tisdag, januari 31, 2017

Ljuset vi inte ser


* * *
År 2013 bilade vi genom delar av Frankrike. Ett av stoppen var Saint Malo i Bretagne, en liten stad vid kusten mot Engelska kanalen. Kanske mest känd för sin ringmursomgärdade gamla stad.

Därifrån minns jag hur snabbt solen dippade i havet om kvällen och hur vi plockade ostron, musslor och vildväxande fänkål och ruccola när tidvattnet tillät.

Därför var det extra fint att läsa den här boken i en av bokklubbarna:


"Ljuset vi inte ser" av Anthony Doerr.

Delar av boken utspelar sig nämligen just där. I Saint Malo.

Anthony Doerrs Pulitzer-prisade roman tilldrar sig i andra världskrigets Europa och berättar två parallella historier, som tillfälligt knyts samman.

Marie-Laure är flickan som bor i en lägenhet i Paris med sin far, en låssmed på naturhistoriska museet. I tonåren blir Marie-Laure blind och lär sig hitta rätt med hjälp av sinnrika stadsmodeller som hennes pappa skulpterar fram. De flyr Paris för att söka skydd i kuststaden mot Atlanten där en farbror äger ett hus.

Den föräldralöse, tyske pojken Werner slipper livet som kolvgruvearbetare men får uppleva nazismens brutalitet - först i en kadettskola och sedan som radiotekniker i kriget.

Deras öden sammanflätas ~ i Saint Malo.

De stilistiska greppen är vackra och sirligt utformade men tar aldrig fokus från själva berättelsen. Jag tänker tillbaka på "Miniatyrmakaren" av Jessie Burton, som också speglar en ung kvinna och ett liv i ett ödsligt hus.

En fin läsupplevelse och ett fantastiskt hantverk.


måndag, januari 30, 2017

För ett år sedan flyttade hon in


* * *
I går var det ett år sedan den här stora lilla damen flyttade in hos oss.

Jag minns så väl när min man skickade Blocketlänken till annonsen: Basset hound-valp till salu.

Hur bedårande bilden på när hon låg med sina tjocka små korvtassar i en julkrans och såg söt ut.

Jag minns så väl hur jag berättade om annonsen för Siri medan vi cyklade hem från skolan. Hur jag tog upp mobilen vid våra garagedörrar och visade bilderna.

Hur hon plötsligt brast ut i gråt.

Det förvånade både henne och mig, men något särskilt kände hon. Bara någon dag senare satt vi i bilen på väg mot Sundsvall och allt kändes surrealistiskt.


Min första tanke när jag såg henne var: "Vad lång hon är!".


I går tittade vi på klockan flera gånger och sa till varandra, för ett år sedan nu så åt vi smörgåstårta hos hennes förra ägare, för ett år sedan nu åt vi hamburgare i bilen på väg hem. För ett år sedan nu sov hon med oss i sängen för första gången.


Hon ville vara nära, nära hela tiden. Kurade ihop sig i knän, klättrade på en i soffan och låg med hela sin valpkropp lugnt och vilade. Hon sov faktiskt en stor del av sin första tid hos oss.

Då luktade hon starkt av hund och hade öronvax som inte var av denna värld. Sedan dess har det hänt mycket på många plan.


Hon är mjuk och kärleksfull. Lyhörd och lättlärd. Hon har världens mjukaste päls och öron som fortfarande orsakar snubblingar. Hon älskar att slakta sina gossedjur från loppis och fortfarande söker hon gärna upp en famn att ligga i.

Tänk ändå, vilken tur vi hade. Att vi fann vår dvärgko med deprimerade ögon, isbjörnspäls och en mjukvacker själ.


lördag, januari 28, 2017

Sötpotatisarna och jag


* * *
När jag sprang maraton i somras hade jag en craving efteråt: Sötpotatispommes.

Alltså riktiga, krispiga och friterade.

Eftersom vi inte hittade något söndagsöppet ställe med det på menyn, åkte vi hem från Stockholm utan att jag fått äta det.

Men i dag, drygt ett halvår senare. I dag var det dags att åka till närmaste större stad för att testa deras nya burgarställe.

Och gissa vad de hade på menyn? Peppen var total!


Jag valde en barbeque texas med glutenfritt bröd.


I väntan på mat ...


... kan man passa på att kamma och fläta hår.


