Att berätta för sitt barn

Jag kliver upp, och känner mig lika ledsen som igår. Kall, som att kylan kommer inifrån.

Jag kliver upp och gråter när jag håller en tuss med damm från torktumlaren i handflatan.

I den, en massa Hemihår.

När jag tänker på det, att jag aldrig mer kommer att få träffa henne.
Det är då det sköljer över mig.

Jag hade inte ens nuddat vid känslan över hur ont.

Så jag står och gråter över torktumlarludd med vetefärgade korta strån som spretar.

* * *

I går satt jag och min man på vårt såpaskurade trägolv och höll händerna på vår hund medan hon dog.

Vi såg henne bli tröttare och tröttare, vi kände att hennes gamla kropp fick ro.
På riktigt, djup ro.

Men jag kände aldrig att hennes själ flög iväg.

Den mer skingrades, som en rökslinga i en vindpust.

Några tunga sista andetag.

                                Sedan. Stillhet.

* * *

Vi hämtade Siri efter skolan. Berättade att hennes "storasyster", som funnits hos oss i hela Siris liv, inte längre lever.

Hon hade känt på sig, att något hänt, sa hon.

Och grät. Såklart.

Så gungade hon trapets och skrev papperet ovan. Det skulle vi hänga upp ovanför Hemis plats i köket:

>>

Till Hemi från hela din familj.

Vi älskar dig hur mycket - så mycket - som det går.

<<

Så fann vi ett morrhår på köksgolvet. Det ligger nu i kartongen som finns upphängd bredvid brevet. Man kan plocka upp det med pincett, och hålla i handen när man vill tänka på henne, säger Siri.

Så. Vi håller morrhår. Gråter, minns.

Livet fortsätter.

Och inte minst; som vi älskade.