Photo booth

Fredagsmyset är myst, barnet och hunden sover. Lugn i själen och en fin helg att se fram emot. Räcker gott så.

Hummelhonung

Finaste Humlan grånos. Snart har hon förgyllt vår vardag i nio år. Genom unghundsår, allergiattacker och veterinärutredningar. Genom bruten hundtå, matvägran, medicinering, tassproblem och sand i sängen.

Det bästa jag vet är att luta mig mot henne i soffan om kvällarna. Hon tycker inte så mycket om att bli klappad, men hon ligger med rumpan mot mig i soffan och lite kroppskontakt kan hon nådigt tillåta. Varm och go och svettig om magen.

Det bästa som finns är att komma hem till en glad dam som visar småtänderna i ett leende. Det bästa som finns är också att åka ut till Gläntan, andas havsluft och se henne svassa omkring bland dofterna.

På bilderna ser man hur grå hon blivit kring nosen. Men när man jämför hennes yngre år med de senare har hon (förutom i vintras när hon hade ont i nacken) aldrig varit så pigg och besvärsfri som de senaste åren.

Några knölar har hon fått på sistone. Under magen och på sidorna. De har växt ganska fort. Till veckan har vi en veterinärtid bokad. Vi håller tummarna, att vi får njuta av hennes egenheter ett bra tag till. Jag tror det.

Mia

I lördags klev jag upp tidigt och sprang ett långpass. Först 11 kilometer med pappas sambo Angela och sedan ett gäng kilometer till. Efter närmare två mil avverkade var jag hungrig resten av dagen.

Krokodilfika med familjen, thaimat med vänner och så Kristofer Åström och Rekyl på fina kulturcaféet Krokodils tioårsfirande om kvällen.

Jag tänker på när Krokodil öppnade. Min man jobbade natt då och på lördagarna ställde vi väckaren för att hinna gå dit och dricka gott kaffe, äta smörgåsar och avrunda med chokladboll och ett musikuppträdande klockan två.

Hembakt fika, stringhyllor, böcker, atmosfär, mönster, teak.

I lördags gick vi i alla fall vidare och dansade oss genom delar av natten. Därför gick söndagen i en stilla lunk. Började nyss läsa Mia Skäringers "Dygnkåt och hur helig som helst" och jag fångas direkt av de första raderna:


"Jag sitter i bilen. Vi har varit på familjeterapi. Det regnar och jag säger till mannen jag älskat att jag måste gå. >>Hör du vad jag säger. Jag lämnar dig nu.<< Han håller i ratten medan han blir genomskinlig. Vindrutetorkaren torkar fortare. Torkar förgäves. Vi sitter tysta. Tunga. Allt regnar stilla sönder."

Rullar ut yogamattan

Så flyter en jobbvecka förbi. Möten, krävande och intressanta jobb, middagar och trötthet har gjort att träningen har fått stå tillbaka.

Men igår kväll rullade jag ut yogamattan i det vackra yogahuset i stan.

Och idag känns mitt sinne lugnt, min bröstkorg öppen och hjärtat är som en liten varm kattunge som spinner.

Regnet bekommer mig inte, jag stannar inne och tänder ljus istället.

Fika i trädgården

Extra härligt att lägga sig i soffan när trädgården är höststädad, husets (och garagets) fönster är putsade. Tyvärr har något hänt med min fönsterputsarförmåga, de är nästan lika kladdiga efter puts som före. Ja ja, jag har i alla fall försökt ...

Jag och Siri slängde ihop några kladdkakemuffins på förmiddagen och hela familjen hade en ljuvlig fika i trädgården. Jag hann också med ett nytt pass på träningsanläggningen, crossfit och intervaller på löpbandet.

Sotat laxcarpaccio med höstprimörer

Till middag, en variant av denna.

Under måltiden diskuterar vi smakerna, som förväntat älskar Siri laxcarpaccion men är inte vidare imponerad av svampen. Vi enas om att det vore godare att smörfräsa kantarellerna och addera något sötare också.

Efter maten sitter Siri vid köksbordet och ritar medan jag städar undan. Jag slår igång en cd-skiva med lugn musik.

Efter en stund stannar hon upp, tittar på mig och säger:

"Mamma, det här är sådan där musik man blir mjuk i kroppen av."

Morgonmys med mina flickor

Skön och lugn helg. Krokodilfika, Pippi-film och sol. Nu ska jag ta en promenad för att köpa sista tillbehören till dagens middag.

livets hemlighet: allt kommer att bli bra

Jag varken köper eller får smycken speciellt ofta. Och när det handlar om halsband så har jag nästan bara smycken med budskap. De som betyder något speciellt för mig.

I dag har jag fått två halsband. Båda med fina budskap. Det första vann jag i en tävling, jag ska fotografera det vid tillfälle.