Och sedan var det dags för käk.

Det glutenfria brödet var ovanligt bra och burgaren god. Inte i klass med Flippin' eller Garage Bar, men bra.

Och sötpotatispommesen var krispiga på ytan och krämiga inuti. Kanske svårt att leva upp till en craving man haft i dryga halvåret. Men de får klart godkänt. Nästa gång äter jag med aioli till.

I mitt Facebook-flöde får jag upp bilder från när vi var i Thailand för två år sedan. Jag längtar ut, jag längtar bort. Men en dag i Luleå är också en fin sak att ta sig för, så här i slutet av januari.



fredag, januari 27, 2017

En del av mig


* * *
Under mina gymnasieår tog jag länsbussen ett gäng mil norrut varje morgon. Efter skolan hände det att jag fördrev tiden inne i staden, i väntan på en buss hem igen.

Det jag minns mest är tre saker: Ett klassiskt konditori där jag ofta drack te, hur fint drömmiga plyschkläder som Indiska hade och hur The Body Shop hade en rund spegel som det stod som små glasburkar med prover på deras doftoljor på. Det var liksom litet och delikat.

Jag hade en favorit som hette något med oceanus och när kedjan slutade med de oljorna snålade jag länge på doften. Men tillslut blev den dålig och sedan dess har jag då och då letat efter en ersättare.

Tycker bättre om oljor, som blir snällare och mer kroppsdoft än parfym för mig. En doftolja blir mer en del av mig, den lindar in istället för att bilda ett skal.


Så fann jag det svenska eko-lyxmärket Björk & Berries och deras doftoljor.

White forest, Never spring och Dark rain.

Alla är fina på sitt sätt, men vårdoften fastnade lite extra hos mig. Kanske får den mig att tänka på havsdoften i gymnasietiden.

Never spring ~ inspirerad av längtan till en vår som aldrig tycks komma. Frisk och grön, krispig med en doft av björk, citron och cederträ. Mjuk och finstämd, skulle jag lägga till.

Den bara är, snarare än doftar.


Så fanns den i butik i min lilla stad. På halva priset dessutom.

Så nu är den en del av mig.

Björken och citrusen och en längtan efter en ny årstid.


torsdag, januari 26, 2017

Hall & hem



* * *
Jag älskar vårt skeva gamla hus med stensockel. Jag älskar vårt hem. För mig spelar det stor roll, hur mitt hem ser ut och framför allt känns.

Ibland kan jag drömma om nytt.

~ det funktionella och praktiska ~

Någon gång när jag gjort inredningsreportage kan jag föreställa mig hur det skulle vara att flytta våra möbler in i en nybyggd villa. Jag tänker på ryggstödet i soffan som Leslie totalt har demolerat med sin kroppsvikt. Likt en prinsessa på ärten balanserar hon där uppe. Och på de nötta mattorna och knarrande stolarna. Nej, våra möbler skulle vara malplacerade, de trivs i gammalt hus.

Jag tycker så mycket om att göra inredningsreportage. Inte för att fråga om designers och märken, utan för att få höra människors historier och förhållningssätt till boende och vardag.

Det är en gåva att få göra sådant på arbetstid, och det gör mig glad, så här en helt vanlig vardag i slutet av januari.


onsdag, januari 25, 2017

Kök från höstigare tid


* * *
Jag har bytt köksbord sedan jag tog de här bilderna.

Nu står det stora, gråsvarta ute på verandan istället. Jag tror det är en katt som tassar på det var natt, för ofta är mossbollarna som ligger där utspridda.


Tesamling och en liten pall för mat-medhjälpare. Redskap som hänger i klungor.


Inför advent hade jag lagt grönkål istället för mossa vid ljusen.


Undra hur många timmar jag stått här. Lagat, hackat, rört. Tänk att vi bara lättrenoverat köket, det är ju här vi tillbringar så mycket vardagstid. Men jag tycker om vårt gamla, gamla kök med gedigna stommar.

Om jag fick önska skulle jag byta ut bänkskivan mot en rostfri som gick hela vägen. En sådan riktigt gammeldags med liten kant och allt.


Tavlorna på golvet, tycker om känslan av tillfällighet. Föränderlighet.


