Matlördag med sötpotatis & mixed grill

* * *

Inför middag i lördags. Fina färger i köket ...

... både de vi åt och de som prydde bordet.

Jag fick blomman av en arbetskamrat i fredags och blev väldigt glad.

Så kom salladen fram. 

Och såsen.

Markus lägger upp lite mixed grill.

Sällan vi äter kött såhär, men det var faktiskt jag som önskat det.

Svenskt, såklart.

Men det absolut godaste var denna sötpotatisgratäng. Som vanligt är det tillbehören jag älskar och denna gratäng var matmagi!

Sedan kom våra gäster, jag la undan kameran och pratade mig genom kvällen.

Valptryck

 * * *

Tittar på Hemis biabädd varje dag när jag parkerar cykeln i förrådet.

En stilla längtan.

Bredvid mig just nu sammanfogar Siri en bok om Hemi som hon haft i tanken länge.

På framsidan: Ett hjärta som gråter ner i ett tårhav och en båt som seglar däri.

Melodramatiska? Vi?

Letar reda på en gammal kökshandduk med Hemi som valp på. Min syster gjorde den en gång i tiden och nu tar Siri över den som mysfilt.

En annan mysfigur som hänger med är älskade Jojje.

Så här satt han med vid middagsbordet i dag.

Varje dag sedan Siri föddes har han varit delaktig.

Riktigt bra kvalitet, kan man konstatera.

 * * *

... och så jag i dag. Har varit och knakat ryggen på eftermiddagen. Det syns att jag har ont, tänker jag när jag ser bilden. Och det har jag, sliten av värk.

Sedan rätt många år tillbaka är det ärligt talat bara dåligt, eller mer dåligt.

Aldrig bättre eller bra.

Längtar efter att kunna ligga och läsa om kvällen så länge jag vill. Inte måsta sluta för att det gör för ont i armen, ryggen eller nacken med belastningen. Att få somna och sova en hel natt utan att ha ont.

Men jag jobbar vidare, på flera olika sätt. Nog når jag dit en dag.

En dag.

Men nu är det helg. Ser fram emot den med ett lugn i kroppen.

För sent för Edelweiss

* * *

När vi går och lägger oss frågar min man vad som är fel. Han är precis hemkommen från jobbet och jag undrar hur han hunnit känna.

"Du läser ju inte", säger han med självklarhet.

Då är något fel.

Och visst är boken jag läser rätt komplicerad och faktaspäckad, i alla fall så här till en början. Nästan så att jag drar mig lite. Jag är ju journalist och borde sluka "438 dagar".

Men också.

Vi har fått mms precis innan sovdags. Två vackra nyblivna föräldrar, en nyfödd pojke. Det finns inga gränser för hur mitt hjärta glädjer sig, det gör det inte, men jag blir också påmind om min egen otillräcklighet och min egen vilande sorg.

"Tänk", säger jag. "Vi kommer aldrig mer att ligga på BB och skicka lyckliga meddelanden."

I vardagen tänker jag sällan på det, vet att min remiss ligger på Karolinska men tror i förlängningen inte att det kommer att göra någon skillnad. Det är som om tiden går, och går iväg för mig och jag har skrivit det förut, att jag börjar förlika mig med tanken.

I helgen var vi på vuxenfest, bland annat med en hel del småbarnsföräldrar och småbarnsprat.

Jag får inblickar i olika vardagar och förutsättningar och tycker det är intressant - men känner också en krypande känsla av att jag börjar vara för gammal. Logiskt behöver det inte vara så. Jag fyller 36 i år, blev mamma när jag var 27. Det är mer en känsla som rullar in.

Jag har gjort det här, jag är på väg in i en annan fas.

Vill jag ens gå tillbaka?

Uppenbarligen verkar det inte som att jag har något val, när det gäller att bli biologisk mor en gång till. Men ändå börjar jag hamna allt mer i limbon; Den av att vilja så att det gör för ont att tänka på, och av att känna att det är försent i livet.

Eller kanske är det bara ett sätt att hantera?

Att det börjar vara för sent för Edelweiss.

