Annorlunda jobbdag

* * *

Den här mitt-i-veckan-jobbdagen blev annorlunda.

Men annorlunda är bra ibland.

Bland annat blev jag intervjuad.

Men vi tar det från början.

Just nu pågår Norrbotten Media Week. Eftersom det är sällan
jag har möjlighet att gå på föreläsningar om just journalistik
försöker jag passa på när det ordnas något medierelaterat.

Så i morse mötte jag upp min vän och kollega
Sanna. Vi lyssnade på frilansjournalisten Jack Werner
som pratade om källkritik. 

Vid lunchtid åkte jag och Sanna vidare till Luleå.
Jag skulle nämligen medverka i en paneldebatt under
rubriken: "Lokaltidningens betydelse"
på Kulturcentrum Ebeneser.

Blev nervös när flera kollegor fanns på plats, bland annat vår vd.

Men det gick bra, tyckte jag hade relevanta saker att tillföra.

Och sedan blev jag intervjuad två gånger om. 

Så körde vi tillbaka till Piteå, för att fortsätta
producera material i vanlig ordning.

Just nu är känslan stolt, med lätt huvudvärk.

Hjärtar jobbet

* * *

Jag har nog skrivit och sagt det ungefär 

hur många gånger som helst.

Men jag älskar verkligen mitt jobb. Så mycket.

Alla fantastiska människor jag får möta.

Att få väva samman texter, forma bilder och skapa en helhet.

Det gör mig lycklig på djupet varje vecka.

I dagens tidning har jag skrivit om kvinnan som var 

Norrbottens första polis. Hon lämnade självmant föräldra-

hemmet i Finland som åttaåring och kom som krigsbarn 

till Sverige. Senare valde hon att utbilda sig polis, när kvinnor 

äntligen kunde bli poliser och inte enbart polissystrar, 

som titeln var i början av 50-talet.

På ett av sina första uppdrag blev hon utsatt för ett 

våldtäksförsök av en äldre kollega. Det har format hennes 

yrkesliv eftersom hon bestämde sig för att bli expert 

på att utreda just sexualbrott.

Jamen, ni hör ju. Hur häftigt är det inte att få träffa en 

sådan kvinna och lyssna till hennes historia.

Så tacksam.

Spinning för Barncancerfonden

* * *

Som jag har älskat att träna på gym, både gruppvarianterna
och i själva gymdelen. Sedan rätt länge har jag mest löptränat,
eller kört i gymet på jobbet. Där är jag ofta ensam, och
väljer därför min bästa träningsoutfit: Shorts och sport-bh.

Samt skor, för det mesta.

När jag nyss skulle gå på pass och ville dra på mig mina allra
mest rosa träningskläder insåg jag att status träningsgarderob
är sådär. Hål i både mina vinrödrosa favorittajts från
Kari Traa och hål i mina rosa skor.

Avslutar alltså jobbveckan med ett spinningpass. Vi har ett lag där
man cyklar till förmån för Barncancerfonden. Tror jag deltog i fjol också.

Kul att få energin från ett grupp-pass med sig in i helgen.

Att det var ett år sedan jag cyklade som träningsform kändes
när jag stapplade nerför trappan till omklädningsrummet på
högst osäkra och darriga ben.

Nu ska samma ben bara trampa mig hem till soffan.

Sedan. Är. Det. Helg.

Med rörelse

* * *

I helgen publicerade jag ett reportage som ligger mig varmt om hjärtat. Det har varit fint och känslosamt att få göra och jag känner att det skrivmässigt är en av de bästa texter jag jobbat med.

Veckan som gick var fullt-upp-hela-tiden, och på torsdagskvällen ville jag rensa huvudet. Drog på mig springkläderna och joggade ut i regnet. Min tioåring föjde med på cykel och jag blir så hjärtinnerligt glad. Att vi kommer ut och rör på oss, att vi småpratar och skojar i regnet. Umgänge när det är som mest naturligt och otvunget.

En kväll att spara i hjärtat.

Även genom helgen finns rörelsen med mig. När jag kom hem från Räddningsloppet hade jag huvudvärk, från axlarna. Badade med fönstret öppet mot trädgården och rörde mig sedan i ett långt, långsamt yogapass. Huvudvärken släppte och om kvällen ville Siri testa de hinder som fanns kvar, så vi cyklade ner och klättrade åter över väggar och gick balansgång.

