* * *
Vardaglighet. Ett förgängligt stilleben. Skärbrädor, renhorn, rökelseträ
och Masahirokniv i kolstål.
* * *
Jag sitter och gör urval, väljer mellan flera hundra fotograferade bilder.
Känner vilka som känns rätt i dag.
Tänker på det de sa på radionyheterna, att det är Förintelsens minnesdag.
Denna dag, 1945, befriades koncentrationslägret Auschwitz.
Och jag tänker på mitt besök där. Klösmärkena i duschväggarna, den tysta stillheten i naturen runtomkring. Träden, så raka, på rad.
Järnvägsspåren mot krematorierna. Vakttornen.
En sten i min hand, halvt omgiven av murbruk.
Från ett söndersprängt sådant.
Krematorium.
* * *
Och faktiskt. I samma stund som jag tänker på det.
På mannen som satt där, på en parkbänk. Han som långsamt rullade upp skjortärmen och visade sitt intatuerade nummer. På instrument, på svartvita fotografier och på en overklig verklighet.
I samma stund ringer min telefon.
Och jag får besked om någon annan som blivit till aska i nutid.
Hemi är kremerad och färdig att lämnas tillbaka till oss.
Vår sammetsmjuka hund. Till aska.
Det är både fint och oändligt ont.
Så är det måndag. Den sista i januari. Den dagen rymmer spindelväv av känslor.
Mellan himlen och aska.
5 kommentarer:
(Kramar om) vet hur ont det tar, fina Hemi.
Ingrid
Du skriver så vackert och fint./Kerstin
Tack, fina Ingrid. Känns trösterikt att läsa dina ord.
Kram.
Tusen tack snälla Kerstin!
<3, bävar för den dagen men du har rätt. Det är fint och oändligt ont på samma gång. Kram!
Ja, Jody, den dagen kommer ju oavsett om man bävar eller inte. Men innan dess ryms ju mängder med fina stunder och tur är väl det!
Kram.
Skicka en kommentar