Skor

* * *

Nöter olika golv med olika skor.

Dr Martens och Nike.

Gamla jeans och nya träningstajts. Vardag.

Har precis lagt Siri och ska se ett avsnitt av Mr Selfridge.

Vi har haft en fin kväll, ätit rester för att få mer tid för varandra. Byggt legogubbar, läst läxa och tagit vattenmelon som kvällsmat. Läst ur "Lilla huset i stora skogen" och pratat om helger (har precis läst ett kapitel om söndagarna då barnen inte fick leka). Vad vi gillar med dem.

Att äta frukost i lugn och ro. Att bara vara.

Så vi har haft det fint ihop, ändå sitter jag här med en känsla av saknad efter henne.

En känsla av att längta, trots att det var alldeles nyss hon nuddade med ögonfransarna mot kinden.

Men snart är det påsklov. Inte lång tid kvar nu.

Jag längtar.

Efter att få mer tid med henne.

Med familjen.

Lördagsfest

* * *

Lördagsfest på 40-årstema. Fördrink hos vänner i en lägenhet som jag blev nykär i. Verkligen supertrevligt och levande, är det bästa ord jag kommer på.

Taxi till festlokalen. God mat, liveartist, massa prat och dans och ja-må-han-leva.

Så promenerade jag hem med maken i natten. Planer för framtiden, i det lilla, men inte mindre fint för det.

Tankar om middagsbesök från Markus barndomskamrat med familj framöver, Kåbdalishelg, Stockholm över Valborg.

Och så vaknar man pigg och hungrig om söndagen. Får vänner på promenadvisit, åker och hämtar glatt barn hos mormor. Beskär äppelträd och handlar för veckan.

Snart åker vi på terminens sista yogaklass för Siri.

Det ska bli riktigt skönt att krypa upp i fåtöljen där och läsa ut min bok.

Kycklinglasagne med mango chutney

Ok, här kommer receptet på en höft. Utan bild tyvärr.

Men jag lovar, både vacker och god.

Kycklinglasagne i flera lager:

Plocka en färdiggrillad kyckling, låt även skinnet följa med.

Gör en tomatsås:

1,5 - 2 burkar ekologiska krossade tomater

2 vitlöksklyftor, rivna

1 gul lök, finhackad

curry

gurkmeja

salt och svartpeppar

honung / stevia / sukrin

fransk senap

tomatpuré

eventuellt lite finriven morot

Låt rätt mycket curry och gurkmeja fräsa lite i en rejäl skvätt rapsolja. Låt löken och vitlöken fräsa med en stund och tillsätt resten av ingredienserna. Låt puttra ihop och smaka av.

Lägg lager i en stor form:

Tomatsås

Keso, en stor burk

Mango chutney, en halv burk

Kyckling

Riven Västerbottensost

Valfria lasagneplattor, ibland gör jag på majsvarianten, ibland gör jag egna av lchf-pasta

Jag brukar göra cirka tre lager.

Avsluta med ost och grädda i cirka 45 minuter på 200 grader.

Vila huvudet & tankarna

* * *

Vaknade till solljuset, energipirrig och glad.

Någonstans under dagen mattades piggkänslan av. Ikväll, så trött och lite tyst.

När Siri skulle sova kröp jag ihop bakom henne, hörde mina egna andetag gå mot sömn, men somnade aldrig.

Sitter varm i kroppen efter en dusch och med tröttögon.

Snart, tekoppen och boken och sedan sömnen.

En onsdagskväll som passerar fort förbi.

Inte mer, inte mindre.

Fint det med.

Klassiker i ugnen

* * *

Fin tisdag. Klev upp tidigt, promenerade i solen till gymmet och påbörjade min nya träningsrutin.

Satt ute på kafferasten med arbetsvänner.

Skrev några texter och strukturerade. Åt medhavd lunch.

Tog tag i ett problem och blev bemött på ett bra sätt.

Siri hade bjudit hem en vän till middag och önskat favoritkost. När kyckling och mango chutney-lasagnen stod i ugnen fick jag en ingivelse och ringde och bjöd in farmor och farfar att sitta ned vid köksbordet.