Så blev det söndag. Jag städade mig genom huset medan Markus räfsade gården. Sedan tog jag och hunden en varm, rask promenad innan jag rensade igenom pallkragar och blomplantering. Vi veckohandlade och tog upp alla lövhögar.

Efter det kände jag mig rätt mör. Rensa ogräs är mycket värre än hinderbanelopp för min rygg och nacke. Drog återigen på mig löparkläder och sprang en timme för att 'skaka ur'. Benen kändes pigga och det var en fin känsla av lätthet och guldig kvällssol.

Och jag tänker det än en gång, att rörelsen gör att jag mår så mycket bättre. Rörelsen får hjärnan att fungera, rörelsen ger mig idéer och hjälper mig att lösa problem.

Med rörelse, och ord, genom helgen alltså.

Paprikagirlang

* * *

Mina arbetsuppgifter har finjusterats lite på sistone. Jag kanske inte har berättat det? Istället för att göra vissa kvällsveckor och helger som allmänreporter så ska jag göra tidningens barnsidor. Dubbla redaktörskap, alltså.

Helg & Barn.

Det mesta har plus och minus, och även om jag har gillat att jobba mer tillsammans och även om livet blir mer böjligt med lediga dagar mitt i veckan ibland så känns även detta bra.

Min första jobb till barnsidan handlade om att klippa en paprikagirlang.

Det här är några av bilderna.

Pysselbarn och hjälpsam hund.

Fjäder i handen

* * *

Det var inte meningen från början, men i dag hoppade jag in och pratade inför fyra åttondeklasser om en sak jag sällan tänker aktivt på men som jag lever med varje dag. Källkritik.

Jag pratade om mitt jobb, hur det påverkar mig och fungerar på min arbetsplats. Breddade bilden, pratade kring begreppet. Ställde frågor och visade aktulla exempel. Så såg vi film på ämnet och pratade med den som utgångspunkt.

Efter dagen kände jag mig mör, men med en känsla av att ha gjort ett bra jobb. Och även om det känns innan, så var jag inte nervös. Eleverna var fina och uppmärksamma.

Så jag ger mig själv en lätt fjäder i handen, för att jag kunde. För att jag fixade det.

För att jag trodde på mig själv.

Ett steg framåt, ett utvecklingssteg vidare.

Livet står sällan stilla, även om det endast rör sig i det lilla.

Rik på ord åt flera håll

* * *

Jag och Siri har högläst så mycket bra på sistone. Det är kul också, att hon börjar få tips från kompisar om vad de gillar.

Just nu läser vi del två i Mats Strandbergs (som skrivit "Cirkeln") Monstret-serie. Den är fin och rolig, och sorglig.

"Camilla och lögnen" av Karin Wahlberg och "Klaras hemlighet" av Christina Waldén är två andra favoriter.

I dag har vi botaniserat på Akademibohandeln och samlat på oss en massa inspiration.

Jag har också fått värmande ord om en text i dag. Och det känns så vackert inuti när andra ser vad jag tänkt med mina ord och förmedlar det till mig. Det känns så betydelsefullt när jag fått möjlighet att porträttera någon och den människan får mycket fina kommentarer i sociala medier. Jag följer med på ett hörn och glädjs och tänker att jag har världens bästa jobb.

Extra roligt är det när man får möjlighet att jobba med en fotograf som också gör sin tolkning och helheten känns välkomponerad.

Rik. Så känner jag mig när jag tänker på i dag.

Rik på värme och upplevelser och lugnet här hemma.

Jeanssamlare

* * *

Tror jag skrev lite om det tidigare i veckan. Att jag balanserade mellan tre jobb, väldigt olika i karaktären.

Ett av dem publicerades i tidningen i går. Och det var en så fantastiskt rolig intervju att göra. En av världens främsta jeanssamlare har nämligen besökt Piteå.

Och jag älskar personer som är nördigt insatta i ett specifikt ämne.

Den kunskapen och glöden. Hur historia kan bli levande genom, i det här fallet, jeans.

Det tilltalar mig.

Och historien om rodeoclownen och hans jeans, personen som sedermera utvecklade Ronald McDonald, jeansen som samlaren själv grävt fram i en nedlagd gruva i Nevadaöknen och jeansniten i ringen på ett av hans fingrar - det är detaljer jag bär med mig.

För kärlekens skull

* * *

Bara vardag och vardag och även om den är fin så längtar jag bort. Det är blekljus morgon och vackert, men kallt. Jag drömmer iväg till långsamma löpturer med en vän i snirklande Nya Zeelandgröna skogar. Till strandpromenader i Kalifornien och hälsosamma smoothies i skuggan efteråt.

