Siri har lekt med vänner.

Nu sover hon, nybadad, i renbäddad säng. Vi skall strax se klar filmen "Flight" och sedan ska jag lägga mig med boken till nästa bokklubbsträff - "Till offer åt Molok":

Knivfredag

 

Några fredagsbilder ur mobilen, i all enkelhet.

 

// Min mans nya kniv. Magiskt vass och bra att hacka grönsaker med. Jag är kär! // Hemi har fått en ny mjukdjursvän i fredagsgåva. // Siri har femfläta och morgonmyser på yogamattan i merinoull. // Jag har - efter mycket om och men - fått tid på nästa sjukhus. Skönt. //

 

 

Ord rakt in

En stor del av dagarna spenderar jag framför dataskärmen. Och visst fastnar jag lätt även hemma, om kvällarna, när Siri somnat. Och telefonen, som alltid följer med. Visst önskar jag att jag vore mer fri.

Jag uppskattar alla ord jag kan ta del av, på ett helt annat sätt i dag.

Men jag blir också sårbar, när kritik, missförstådda meningar och hot når rakt in.

Eftersom mina sidor i tidningen publiceras om lördagar, när jag är ledig, är det ofta då reaktionerna kommer.

Människor skriver sällan när de tycker att något är bra, det är allmänt känt och så är det bara. Även om jag sällan har svårt att svara på kritik, i det stora perspektivet känner jag att jag står för det jag gör och vad jag vill förmedla, så når orden mig rakt in i ledigheten.

Och även om jag fysiskt inte svarar förrän måndag morgon på kontoret så blir jag kanske ledsen, upprörd. Formulerar mitt svar i huvudet. Prövar och omprövar orden, hur de låter, vad de förmedlar i och mellan raderna.

Det kryper lätt under skinnet och skall bearbetas och ältas. Men när mejlsymbolerna lyser om natten, i fall jag vaknar och vill titta vad klockan är, då har jag sedan länge en överenskommelse med mitt trötta jag. Jag läser inte mejlen då. Och jag läser dem inte när väckaren ringer. Först efter frukost, med en stor kopp kaffe i magen så gör jag det. Inte för att jag får hotfulla och ifrågasättande kommentarer mest hela tiden.

Men ändå. Bara en liten sak för att spinna ett skydd runt min själ.

På ryggen i dag

Jag minns när jag köpte denna klänning, precis innan en Stockholmsresa. Jag minns hur jag bar den på resdagen, när vi drack kaffe på ett morgontidigt café. I väntan på en båt och skärgården.

Det är märkligt, hur mycket minnen det finns invävt i kläder. Med många plagg kan jag minnas exakta scener. Nästan överdrivet väl. Det kan handla om ett gammalt, billigt, noppigt linne som blir svårt att slänga.

Klänningen som jag köpte i sista minuten innan en semester har sedan dess fått broderi på ryggen. 

Love. Har behövt det extra i dag. Huvudvärksvaknande, som ännu inte gett sig femton timmar senare, bland annat.

Så nu, god natt.

En påsk är slut

Fort gick den, påskhelgen. Och fin har det varit.

Kåbdalis i sol har varit avslappnande och roligt. Och jag kan lägga ytterligare en sak till fordon som är bra för onda ländryggar. Båtsemestern var perfekt och skoteråkning kommer inte långt därefter. Som att pareringarna tar bort värken.

Nu har vardagen tagit vid och det känns helt okej, speciellt med tanke på att vi snart reser iväg igen.

Lite påsk har vi ändå gjort på bron. Färgglädje i inredning ligger inte för mig, men denna anrättning gör mig glad var gång jag kommer hem.

Barnyoga

Tidigare i veckan hade Siri sin dansavslutning. Jag satt där, bland sju hundra andra föräldrar och anhöriga. Och när Siris grupp dansade igång "Gagnam style" började tårarna att trilla. Helt oförberedd var jag, men jag kunde inte sluta.

Så fint med all rörelseglädje.

Rörelseglädjen tar vi tillvara på hemmavid också, såklart. På olika sätt. Karin Björkegren Jones släppte dvd-skivan "Barnyoga" för två år sedan, tror jag, men vi har köpt och börjat yoga till den alldeles nyligen. Tidigare har jag yogat en hel del till hennes ashtanga-skivor.

Och det är magiskt. Att få stå på mattan, bredvid sin dotter. Sitta rygg mot rygg och andas. Tänka att ryggen är en blomma, där roten är nere vid sittknölarna och blomman vecklas ut över hjässan.

Sedan sjunger vi mantrat som godnattvisa.

Jag vill verkligen tipsa om barnyoga-dvd:n. Och om Karin Björkegren Jones blogg, där hon insiktsfullt skriver om bland annat yoga och bröstcancer.

Det blir mina tips. I dag.

Glad påsk

Påsken är min minsta pynthögtid. Antagligen för att vi inte tillbringar så mycket tid hemma. Detta är faktiskt allt vad huset förmår i år. Även om det fanns visioner om annat, så får de förverkligas ett annat år. Måste samla på mig lite material först.

Istället omger vi oss med vänner och skratt. Samtal och god mat. Förhoppningsvis mjukar solen upp ond ländrygg, ger fräknar på näsan och ett gladare sinnelag.

Glad påsk, alla fina.

Dreamcatcher

 Vår sovrum känns kanske mer vinter än vår, men faktum är att jag älskar att sträcka på mig om morgnarna och känna fingrarna mot renskinnet på väggen.