De kom med en flaska rött och en vårblomma.

Så trots att det var jag-och-Siri kväll (Markus jobbar till halv nio en kväll i veckan) så var vårt matbord fullt av umgänge och prat.

Jag kände mig varm i hjärtat och njöt, sådär på riktigt. Snurrade vinglasets fot och kände hur fint livet kan vara.

I all enkelhet.

En tisdag.

Filmtips / action

* * *

Det är sällan jag ser och än mer sällan jag fastnar för en actionfilm.

Men i går såg vi verklighetsbaserade Captain Philips som jag har tänkt mycket på sedan dess.

Tom Hanks spelar kapten Richard Philips på ett USA-flaggat fartyg. I april 2009 kapades det, som första amerikanska lastfartyg på nästan två hundra år, av somaliska pirater.

Varför gillar jag den? För Tom Hanks rollprestation, för det som känns som en realistisk inblick i hur det militära maskineriet fungerar i sådana här situationer (även om jag kan förstå att det bara är en del av det vi kallar för sanning) och för att jag som tittare också får en känsla för piraterna. Inte så att jag fattar sympati, men jag för en förståelse för deras situation och hur det hela utvecklar sig i filmen.

Jag blev verkligen berörd på flera sätt.

Så. Ett filmtips såhär på måndagen.

Captain Philips. Det trodde jag inte.

Kens nya kläder

* * *

Ken har inte haft mysdräkt / sovkläder. Men efter en eftermiddagsinsats i lördags har han nu det. Tack vare en mönsterbok från bibblan och en loppiströja där tygets ut- och insida, märken och muddar är använda.

Det skapar många minnen hos mig, hur mamma sydde till mina dockor när vi bodde på Furulund. Tiden i systugan, när allt liksom bara pausar. Närheten, ofta den ordlösa. Gemenskap över stygn, mönster och provningar.

Ska vi sy in mudden lite? Vad tycker du om den här lösningen?

* * *

I fredags spenderade Siri eftermiddagen hos farmor och farfar. Därifrån kom hon med en stickning. För via farmors försyn har hon nu lärt sig knepen med två stickor och garn. Även om det är en del att hålla reda - fingrar och stickor och trådar - på så går det rätt bra, i kortare stunder.

* * *

Ja, så går en helg. Med thaisoppa och matgäster, Markus har varit och sett Johan Rheborg med vänner medan jag och Siri såg Let's dance. Vi har städat och handlat och jag är lite pånyttförälskad i Svenssonlivet, tror jag. Tidiga kvällar ger energi om dagarna och jag uppskattar att ha en familj och ett hus att ta hand om. 

I morse ville Siri ha morgonmål kvart i åtta, då klev jag upp pigg i kropp och själ och glad att ha en hel dag framför mig.

I helgen har vi också sett Blue Jasmine och styrt upp hur vi sätter vår återvinning. Vi pratar om framtid, om bilar och annat som tar form.

Snart är det barnyogadags innan tomatsoppa och en vecka att se fram emot.

* * *

Och så funderar vi över dessa möbler, till altanen vid köket. Där vi hittills haft ihop-plock och en tvättförvaring som bänk. Men nu känns svart och likadant rätt. Och runda bord är så trevliga att sitta vid.

Körsbär

* * *

En onsdag där jag är rätt tom på ord, på ett bra sätt. Jag hade förmånen att kunna hämta Siri när skolan slutade. I solen körde vi till vår gemensamma vän, där vi fikade gott bröd, ostar, grönsaker och färskpressad apelsin- och morotsjuice och pratade i flera timmar.

Varma i våra hjärtan åkte vi hem till Markus som kommit hem från jobbet.

Så när orden inte behöver skrivas ut, låter jag några bilder från senaste tiden tala för sig.

Detta hår, som jag älskar att fläta det.

Pizza på blomkålsbotten, bästa på länge. Riktigt krispigt och gott!

Jag gör mig klar för restaurangbesök.