Är så nöjd med den nya kyl/frysen. Den rymmer så oändligt mycket mer och det är skönt att slippa stå på knä för att ta ut frukosten. Samtidigt skrämmer den mig lite, den varnar med ett pipljud när man haft dörren öppen för länge och var gång det händer känns det som om kylen är lite arg på mig. 

Missnöjd, liksom. Själv är jag som sagt hemskt nöjd.

Det var lite kök från höstigare tider. 

En plats för dofter och mat, för läxor och samtal. För hundträning och bus. För veckoplanering och annat som hör familjeliv och vardag till.


Gråtoner



* * *
Det är dagen mitt-i. Mitt i veckan och jag har en mellandag ledigt. På ett sätt är det skönt att veckan bryts av, att man kan ta hand om hunden, hämta från skolan, gå till frissan. På ett annat sätt blir det ändå inte en ledig dag. Man kliver upp i vanlig tid, betalar räkningar, tvättar och passar på att göra.

Det regnsnöar ute och är runt noll, men blåsten är inte snäll och det är grått, så grått.

Men snart ska jag omfamna gråheten, dra på mig löparkläderna och stega ut med hunden. Och till helgen ska vi hitta på något roligt. Något utanför husets väggar.

Det ser jag fram emot.





söndag, januari 22, 2017

Spricka


* * *
En spricka i världen. Jag känner så när jag vid lunchrasten på jobbet läser Aftonbladets rapportering från Donald Trumps första presskonferens som president.

Hur han förmedlar att medier generellt ljuger, hur han säger att han har ett pågående krig mot journalister.

Världens mäktigaste man ... det känns i magen.

Läser en känslofull text i samma tidning. Det är journalisten Nivette Dawod som skriver om kvinnomarschen i Washington DC: "Hur känns egentligen demokrati? Som hundratusentals människor som sjunger, jublar, dansar och skriker för sina rättigheter."

Fint, mitt i sprickan.


lördag, januari 21, 2017

Ljushållare i stjärnmärkt trä




* * *
En brännpenna i julklapp, några cirkelformade delar av en björk och gamla ljuskoppar.

Siri och hennes pappa skapade och jag fotograferade.

Tycker om i all enkelhet.

Annars? Veckan rusade iväg. Jag hade ledig torsdag i stormen och ägnade mig åt promenad, träning och yoga. Jag lagade köttfärslimpa med citronoliver och bbq-sås och hämtade min dotter från skolan och hade en mysig tv-stund med henne innan middag.

Sedan åkte jag på bokklubb i Antnäs och pratade om en läsupplevelse som jag tyckte mycket om. Nästa bok på tur är Ferrantes "Min fantastiska väninna". Eftersom jag helst inte köper böcker ställde jag mig på bibliotekskö. Med tanke på att det är 115 före mig så kommer jag nog att behöva inhandla den.

Och så jobbar jag i helgen. Tycker allmänt att det är skönt med ljus ute men att den här tiden på året är lite trist. Det är liksom mycket vardag och lite glitter.


onsdag, januari 18, 2017

Hemmatränar


* * *
Fick ett mejl från organisationen Springtime. Via det såg jag en film om New York-maraton och fick gåshud.

Någon gång.

Vid årsskiftet formulerade jag en ny träningsformel.

Mer löpning, av bara lust. Mittemellan-springningen som knappt gör en bättre men som är fin för välbefinnandet. Då jag kan se tv-serie (när jag tränar löpband) och kan lyssna podd (när jag springer ute). Mysträning, kallar jag det.

Sedan vill jag hitta gemenskap i yogan. Andligheten i rörelserna. Det är nästa steg.

Den tredje delen är hemmaträningen via Zuzka Lights hemsida. Blandade pass, mycket hopprep, kettlebells och egen kroppsvikt.

Jag har en del grejer hemma, gör chins i romerska lekringarna, har gjort egna sliding discs av gamla cd-skivor och har köpt ett billigt hopprep.

Om jag skulle investera lite i saker till min hemmaträning skulle det vara det här:

Ett snabbare hopprep med bra handtag, en chinsstång att hänga i dörrkarmen, nya sliding discs och bra powerbands.

Det som sammanfattar utrustningen är att den är mångsidig. Med fantasi kan man använda dem till många olika övningar. Det gillar jag.


måndag, januari 16, 2017

I fjällen


* * *
När jag listade mina bästa upplevelser 2016 är naturen det första jag tänkte på.

