Rust and bone

* * *

Vi ser "Hundraåringen" (jag har inte läst boken) och blir glad över fantasin i den. Som en magisk hitte-på-saga.

Magi på ett helt annat sätt finner jag i filmen "Rust and bone" (De rouille et d'os). En fransk-belgisk dramafilm med Marion Cotillard (hennes sätt att uttrycka sig!) i en av huvudrollerna.

"Ali är ensamstående pappa till femårige Sam. Fattig, hemlös och utan jobb tar han sonen med sig till Antibes, där de flyttar in i systerns garage.

När han får jobb som dörrvakt på en nattklubb börjar tillvaron gradvis förbättras. Efter en tumultartad kväll träffar han Stéphanie, en kaxig kvinna som jobbar med att dressera späckhuggare på en nöjespark.

Deras första möte är kort och lämnar inga större spår. Men när Stéphanie genomgår sitt livs trauma och ser sitt liv falla i bitar tar hon en chans och ringer Ali."

Bildspråket, de komplexa rollfigurerna, att brottas med sig själv. Så många nivåer.

Och en massa kärlek från min sida.

Filmtips / action

* * *

Det är sällan jag ser och än mer sällan jag fastnar för en actionfilm.

Men i går såg vi verklighetsbaserade Captain Philips som jag har tänkt mycket på sedan dess.

Tom Hanks spelar kapten Richard Philips på ett USA-flaggat fartyg. I april 2009 kapades det, som första amerikanska lastfartyg på nästan två hundra år, av somaliska pirater.

Varför gillar jag den? För Tom Hanks rollprestation, för det som känns som en realistisk inblick i hur det militära maskineriet fungerar i sådana här situationer (även om jag kan förstå att det bara är en del av det vi kallar för sanning) och för att jag som tittare också får en känsla för piraterna. Inte så att jag fattar sympati, men jag för en förståelse för deras situation och hur det hela utvecklar sig i filmen.

Jag blev verkligen berörd på flera sätt.

Så. Ett filmtips såhär på måndagen.

Captain Philips. Det trodde jag inte.

Snökristaller

* * *

Helgen som var såg jag denna fina film på bio, med två lika fina flickor på sju och snart sju.

Frost / Frozen i 3D.

Jag har inte gjort några djupare analyser av innehåll och budskap - men detta var en film som jag njöt av fullkomligt i en timme och fyrtioåtta minuter.

Så otroligt vacker och varm ... och ja ni vet allt det där med kärlek och skratt och relationer och spänning och dramatik.

Och även om det var prinsessor och prinsar i storyn så var inte prinsen den klassiska hjälten, här stod en systerrelation i fokus.

Så vacker, och magiskt glittrande med de tredimensionella effekterna.

Till och med jag, kände hur jag älskade snökristaller och vinter.

Titanic

Att se fram emot: Miniserien om Titanic, med manus av Julian Fellowes som också står bakom Downton Abbey.

Det är med anledning av hundraårsminnet av Titanics undergång som SVT med start på söndag visar dramaserien i fyra delar.

Som Downton Abbey-frälst tror jag att det kan bli riktigt bra.

Efter helgen

Lördag och söndag har tillbringats hemma. Siri är inne på sin andra sjukdomsvecka och i helgen har febern legat på närmare 41. Hon har vilat sig igenom dagarna.

Vi har städat och tagit in mitt efterlängtade plåtskåp i köket. Fint men något stort, blir nog en modifiering av det till sommaren.

Markus har varit långledig och jag har blivit bortskämd med god mat. Kycklingklubbor, majskolvar, guacemole, anka med apelsinsås och godaste salladen (inte allt på samma gång dock) ... och en massa fina rester i kylen.

I går avrundade vi helgen med att efter tips se filmen "Trust", regisserad av David Schwimmer.

14-åriga Annie lever ett helt vanligt tonårsliv i en förort till Chicago. På sin födelsedag får hon en bärbar dator och börjar chatta med en 16-årig kille som heter Charlie.

Med tiden bekänner Charlie att han är först 20 och sedan 25. Annie köper hans förklaringar och fortsätter relationen. Han kallar henne vacker och ger henne goda råd.

En dag möts de i köpcentret. Men han är inte den han utgett sig för att vara.

"Trust" känns viktig. Den tar upp många intressanta aspekter på temat internet, förnekelse och relationer.

Efter att ha sett den vill jag gärna tipsa vidare.

Näsblod

Jag kör fortfarande bil till jobbet. Det går bra nu när jag har vant mig vid att skrapa rutor om morgnarna. Men Siri vill åka "skottkärra" [cykelkärra]. Mina knän gör fortfarande ont. Det är smått deprimerande.

I morse när vi skulle åka till förskolan och precis var på väg ut genom dörren halkade Siri och slog näsan rakt i bänken i hallen. Jag hörde ett knak och monstergråt. I dunjacka och overall satt vi länge, länge och vaggade. Storgråten övergick i gråt och sedan snyftningar och oregelbunden andning.

Först när snickarna och elektrikern uppenbarade sig utanför en bra stund senare hämtade hon sig, lillflickan min. Diskret torkade jag bort näsblodet innan vi åkte till förskolan.

Jag måste också passa på att säga att jag hyrde "Begravt i glömska", en film jag tipsat om i tidningen, nu i helgen. Och jag vill passa på att utfärda en varning. Se den inte! Lågbudget, stolpiga dialoger, ja den enda behållningen var ett vackert hus ...

Elegy

Vi har just sett färdigt filmen "Elegy" och den lämnade mig med ett sådant där svårbestämt, men sorgset och lite vemodigt humör. När man är trött men inte riktigt kan gå och lägga sig.

Har en kort natt i bagaget också, med orolig sömn. Jag jobbade sent i går och tror att Siri har växtvärk om nätterna.

Jag har ont i knät igen. Och i en armbåge. Och i handlederna. Det gör mig lite nerstämd.

Så.

Men i morgon andas jag ny luft. Loppissväng för att kika på stolar och kanske en ny tekanna. Sedan ska vi fira Siris kusin Lovis.

När tröttheten slår till

Naturligtvis var det en fantastisk kväll i går. Precis när vi superat färdigt kom Marcus och Jens till Bryggargatan och vi tog en öl tillsammans innan vi promenerade hem runt halv ett.

I dag har vi kollat fönster. Svårt svårt och viktigt beslut. Fick numret till en lokal snickarfirma som gör fönster. Ska kolla det också.

Vid lunchtid hämtade vi Siri och åkte ut till Jimmys nya fina torp. Superhärligt med grilla i solen. Souvas och sedan kokkaffe över elden och bullar - perfekt med salt, fett och sött för en som kände sig rätt bakis (= jag).

Sedan dess har vi hunnit klämma en pizza och nu väntar föga överraskande en film och soffläge!

Premiär

Det är sällan en film är lika bra som boken den baserar sig på. Så är även fallet med "Män som hatar kvinnor". Däremed inte sagt att det är en bra film och en bra filmatisering. Återigen påminns jag om hur bra storyn faktiskt är och vilka bra rolltokningar både Noomi Rapace och Michael Nyqvist gör.

Klart sevärd, är min korta recension. Nu ska jag fortsätta skriva artiklar så det glöder om tangentbordet. Har ju varit hemma i två dagar med sjuk Siri ...