Nu väntar på intensiva jobbdagar och en bokklubb innan helg. Det känns roligt och bra, men innan dess njuter jag av onsdagkväll med få måsten; istället fyller jag den med hallon, blåbär, körsbär och te.

Nervtrådarna, hundhåren

* * *

När jag ser hundhår på en annan människas kläder, och när jag finner Hemis på kläder i garderoben.

När jag inte längre behöver åka hem på lunch, och när jag ibland åker hem på lunch ~ när solen lyser in och jag vet precis hennes läte i solskenet på varma golvet.

Det där nöjda knorrandet.

När Siri ropar "Hej Hemi!" när vi kliver innanför dörren; som ett uttryck av saknad och kärlek.

Sällskapet i soffan, tiggandet, det tunga huvudet, leklusten i sanden.

Men också något djupare. Närvaron som inte finns. Jag söker efter ord för att tonsätta, vad som djupt inom mig fattas. Men kanske behöver det inte ordförklaras. Hon var en del av mitt liv så lång tid. Det räcker nog så. Nervtrådarna, kärleksrötterna.

Att hennes urna står på hyllan i köket känns inte märkligt alls ~ snarare naturligt. Den perfekta utsiktsplatsen; över spisen, kylen och matbordet.

Över några av dem hon älskade.

Mod & Nangilima

* * *

I kväll har vi läst ut "Bröderna Lejonhjärta" jag och Siri. Hennes huvud mot min överarm. Den där stunden av närhet.

Och kanske önskar jag att det är i Nangilima som Hemi väntar på oss.

Medan Siri somnade för kvällen låg jag bakom hennes rygg och läste i en tidning som en vän till mig är redaktör för. Han har skrivit en text som till stor del berör Astrid Lindgrens författarskap med aspekten mod och hjältemod. Skorpan Lejonhjärta är givetvis omnämnd.

En sådan fin text som jag läste med stort intresse - och önskade att jag själv kommit på att skriva.

Så har denna måndag gått. Det är mitten av mars men för min familj är det en slags nystart. Som att vi har en vardag igen. Vardagen med ramar som gör att i alla fall jag uppskattar kvällar och helger än mer. Ramar som gör att man kan planera. För renovering och resor och annat som stått på paus.

För mig har det också varit en nystart med träning. Ja, tränar gör jag ju alltid. Senast utmaningen i fredags med drygt fyra timmars träning på raken. Men det här med uppstyrd och målinriktad träning, som i förlängningen handlar om att bli bättre i ryggen; den tog sin början i dag.

Jag har kört mitt första pass och benen känns något korta på baksidan.

Jag har också gjort en kroppsmätning för att ha något att jämföra med. Siffror är något som egentligen är rätt ointressant, men jag skojade med Markus om att han plötsligt har en fru med en metabolisk ålder på 20, istället för 35.

Men bmi och fettprocent och benstomme spelar mindre roll om jag kan bli bättre i ryggen.

Jag tror på detta, att satsa på mig själv.

Det är tid för det nu.

Överlämna

* * *


Förra veckan var jag på ansiktsbehandling.

Tända ljus, uppvärmda bädd, vågor-och-flöjt-musik. Kanske en handmassage som bonus. Gå därifrån, ompysslad, med nyfärgade bryn och vårfräsch hy.

När jag fyller år önskar jag mig för det mesta små upplevelser. Omhändertaganden. Ansiktsbehandling, ögonbrynsplock, massage.

Fina stunder, den där pausen i vardagen. Att överlämna sig för en stund.

En av de skönaste behandlingar jag har varit med om är den ayurvediska behandlingen abhyanga och jag tror att en av anledningarna till det är att den inte är problem- eller lösningsinriktad alls.

För när man går på behandling vill man [jag] ofta ha hjälp med ett problem. Fokus på det som inte fungerar optimalt. Den ömma muskeln bakom skuldran, upphakningen i nacken, problemområdet i hyn nedanför mungiporna.

Naturligtvis vill man ha hjälp med sina 'problem' men samtidigt blir det som om man gång på gång pekar ut alla ens problem och disfunktioner. Befäster dem med ord. Istället för att hylla kroppen för det fantastiska jobb den gör. Hela tiden.


