måndag, juni 30, 2014

Längtan bor i mina steg


Pressfoto: Ola Kjelbye

* * *
Jag lyssnade till Klara Zimmergrens sommarprat om barnlängtan. Kanske var det just det pratet som ledde fram till boken.

"Längtan bor i mina steg"

Kapitel om hennes längtan och kamp efter barn.

När jag läste att hon skrivit den, visste jag att jag måste - läsa. Tar inte del av bloggar, artiklar eller böcker om barnlöshet, vill inte. Kände mig rädd för boken. Vilka känslor skulle det väcka? Vilka ekon skulle jag få höra.

Något jag inte vill, eller orkar?

Men det blev inte så. Min berättelse är annorlunda, det är inte speciellt mycket som jag känner igen mig i. Därmed inte sagt att det inte är en viktig, eller fin bok. För det är det. Jag tycker om den mycket, och känner mig kanske något lättad av att den inte gjorde mig ledsen.

Istället tar jag med mig hur fint och inkännande, igenkännande, hon skriver om djuren. Hennes kärlek till dem. Till hundar (främst) men också till elefanter och hästar ... ja till alla djur. Jag känner igen denna äkta djurvän, min svärmor är likadan. Fint.

Samtidigt som jag läser boken tänker jag på mina prover som ligger någonstans. Minns inte när jag tog dem, de som skulle till Karolinska. Februari? Mars? Ringer omvägen till min Sunderbyläkare som har Karolinskakontakten. Väntar i tre veckor på att hon ska ringa upp. Får ett brev, med besked. Att de ännu inte fått besked.

Mellan halvåren, och åren, går så går också mitt liv. Den där acceptansen växer, och en önskan om att få avsluta. Att känna att jag gjorde det jag kunde. Men denna väntan, alltså. Även om jag inte lever med den hela tiden medvetet, långt ifrån, så är det känslan av att aldrig 'få' gå vidare.

Kluvenheten, mellan känslan att ha det så ofantligt bra som det är. Just nu. Och den blixtsnabba tårar-i-ögonen-smärtan när vänner får barn. Bebisbubblan, lyckan. Lättnaden. Ta-hand-om-varandra-känslan. Jag glädjs ofantligt. Men tittar ut på granen och blinkar bort tårarna.


söndag, juni 29, 2014

När en sak startar en våg


* * *

Det kom ju in en platt-tv i vårt vardagsrum tillslut.

Och denna rätt fula / i alla fall inte fina / tingest satte liksom igång en våg av göra-om-tankar. Nu på semestern skall innertakets sprickor tätas och så ska det målas om. Och så väggarna, kalkfärgen bara står och väntar på mig.


Men platt-tv:n speglade utomhusljuset på annat sätt. Så nu har tvättade linnegardiner flyttat in. Slarvigt upphängda med ståltråd istället för gardinstänger. Hålls borta med stenar, eller upprullade över sig själva. Väntar på snäckor jag beställt på nätet, med dem ska det bli någon slags hissgardiner.

Och det där tvättade, sköna linnetyget. Det är så fint hur ljuset silar in.


Och med gardinerna följde pläden. Den fina med olika mönster på båda sidorna. Där ligger den och är ... fin, i Hemis gamla hörna.

Nu när jag inte har hennes rumpa att vila mot när jag ser tv om kvällen, så brukar jag knöla ihop pläden i hennes ställe.



Ramar in tv:n med vackra bilder. Ett litet test innan ommålningen.


En viskning i en glaskupa.




fredag, juni 27, 2014

Bilder och cykelmil



* * *

Sitter och tänker på ett juni som nästan bara försvann. Tittar på hur långsamt det växer i pallkragarna. Värmen?

Roar mig med att surfa på vackra bilder, och fina saker, som ovan.

Planerar in lunchträff på Pensionatet till veckan (glutenfritt, vegetariskt och veganskt, låter bra), ser fram emot att möta upp min familj och se Summer games-paraden med glada fotbollsbarn tåga genom vår stad i kväll.

Funderar på om jag är lite knäpp som ska cykla de där tio milen i dag. Jag och fyra killar från jobbet. Ligger precis på gränsen till nackspärr sedan i måndags. Men samtidigt; om jag alltid skulle ta hänsyn till hur min rygg känns så skulle jag aldrig kunna göra något. Jobbigt bara, att inte våga lite på kroppen. Fast Markus hämtar mig om jag krampar i hop efter vägen, det vet jag.

Så tänker jag tillbringa en fredag, den sista i juni. Med lite tidnings- och webbredigering, tio mil på cykel och fotbollsparad.


onsdag, juni 25, 2014

Röda toner


* * *
Längtar till min ledighet lite nu. Till att ha tid att lyssna till sommarpratare och sy. Pyssla de där pysslen som jag inte haft tid med. Brodera med pärlor, läsa.

Och framför allt i fixarväg; Att måla om i vardagsrummet. Få strukturen att något mer likna murstocken i vardagsrummet.


Köpte ett färgfint linne till Siri, lite för långa axelband dock.

Det ska jag sy några stygn på redan ikväll, för det vill hon bära i morgon.