Drömfångaren har nyligen flyttat in och känns extra välkommen i fullmånetid.

Och så har vi hängt upp mörkläggningsgardinen på nytt. Trasselsudden som man drar den upp och ner med krokar vi fast på klädhängaren intill. Lite provisoriskt, sådär. Sedan några år tillbaka.

Svårt med bra lösningar, som är fina, tycker jag. Men mörkt bör man ha, om man inte vill ha barn och hundar som gör morgon vid fyra.

Nu

Helt plötsligt blev det tyst här. Länge. Av ingen särskild orsak alls. Få dagar att göra samma mängd jobb på som vanligt.

 

Intensiva kvällar med barndansuppvisning och pussel för att få livet att gå ihop. En nackspärr som precis ligger på gränsen till att bli riktigt jävlig. En ländrygg som värker konstant.

 

Nej, jag känner mig verkligen inte på topp nu. Och kanske är att sitta vid en solvägg, äta gott och mumsa på choklad precis vad min kropp och själ behöver nu och några dagar framöver.

Älsk

När man har haft helg och känner sig sådär ren i kropp och själ.

När man ätit lunch på stan, organiserat om och städat, ätit gott, sovit gott. Tagit långpromenad i solen. Läst. Myst i sängen med Humlan. 

Då känns det helt okej att det är söndag kväll, nära påsk dessutom. Det känns helt okej med te och senaste avsnittet av Vikings.

Världspoesi

"Tillfälliga besökare tror i sin enfald att det alltid är sol och varmt i den här staden, började förläggaren. Men jag har alltid sagt att Barcelonas mörka och obskyra gamla själ förr eller senare avspeglar sig på himlen."

I går inföll Världspoesidagen, och även om jag inte reciterar en diktstrof, så är texten ovan - från "Ängelns lek" av Carlos Ruiz Zafón - som poesi för mig.

De målande orden, kombinerat med det strama återhållsamma och torrt ironiska i språkbruket.

Lite extra poesi är triologin för att jag snart skall åka till Zafóns Barcelona. Och som förläggaren konstaterar. Det är inte alltid sol och varmt, och även om jag gärna vill möta våren i Katalonien så upplever jag gärna det mörka, trånga och gotiska också.

Vem suckar sist

Man ringer på en telefontid. Knappar in #2, att man vill ha rådgivning. Man uppger telefonnummer och personnummer.

 

Väntar på att bli uppringd.

 

Man blir uppringd av en suckande människa som tydligt säger att hon inte förstår varför man ringer.

 

Som inte förstår vad jag skall på deras sjukhus att göra när de kan hjälpa mig på min hemort. Men, suckelisuck, när jag då ändå ringer - de har visst missat att skicka en remissbekräftelse - så kan jag väl få boka en tid. Suckelisuck. Suck.

 

Det är så suckigt att jag faktiskt måste le i telefonluren.

 

Men någon tid kan jag faktiskt inte få. För alla tider är fullbokade och de har inget schema som sträcker sig längre än så. Synd.

 

Damen i luren för in en anteckning att jag ringt, och säger att någon som sitter med schemaläggningen ska boka in mig och skicka en tid hem, vid tillfälle.

 

Där avslutar vi samtalet.

 

Nu är det jag som suckar.

 

Snoffe, Döden & Jag

För in lite räkningar, bland annat den till Radiotjänst.

Och jag tänker att jag alla gånger får så oändligt mycket värde för de pengarna.

Finns hur många exempel som helst.

Det senaste tillskriver jag Barnkanalen.

"Snoffe, Döden & Jag" är ett barnprogram som handlar om tankarna barn har när deras husdjur blir sjukt och dör. I programmet får barnen dela med sig av sina känslor och ges möjligheten att ordna en fin och värdig begravning.

Och jag sitter framför tv varje torsdagkväll, med Siri i famnen och tårar i ögonen. Det är så fint på många plan. Programidén, fina programledaren Emelie Svensson (på bilden), barnens tankar om livet och döden, bra musik och schyssta filmklipp.

Public service, i love you.

Fröken H

Bland det bästa som finns. Att när frukosten är äten, morgontoaletten är gjord och husets alla människor klivit upp åter tassa upp till en säng och krypa ner.

Va? Vill ni något?

Har du något gott, eller?

Nä, men då vilar jag en stund till.

Katedral & sandkorn

Så blev det slutet av mars och plötsligt är morgnarna och kvällarna ljusare. Och så ligger de där, som ett pärlband. Resorna. Den andra luften. Formerna, färgerna, dagar utan rutiner. Det grandiosa och det lilla. Katedraler och latte. Atlantkust och sandkorn.

 

Kåbdalispåsk. Barcelona i april. Paris och Normandie i juni.

 

En hel hoper av mina illuminerade fjärilar fladdrar i själen.

 

Det kommer sannerligen att bli en färgrik vår och försommar.

 

 

Senaste fisken

Det känns som om vi snart borde simma fram, med tanke på hur ofta vi väljer fisk hemmavid.

Till lördagslunch, ugnsstekt lax med hemmagjord kebabkrydda. Serverad på salladsbädd med kvisttomater, hyvlad gurka, avokado och linser blandade i senapsvinegrette samt ekologisk fetaost och sockerärtor.

Till middag varierade vi oss med torskrygg som fick sjuda i Kung Markattas vegetariska buljong. Till det åt jag och Siri cole slaw och jordgubbar med balsamvinäger.