Det andra fick jag av en nyfunnen vän. Så här står det på kortet till halsbandet:

Ha ringarna på läderremmen som följer med eller sätt dem på en kedja eller annat smycke som du har sedan tidigare. Se några exempel på bilderna här bredvid. Knyt läderremmen kort så att du har ringarna i halsgropen eller ha den lång som den kommer. Ha alla tre ringar tillsammans eller välj ring och budskap efter dag och humör. Möjligheterna är många!

På en av ringarna står det "livets hemlighet: allt kommer att bli bra".

Det känns extra fint just i dag.

Vissa dagar

Vissa dagar.

När själen är låg. När jag är trött.

Då tänker jag att det kanske är meningen.


Vi kanske inte ska få något fler barn.

Jag kanske skulle få bröstcancer som skulle få superbränsle av mina gravidhormoner.

I mina sämsta stunder tänker jag att jag kanske inte är värd det. Att jag inte är en tillräckligt bra förälder. Att jag inte sparar nog mycket pengar, inte planerar nog bra, inte ...

Naturligtvis stämmer det inte, man kan inte tänka så. Förnuftsmässigt vet jag att det inte är så. Att det bara är ett onödigt skuldbeläggande av mig själv. Men ändå. Ibland kryper det under skinnet. I känslan.

Solhälsning och ashtangakurs

I går kväll tände jag några ljus i sovrummet.

De brann med lugna lågor framför murstocken.

Så en rökelseslinga, en yogamatta och några perfekt flytande och njutbara solhälsningar.

En kropp i balans, lätt och svarande.

På torsdag börjar en nybörjarkurs i ashtanga här i Piteå, i vackra Yogahuset.

Jag har tänkt gå den. För att bygga från grunden, med hjälp istället för hemmabygge. Bara att andas i grupp ger kraft.

Ta möjligheten du med.

Ögonblicksbild och läkarbrev

En ny pall har flyttat hem till oss. Så gedigen och fin. Nästa gång kanske det får bli en stol till bordet. De förgyller köket med sin robusta känsla!

I dag har jag även fått svar brevledes, av läkaren jag skrev till. Så fint! Ett respektfullt och omtänksamt brev som gjorde mig mycket glad. Och några fina klistermärken till lillan.

Precis som jag hoppades uppskattade läkaren det jag skrev. Känns bra att jag gjorde det.

Barfotalöpning

Det var länge sedan jag blev så fängslad av en reportagebok. Christopher McDougalls klassiska bok om löpning är magisk på alla sätt och vis. Det är en sådan där bok som handlar om allt mellan löpning, uråldriga löparstammar, hälsporre, de stora problemen med uppbyggda skor, säregna personer och tusen andra underliga, fantastiska saker.

När jag läste antecknade jag sidnummer och memorerade för att skriva ett initierat inlägg. Men jag känner att det inte går att göra boken rättvisa. Jag hänvisar till baksidestexten med en rekommendation. Läs den!

...........

Christopher McDougalls hyllade Born to Run, en redan klassikerstämplad reportagebok värd att läsa långt utanför löparkretsar.

Löpning har på några år blivit Sveriges bredaste folkrörelse – de stora tävlings­loppen drar i dag nästan 500.000 startande. Christopher ­McDougalls internationella bästsäljare besvarar frågan alla löpare förr eller senare ­ställer sig: »Varför springer jag?«

I Born to Run jagar McDougall oförtröttligt efter svaret. Med hjälp av den bortglömda mexikanska löparstammen tarahumara, ­skofabrikörernas ­högteknologiska testlaboratorier och några av långdistansvärldens mest färgstarka profiler förstår han till sist varför människan är »född att springa«, och varför det mesta vi lärt oss om träning är helt felaktigt.

Born to Run har fått miljontals människor att springa annorlunda och de stora skoföretagen att tillverka en helt ny sorts löparskor. Men framför allt är Born to Run en underhållande berättelse med oförglömliga karaktärer. Boken har gjort succé även bland »vanliga« läsare och tillbringat månader på New York Times bästsäljarlista.

...........

I helgen har jag shoppat, fikat och ätit i Luleå tillammans med mor, syster och systers sambo. Jag har åkt åt motsatt håll, till Skellefteå, samma kväll för att äta på restaurang, mingla på ett event och hänga på Allstars (gigantiskt ställe!). I dag har jag och Siri, enligt hennes önskemål, varit på Krokodil-loppis, fikat på Wayne's och köpt en sjal till henne. Mysigt!

Nästa helg kräver annan motvikt. Hemmahelg utan större planer. Fönsterputsa klart, mysa, yoga och så är jag såklart sugen på ett springa. Ett riktigt långpass!

Att inte kunna vara sitt rätta jag och att sedan kunna det

Det är fredag morgon och grått. Jag är förkyld och känner mig trött, sliten, otillräcklig och lite skör i själen.

Ett samtal får mig att tänka på min resa. Med underproduktion av sköldkörtelhormon. Hypotyreos. Och hur det genom åren istället utvecklats till ett problem där biverkningarna gjorde mig sjukare än själva underproduktionen.