Loppisskor. Vet inte när jag ska ha dem, men sköna är de. Kanske får de bara stå där och göra mig glad varje gång jag ser dem.

Och så är det något med mig och broderier. Som att hjärtat tar ett extra skutt av de där stygnen.


I dag har jag ätit lunch med min mamma. Jag hade längtat efter henne, så det gjorde mig glad. Fast jag längtade efter henne igen redan när jag gick tillbaka till jobbet.

Så brukar Siri också säga.

Sedan har vi tagit en promenad till Siris skola och hämtat hennes cykel. Hållit handen. Plockat blommor, och tänkt på den andra av familjens hundar (inte vår, men en nära) som fått göra Hemi sällskap bland hundmolnen.


måndag, juni 23, 2014

Vippnacke

* * *

Skriver med bångstyriga armar och fingrar. Som att de förstår med fördröjning. Jag försöker vara tålmodigt, det beror på mig själv ~ och ett sista pass med min pt.

Eller min och min. Efter tre pass är hon knappast min, men det känns rätt bra att skriva så.

Jag tänker på träning och hälsa. Jag tänker på ett ögonblick från i går; Jag kliver ut från duschen för att torka mig. Blå sommarhimmel utanför fönstret, det känns fint även om jag vet att det är rätt kallt därutanför. I badkaret ~ utan vatten ~ sitter en naken och tillfullo harmonisk dotter och spelar musik, Fred Åkerström, för mig på paddan.

En dröm har precis blivit sann för mig. En sådan djupliggande familjedröm. Vi har varit ute och tränat tillsammans, alla tre. Jag och min man har sprungit och vår dotter har cyklat tillsammans med oss under tiden. När vi kom hem parkerade Siri cykeln och så joggade jag och hon tillsammans runt kvarteret.

Och det är sådan träning jag älskar. Att vi gör det tillsammans, för att röra på oss och vara med varandra utanför hemmet. Det är inte på blodigt allvar, det är rörelseglädje i sin främsta form.

Jag yogar ett nytt pass när Siri lägger sig den kvällen. Skriver ofta att jag tycker om yogan, men detta pass tycker jag inte om. Jag gör det inte igen och då vet jag det.

Min nacke trilskas och jag tänker på min senaste behandling av ryggen (från fotsulorna och upp i nacken). Hur min behandlingsterapeut bara mitt i konstaterar att jag har en whiplash. 

Jag har inte nämnt ett ord om det för honom. Jag har över huvudtaget inte skänkt olyckan, läkarbesöken och advokatpapprena en tanke på länge. Jag blev påkörd när jag jobbade, jag kämpade men fick inte rätt till någon som helst ersättning. Vill inte ens nudda vid tanken på hur mycket pengar jag lagt ut på olika behandlingar.

För att inte tänka på mitt onda. Min känslighet. Min yrsel, min tinnitus, min rädsla för att göra fel rörelse. Min glömska. Mitt vakuum. Hur svårt det kan vara att andas ibland.

På något sätt har jag kommit vidare. Inget jag ältar, något jag lever med och konstant försöker hitta ut ur / en balans till utan att det tar för stort fokus i vardagen.

Men jag känner ändå, att djupt inuti, betyder det något läkande för mig. Att höra honom säga det. "Du har en whiplash." Och jag känner mig trodd, utan att ens ha berättat.



söndag, juni 22, 2014

Tre från midsommar


* * *

Vädermässigt var det mer som att fira valborg än midsommar. Tror det är första gången vi äter både lunch och middag inne. Men det blev en fin dag i alla fall, med lekande barn, pratande vuxna och en kubbmatch däremellan.

En familj sov över i sin husvagn på vår gård och därför fortsatte barnen att leka direkt vid uppstigning. Jag väcktes först av deras hund som tassade in lätt och pussade mig god morgon och sedan av två glada tjejer som kom med kaffe och skummad mjölk på sängen.

Midsommarmorgonen med gemensamfrukost övergick i dag och promenad och umgänge till eftermiddagen.

Så himla enkelt och fint och trevligt.

Nu laddar Siri inför sista fritteveckan, och jag, jag har två veckor kvar att jobba. Dessa två skall jag göra det bästa av. Fast mina tankar mest snurrar kring snäckor och stygn och pyssel.

Det är ett tecken på att sinnet får flyga fritt, när det finns energi över att tänka på sådant.


Sommartårta på mandelmassa och majsmjöl. Med lemon curd, vit choklad- och gräddfilslager innan spritsad grädde och svenska jordgubbar.

Det är ju ändå midsommarhelg.


Fina Tomas.


torsdag, juni 19, 2014

Blomster


* * *

Sitter med knäckebröd, västerbottenspaj, focaccia och tårta bakade.

Siri har gjort finurliga placeringskort och strött ut, så middagen i dag fick vi vackert inta i vardagsrummet.

I morgon firar vi midsommar. Traditionen med att samlas kring sill-luch för att sedan fortsätta eftermiddagen mot natt tillsammans är inne på sitt fjortonde år.

Det bästa av allt är tiden. Tiden man får tillsammans. Känns fint och mysigt tycker jag.


