Jag tänker ganska ofta på det här med att bekräfta sitt sina barn. Att man vill att de ska känna sig sedda, men att det lätt blir att man trycker på att de är duktiga. Det känns ibland som en omöjlig balansgång, fast ibland kanske det inte är så viktigt som jag tror. Eller så är det just det det är.
"Oj, vad stark du är", "Vad bra, jaaaa, du la sista pusselbiten på plats" och så vidare.
Jag kommer inte ihåg hur det var när jag var barn, men jag antar att det var rätt lika hos oss som hos de flesta andra - och jag menar absolut inte detta som något negativt. Inte alls.
Barn vill vara duktiga inför sina föräldrar och har ett behov av att bli sedda.
Minns en cykeltävling, tror den var i Umeå. Jag ledde inför sista mördarbacken och trampade och trampade och blev nästan omcyklad men klarade mig över mållinjen.
Sedan tog det stopp.
Jag har sett det på film efteråt. Pappa lyfte mig av cykeln och jag fick pusta ut i en campingstol. Jag minns den förlamande tröttheten, och jag minns att jag njöt av att bli sedd.
Återigen, det här handlar inte om någon träningstokig familj. Det är fina minnen. Jag blir glad av att tänka på det.
Förra året sprang jag "Tjejjoggen" i Sjulsmark. Jag hade svart, tjock t-shirt och svarta långbyxor. Jag var inte i mitt livs form och solen gassade på nylagd asfalt kilometer efter kilometer. Det var gräsligt och jag tänkte att jag aldrigaldrigaldrig skulle springa en meter till i hela mitt livslånga liv.
Jag hade aldrig tagit mig i mål om inte pappa funnits där och hejat. Som vuxen har jag aldrig blivit så hjärtinnerligt glad att se honom som då.
Träffade pappa när jag cyklade till jobbet i morse och vi pratade om allt möjligt. Kom att prata om "Vårruset" som jag och några fler förhoppningsvis ska springa genom jobbet. Pappa ska dit och heja på sin Angela. Därför kommer han ju också vara där och heja på mig. Det känns så härligt bra att veta det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar