Jag började blogga när Markus åkte till Umeå för att utbilda sig till tandtekniker. Det är närmare tre år sedan. Då hade jag tänkt blogga i hemlighet. Jag var helt enkelt tvungen att skriva av mig min ångest någonstans.
Nu blev ju inte mina ord hemliga särskilt länge och jag har inget behov av att skriva hemligt heller.
Visst är det så att ju mer besökarantalet stiger desto mer tänker jag mig för. Som nu skulle jag gärna berätta (vräka ur mig) om en jobbsituation. Förmodligen kommer den att vara löst snart, men bara man får ryta lite, om än i skriven form, brukar känslan av magont släppa så mycket fortare. Men det gör jag alltså inte, av respekt för arbetskamrater.
Det är också så att jag bloggar för min skull och min skull enbart. Från ångestdagbok (ja, så allvarligt var det kanske inte) till hej-ni-där-hemma-det-här-gör-vi-om-dagarna-i-Umeå, till förskoleinskolning, utbyggnadsplaner, böcker och bröllopstankar. Bloggen skiftar, eftersom mitt liv skiftar.
Ibland blir det bara en lång radda det-här-har-vi-gjort-idag och ibland blandas de inläggen upp med mer tänkta tankar. Men jag skriver fortfarande för min egen skull. För att minnas. För att bearbeta. För att dela med mig. Jag försöker inte vara rättvis, även om jag försöker visa hänsyn. Jag försöker bara vara jag.
3 kommentarer:
Precis så är det väl och jag tycker att du gör det så bra! Men visst är det lite suspekt det här med bloggandet? Ibland undrar jag vad jag egentligen håller på med och varför men andra dagar är det så självklart...
Tack Mari för att du bloggar det är så underbart att få läsa just din blogg. /Linda
Tack för berömmet, Soffan. Och visst håller jag med dig, ibland känns det helt självklart och ibland känns det bara som om man censurerar eller måste välja bort det man verkligen vill skriva om.
Vilka fin ord Linda. Tusen tack.
Skicka en kommentar