Det är alltid så den här årstiden.

Det är många som frågar hur det blev med jobbet och vecka för vecka lägger det sig mer på plats. Men det är inte lätt, delvis med nya arbetsuppgifter, ett annat sätt att fördela veckorna och en svårighet att anpassa mitt material till ny form. Att hitta tillbaka till den personliga tonen i ett mer opersonligt format gör att jag känner mig lite vilse.

Mina nya arbetstider, med kvällar och helger, har jag inte klivit på ännu. Men med tanke på hundmedlemmen i vår familj så finns det fördelar med att jobba skift också.

Tänker på hur jag började styrketräna för ryggens skull. Brottades med känslor kring träningsvärk kontra problemvärk. Hur musklerna hade svårt att känna skillnad. Hur jag blev starkare men fortfarande hade lika ont.

Hur jag tillslut valde bort bra-för-ryggen-fokus och följde mitt hjärta och började springa mer på allvar. Hur ryggen, nästan med en fingerknäppning, blev så oändligt mycket bättre. Två mindre bakslag har jag haft. Ett vid nyår och det var ångestfyllt att ha så pass ont och veta att det inte fanns någon tillgänglig för att lösa upp låsningar. Men kroppen tog hand om det själv, och det var fint att få uppleva.

I går vaknade jag med nackspärrskänning. Känner vart det sitter vid skulderbladet, men försöker bara acceptera, inte tänka igenom för mycket. Sprang intervaller på lunchen, för blodgenomströmning. Dunsar som kan hjälpa till att slappna av efteråt. Yogade ett längre pass på kvällen och tycker försiktigt att stelheten, kramperna och huvudvärken är något bättre i dag.

Sedan såg vi Ted Gärdestad-dokumentären "För kärlekens skull" härom kvällen. Den fyllde mig med skönhet och sorgsenhet och jag tipsar verkligen om att se den på SVT Play om du inte redan gjort det.

Så har vi onsdag morgon. Dagen är planerad och det är dags att pausa alla delar om hund, löpning, rygg och fokusera på jobbet.

Välkommen onsdag, även om du gärna fått börja på en varmare plats.

Gårdsbutiken på Norrmalm

* * *

För ett litet tag sedan snirklade jag mig in på innergården där på Norrmalm. Alltid lika fint dekorerad med mossklädda grenar och fladdrande ljus.

Anledningen till mitt besök var att Pensionatet och Fiket nu har fått sällskap av Butiken.

En gårdsbutik med lokala formgivare och ekologiska spa-produkter, bland annat.

Alltid lika trevligt att träffa de här fina och kreativa människorna och en njutning att plocka upp kameran och fånga några bilder.

Jag tänkte att jag delar med mig av dem här till er också.

Alla dessa ord

* * *

De byggde ett kontor åt mig. En del av sportredaktionen som blev min, med glasväggar och höjbart skrivbord. Och som jag älskat mitt krypin.

Men nu är den tiden över. Inte för att jag vet mer om min tjänst, men det skall renoveras och vi ska bo på annat håll i huset under tiden. Därför är det allmän rensning.

Det tar inte lång tid att gå igenom och slänga. Men det tar hårdare än jag tror att göra mig av med mina kollegieblock med år av anteckningar. Inte för att jag någonsin tittar i dem, men de har funnits bakom min rygg. Som en stomme, som någon slags trygghet.

Så många tankar, idéer och ord. Råmaterial. Nu borta.

Ändå känns det lite befriande också.

Och det är ju skönt.

En annan kollega rensar på sitt håll och lämnar detta gamla rekommendationsbrev till mig. Det är märkligt, när det förflutna hinner ikapp och man blir påmind om något man inte längre minns.

Fint är det i alla fall, och det gör mig glad.

I tidningen

* * *

Det går inte annat än att känna det som surrealistiskt.

Att titta på klockan och tänka, att om trettio minuter vet jag.

Trettio minuter senare visste jag, i alla fall delvis. Mitt jobb som det är idag, kommer inte att vara längre. Det är jag rätt övertygad om.

Kanske har jag inte ens ett jobb kvar.

Efteråt, när de trettio minuterna har gått. När mötet är över. När det blir en ny dag. När jag gruvat för att cykla till jobbet, så är det ändå en text som ska skrivas och den ger mig tröst.

Något att försjuka och glömma bort världen runt omkring i.