Min resa har varit lång, men jag förstår att det finns människor som har det betydligt värre. Därför publicerar jag nu delar av det brev jag skrev till min läkare här.

Här kanske andra som funderar hamnar via sökord. Jag hoppas det. Jag vill gärna förmedla min historia.

Hej Xxxx!

Att vakna om nätterna av smärta när knäna rör vid varandra i sömnen. Att lägga en kudde mellan dem för att kunna ligga på sidan och läsa. En rädsla att insidan av knäna ska råka nudda i en stol, i cykelramen. Konstant värk. Att inte kunna träna, yoga eller ens cykla till jobbet. Att inskränka hela ens livsmönster och ta bort glädjen i rörelsen. Att inte kunna vara sitt rätta jag.

Att ha ångest inför att gå och sova. Inför att tvätta håret, eftersom stora delar ligger kvar i avloppet. Att må dåligt över att föna och fixa. Att hårbotten skiner igenom, att aldrig känna sig fin.

Att blöda i tandköttet - med risk för tandlossning - i flera år. Att känna en inre stress. En obalans i själen. Att gång på gång få frågan om man inte ändå är deprimerad. Att ha så mycket örontjut att man knappt för tv:n om kvällarna.

Så har mitt liv varit. Och så skulle mitt liv ha fortsatt att vara.

Men jag nöjde mig inte med sjukgymnastik, Zol-gel och olika doser av Levaxin.

Jag nöjde mig inte eftersom grundproblemet fanns kvar.

Så jag sökte mig till en läkare i södra Sverige. Jag fick grishormonet Armour Thyroid godkänt på en dag av Läkemedelsverket.

Det var i mars.

Sedan dess har mitt hår växt tillbaka. Jag har ett friskt tandkött. Jag mår bra i själen, jag har inga utslag, inget örontjut och trots många mils löpning känner jag inte ett uns av smärta. Istället känner jag mig fri.

Jag vill förmedla denna känsla till dig, Xx. För om jag hade nöjt mig med ditt svar om att grishormon inte används i Sverige hade jag fått leva ett halvt liv.

Med vänlig hälsning

Mari

Jag har börjat jobba senare på dagarna, både i går och i dag. Siri har varit hemma med mig och åkt till förskolan strax innan lunchtid. Hon har varit lite tveksam till upplägget och längtat till sina kompisar. "När jag är hemma längtar jag till dagis och när jag är på dagis längtar jag efter dig och pappa!", som hon uttryckte det. Vi hade ett fint samtal om att det är okej att känna så. Att det är roligt att hon trivs och längtar till sina vänner, och att det är fint att hon kan och naturligtvis får uttrycka det. Och att det är okej för mig att känna och uttrycka att jag önskar att vi har en mysig stund tillsammans innan vardagen tar vid. Som en tjuvad paus, med lugn och harmoni. Bokläsning och rökelse, tända ljus och många kramar. Jag får ett mejl som når mitt innersta och i mig en resonansbotten. Känslan av hur viktigt det är att kunna prata med varandra. Hur viktigt det är att omringa mitt barn med kärlek, öppenhet och självförtroende. I dag har vi bäddat in oss i kramar, Pettson och Findus, muffinsbakning och en fikastund med rymd för samtal. Just i dag har jag gjort allt jag kan.

Abstinens

Första avsnittet har sänts over there. Här får vi vänta länge än, men det är en tröst att veta - att SOA 4 faktiskt finns : )

Själslig näring

En helg på Flottgrundet hösten 2011. Båt, barn, hundar, vuxna. Lek, skratt, prat. Discodans på trädäcken i skymning med gladkullerbyttiga barn. Bubbel, fantastisk mat, svamplycka, vind, tid att vara. Vara tillsammans. Vedeldad bastu, teckna, gå på upptäcktsfärd.

En helg som ger själen näring.

På uppdrag

Foto: Jens Ökvist

I går agerade Hemi fotomodell på uppdrag av min kollega Jens. Med lite Frolic i sanden gick det betydligt bättre än förra gången. Att hålla en ihoprullad tidning i munnen är inte Hemis favoritgren.

Allmänt pyssel fångat genom kameralinsen

Målar målningar med sockervatten, bakar rawfood-brödet, torkar äppelringar och banan (på Siris önskemål) och hallon- och blåbärsremmar. Godast att äta ihoprullade som små rosor.

Omflytt

Flyttar en byrå i pysselrummet, tar bort delar av knopparna på lådorna. De är fina i porslin och ska bli smyckeshängare istället. Skorna på golvet ska bli mina vintertofflor, men än behövs de inte.

I Siris rum ska vi flytta gardinerna från fönstret och istället skapa illusionen av sovalkov. Det blir nog mysigt, med en ljusslinga där också.

I kväll har jag spenderat tid långt från inredning, med träning, dusch och bastu. Så härligt det också!