Dubbla regnbågar, norrsken, solglimtar.
Det fina är att allt finns så nära och närvarande, bara jag kommer ihåg att se. Titta upp, ner. In.

Jag drömmer om att semestra mer i naturen, speciellt sedan den fyrbenta glädjespridaren kom in i familjen. Helst vill jag ju ha flocken samlad.

Jag skulle gärna se mer av olika fjällvärldar både norrut och söderut och gärna i höstskrud. Min allra bästa tid på året. Det finns dock en sak jag inte kompromissar med: Jag sover inte i tält. Min rygg kräver säng och jag tar gärna en varm dusch efter en dag ute också.

Flera gånger under förra året intervjuade jag två inspirerande äventyrs-tvillingar som tagit sig genom stora delar av den svenska fjällkedjan både på skidor och till fots. Deras slutpunkt på äventyret var vid Grövelsjön i Dalarna. En plats jag gärna skulle åka till.


Och sedan att komma till ett ställe som det här: Storsätra fjällhotell (klick) - som jag även skriver detta inlägg tillsammans med.

Dagar utomhus, sedan varm bastu och god mat. Att få ligga nära de man älskar, sådär mjuktrött i kroppen och gäspa redan vid niosnåret.

Det är finheter att drömma om, det.


Hemmahelg


* * *
Vi har verkligen haft en hemmahelg. Hår i rufsig tofs, mjukiskläder. Eld i kaminen och leka med hunden. Piteåälgen som Leslie busar med har inte längre några horn kvar.


Två bilder ur mobilen: En från i slutet av arbetsveckan. Glad och hemma på lunch. 

Den andra på hund och julgran. Som vanligt är vi sena med att plocka bort julen. Det är mysigt med stjärnorna och granens ljus. Men i lördags gjorde jag och Siri en insats och det blir så luftigt och rymligt. Vi passade också på och rensade i flera skåp. Skönt!


På lördag förmiddag tog vi en promenad efter folktomma gångvägar. Hunden skuttade fritt och jobbade på i snödrivorna medan jag och min tioåring gick och resonerade.

Sedan fortsatte helgen med matplanering och kompislek och filmtittande.

Nu är det måndag, men det är nästan så jag önskar att helgen inte tagit slut så fort.



fredag, januari 13, 2017

Hemi, i dag tänker jag på dig


* * *
Hemi, vet du. Tidigare i veckan vaknade jag tidigt och tänkte på hur det kändes när du skulle dö.

Vi människor omkring dig hade pratat och träffat veterinär. Allt för att försöka förstå när det var dags för dig att lämna oss. Veterinären och andra hundägare sa, att ni kommer att känna. Ni kommer att veta. När tiden är inne.

Det var en söndag när din husse kom upp och väckte mig. Han var ledsen, så ledsen och sa till mig, att nu är det dags. Han sa att han vakat över dig den natten och att du andades så tungt och att du var så trött, så trött.

Du låg i soffan hela dagen och vi var med dig i vardagsrummet. Det märktes att du inte ville mer. Jag ringde veterinären som skulle komma hem till oss dagen efter, när Siri var på skolan.

I dag är det prick tre år sedan du somnade in. Du låg i din egen bädd och jag ska aldrig glömma dina sista andetag, det var som om en bit av min själ sögs iväg med dina djupa andningar.

Det var rätt och fint och fullkomligt vidrigt på en och samma gång.

Och vet du, teckningen som Siri gjorde till dig då. Den hänger fortfarande kvar över din gamla plats i innerhallen. Din aska står kvar i hyllan i köket. Jag vet inte, tanken var ju att vi skulle begrava dig under granen på gården. Men det känns inte rätt att du lämnar värmen inne. Utsikten över köksbänken.

Det är sällan jag tänker på ditt sista dygn nu, Hemi. Jag tänker så mycket oftare på allt fint och tokigt och mysigt som är förknippat med dig. Men i veckan är känslan stark och i dag fick en av mina jobbarkompisar ta bort sin hund och då var mina tankar extra hos dig.

Och för att runda av det hela, så skottade jag plogkarm och hämtade posten på lunchen. Då travade en vacker ridgeback-hane förbi. Jag fick hälsa och jag gick ner på knä och fick kramar och pussar och det kändes alldeles extra fint.

Med tanke på.

Att det är prick tre år sedan. Du lämnade oss.