Kanske är jag bara lite less just nu. På ryggen framför allt.


Den krampade ihop igen i söndags när jag satte i tvätt i maskinen. Värktabletter och bad. Nu är det lite bättre, men långt ifrån bra.


Merde!

Mini-utmaning

* * *

Lägger i ordning träningskläder inför någon slags halvdagsutmaning i morgon.

Det är ett kompisgäng som skall utföra en fyratimmars-träning och jag har bjudit in mig på ett hörn.

Så det blir gemensam lunch och sedan långt spinningpass, följt av tabata och body balance.

Sedan avslutas det hela med en mils promenad. Därefter fortsätter kvällen med bastu och middag, men när jag är enda dam så tänker jag ringa efter hämtning och åka hem till familjen då. Förmodligen mer fredagstrött än vanligt.

Men det ska bli kul att träna i grupp, att göra en slags miniutmaning. Brukar vara bra för humöret.

Och på måndag ska jag styra upp min egen träning.

Investerar en hel del tid i styrketräning, löpning och crossfit, men har ingen direkt plan och inget direkt mål. Går på lust och känsla och kör på i min ensamhet.

Nu ska jag testa att ta det ett steg vidare, med hjälp av någon som kan. Inte sjukgymnastik-känsla utan grr-tränings-känsla.

Det blir också kul, och svettigt. Hoppas att träningsvärken som jag gissar att jag kommer att skaffa mig i morgon hunnit lägga sig bara.

När tillbaka blir framåt

* * *

Vi är tillbaka där vi började.

Det var i slutet av förra millenniet. Jag och Markus träffades - ja via lite omvägar och vänner och fester - på jobbet.

Jag vikarierade under julen och han arbetade som tryckare. Vi möttes vid dagstidningarna om kvällarna, småpratade. Och oj, så fin jag tyckte att han var.

Hans vänliga ögon.

Det vackra i honom.

När tryckeriet lades ner i Piteå och blev Luleåbaserat ledde arbetsvägarna Markus vidare.

Det senaste året kan man säga att arbetslivet skapat obalans i familjen. De vitt skilda arbetstiderna oss vuxna emellan, helgarbete. När vi stod mitt i det tyckte jag inte att det var något större problem. Det hänger nog ihop med viljan att göra det bästa möjliga av alla situationer.

Men det blev mycket jag och Siri, inte vi som en familjeenhet.

Och så värderade jag - eller vi alla - familjestunderna så att det nästan gjorde ont att göra annat. Som om livet krympte och krympte ihop och enbart kom att handla om vår tresamhet.

Det låter osunt när jag skriver så och vi har haft det bra, tillsammans, hela tiden.

Men ändå någonstans obalans.

En vilja till annat.

En önskan om att i grunden ha liknande arbetstider. Tidigare var det kanske något av en självklarhet, och för många är det inte alls verklighet. Det kanske låter förmätet, jag vet inte, men för oss blev det något att både drömma om och jobba mot.

Därför gjorde Markus tillslut ett val. Jag har inte skrivit om det här, eftersom det var hans val. Inte mitt. Även om det också påverkar mig.

Under en tid hemmavid har han fått fina ömhetsbevis från vår dotter på hur viktigt det har varit och är med kvantitetstid. Att finnas där. Bara finnas. För frågorna som dyker upp, spörsmålen, själsfunderingarna.

Att det på ett annat sätt blivit självklart att mysa med honom i soffan även om jag också finns där.

Att prata med pappa likaväl som med mamma.

Deras huvuden tätt tillsammans, deras småprat, det gör så gott i mig.

* * *

Nu har Markus fått ett nytt jobb.

Tillbaka till rötterna, där han började. I ett tryckeri. Med människor han känner, som vill arbeta med honom igen, med arbetsuppgifter han känner - men också nya lärdomar.

Det är dagjobb med pendlingssällskap;

och framtiden känns ljus.

~ det känns som att vi kan bibehålla vår balans.