- - -

Det är ett tag sedan jag skissade ned orden ovan. Nu är nyheten ute i tidningarna och det är också en av anledningarna till att tillvaron inte varit ~ eller är ~ speciellt rolig just nu.

Samtidigt ska jobbet göras som vanligt. Dagarna snurrar vidare. Får förfrågningar om gästlärarlektioner och planerar kommande ämnen för reportage.

Lägger märke till att personerna jag intervjuat för tidningen ofta blir kontaktade av en annan tidning, för liknande reportage. Det står naturligtvis andra fritt att läsa mina jobb och inspireras, men ibland tänker jag att det kanske borde vara jag som säljer reportagen vidare och inte någon annan.

I samma andetag ursäktar jag mina ord med en nära-på-nackspärr.
Med slitenhet och låg förståelsetröskel.

Jag fotar mig själv till min spalt i tidningen, ser hur nött mitt ansikte ser ut i bildbehandlingen. Jag minns inte den natt jag sov gott, minns inte när jag vaknade värkfri.

När jag tänker på vad jag vill så tänker jag på fruktsmoothies under en palm, yogaklasser. Sandstränder i solnedgången.

Men det är inte hela sanningen.

På riktigt vet jag att jag vill styra upp vardagen. Jag vill veta hur jag ska ta mig an, hur mina måndag-tisdag-onsdag-torsdag-fredag ska bli framöver.

Men just nu vet jag inte, och det är väl okej för ett tag det med.

Intryck

* * *

Den här arbetsveckan, alltså. Det är så intressant för jag har mött mig själv på så många olika vis. Jag har fått insikt på insikt. Det är otroligt lärorikt, men en något tröttsam resa. Därför finns få tankar om annat just nu. Men jag tänker att det är okej. Det kommer tid för det också.

Och i morgon blir det fredag. Vi planerar att se den stora fotbollsparaden genom stadens gator och sedan i helgen blir det stugvistelse, loppisbesök och annat vilsamt.

Det blir bra.

Allt blir bra.

Det är jag övertygad om.

En ny dag

* * *

Samma arbetsplats, men andra uppgifter två veckor nu.

Oj vilken skillnad i anspänning när man inte kan gå på rutin.

Kanske får det mig att växa på något sätt.

I alla fall utkristallisera just min väg tydligare.

I kväll är jag rätt slut, inte på det där sköna kroppsliga sättet som i går.

Mer sådär så huvudet är slut men ändå snurrar.

Men nu är det i alla fall kväll, efter min första dag som vikarie på annan post. Och faktiskt, jag tror jag börjar nedräkningen till semester redan nu.

Om ett brev och en hemlighet

* * *

Jag måste bara tipsa om reportaget som avslutar Helgsidorna i tidningen det här halvåret. Det är inte många gånger i livet man för möjlighet att skriva en sådan historia, och jag har verkligen klurat på hur jag ska skriva texten.

Eftersom det även är gjort tv-inslag så ligger reportaget öppet på PT:s hemsida.

Här är länken för den som vill läsa (klick).

Och ingressen lyder:

"Hur många har inte fantiserat om de är adopterade? Maria Dysholm kan aldrig minnas att hon gjort det, ändå gjorde hon sitt livs upptäckt när hon öppnade ett brev som fanns instucket i hennes pappas plånbok. En drygt femtio år gammal hemlighet gav Maria fem syskon – och en annan biologisk mamma."

Jobbtankar

* * *

Direkt efter jobbet i går tog vi after work. Jag åt koreanskt och drack rött. Senare gick vi vidare i kvällen. Solen kastade bronsfärgade strålar, men luften var krispig med kalla stråk. Jag kom hem precis när Siri skulle somna, så jag hann krama och bädda om.

Förra veckan gjorde jag en spännande intervju, inte många gånger man hör talas om en sådan historia. Satt och skrev anteckningar med en hund i knät och en hund vid fötterna, som la upp ett tungt huvud på mitt knä för att klappas. Hundarna har ingenting med berättelsen att göra, men mysigt var det.

Om en vecka publicerar jag sista Helg för sommaren. Av erfarenhet vet jag att det är mycket lättare att verkligen vara ledig och släppa jobbet om jag har en plan för första publiceringen efter semestern.

Nu har jag faktiskt flera jobb inbokade min första augustivecka som featureredaktör. Och det är fantastiska jobb som jag ser fram emot.

Jag tänker det, så lycklig jag är som har en ledighet att se fram emot - men att jag redan nu är nyfiken på och längtar efter intervjuerna som ligger framför mig.