I går hade jag anledning att få ge bort flera gåvor. Finns så mycket fint att handla, både på hälsokosten och på Coops nya satsning av bland annat Reneé Voltaires produkter och Kung Markattas.

Det här är ett av paketen. Fyllt av välsmakande finhet.
Och det får symbolisera midsommar.

Lite skrynkel, inga perfekta hörn. Bara en massa kärlek och omtanke. Och så lite blomster, som säkert löser en hel del blad men är vackra ändå. Eller just för att.


 En fin midsommar, önskar jag dig.



tisdag, juni 17, 2014

Rabarbersaft med stevia


* * *

Vi åt ute på verandan i lördags. Kalla stråk i luften gjorde att vi flyttade in till kaffet.

När jag cyklade till gymmet kvart över sju i morse hade jag byxor, tunika, huvtröja, jeansjacka, stora sjalen, stickad mössa och skinnhandskar. Och jag frös.

Det känns overkligt med midsommar på fredag.

Mer som höst. Siri är dunderförkyld och snorar och hostar sig genom nätterna. Själv känner jag hur det börjar skava i halsen, så jag gissar vad som är på väg även för mig.


Markus gjorde en av mina favoritdressingar, en senapsstark variant. God i både sallad ~ såklart ~ men också att blanda med broccoli eller haricot verts.


Hemmagjord rabarbersaft med vaniljstång. Sötad med stevia. God med lime, isbitar och marockansk mynta i.


 Beasås, gott till grillat. Från tub ner i fin skål. Hemmagjord är godare såklart.

Men ibland orkar man inte.



måndag, juni 16, 2014

Äppelblom och ruiner


* * *

När äppelträden blommade.

Förra gången jag träffade min vän, gick på vernissage och drack några glas vin fotade jag de här bilderna när jag kom hem vid midnatt. 

Våra äppelblom - bara någon dag senare hade det vita blåst bort. Rullade runt på gräset.

I kväll har jag mött samma vän. Varit på bio och sett "Grace of Monaco" och druckit te på lokal efteråt.

Bilderna, som har legat i min bloggmapp sedan förra gången, känns rätt att publicera nu.


Jag har haft en trött helg. Det hände en del i nacken och bröstryggen under min behandling i fredags. Så pass mycket att jag känner hur spänd och dålig jag varit.

Och tröttheten hann ikapp och följde mig helgen igenom.

Så där trött-tung i sinnet. När jag tänker att jag-borde och jag-vill, men inte förmår.

Och det är såklart okej, säkert välbehövligt till och med.


Jag har sen kväll. Och bilder på vita blommor som nu bara finns på just bild.

Varje gång jag skriver om dem tänker jag på en bok som jag läst och älskat.

"Äppelblom och ruiner" av Marianne Ahrne. Författare som nu kanske är mest känd som filmare.

"Under förstudierna för en film kommer Marianne Ahrne till Långbro sjukhus. I korridoren möter hon Rune, som anser sig inkarnera Farao och solguden Ra, medan han i läkarjournalen benämns som schizofren.

Hon sträcker fram sin hand. Det blir början på en gemensam resa, en färd fem år framåt och hela livet tillbaka. Den leder längre och djupare än någon av dem kunnat ana."




fredag, juni 13, 2014

Kreativa projekt i lämningar


* * *

Har inte haft ögat för kameran eller fingrarna för orden på ett tag.

Tänkt mycket.

Jag upptäcker hur ont jag haft, hur mycket energi som knutarna i nacken och ryggen stoppar upp. Tänker inte på hur illa det är. Men i dag cyklade jag till en ny behandlare. Rätt mycket av det han sa gick tvärt emot vad många andra sagt; Om överrörlighet, om träning.

Han sa att jag nog inte varit speciellt snäll med mig själv, att jag har höga krav.

Jag bearbetar orden.

Och känner hur det hans händer gjorde med mina triggerpunkter ger effekt.
Ett lättare huvud såklart, en djupare andning.

Men också ett mer öppet hjärta. Lättare att nå kärleken. Och framför allt lugnet.
För när ryggen är så spänd, så att de flesta rörelser knakar, då är det som om själen också blir uppstressad. Fast jag knappt märker det själv.

Men det känns okej just nu. Tröttokej.

Och bilderna från diverse kreativa projekt från olika delar av familjen som ligger framme. Påbörjade, halvfärdiga, temporära.

Ja i de bilderna finner jag skönhet i kväll.




onsdag, juni 11, 2014

Dag som en blomsteräng


* * *
Ja. Det är sådant man gör. Känner en sådan oändlig tacksamhet, över att få vara delaktig i just hennes liv.

Få känna själen flyga högt över vår cykeltur till stadskyrkan, känna hur den virvlar ner gladsnurrig runt de pampiga ljuskronorna i kyrkotaket och ner i bröstkorgen lagom till examenssångerna.


Jag har ett barn. Hon har gått ut första klass i dag. Min själ är som rumsvarmt smör och mjukglass samtidigt, så jag låter bilderna säga vad jag känner.

Och sammanfattar det med Siris egna ord vid sängdags: "Mamma den här dagen känns som en blomsteräng!".


När Siri inte fann någon klänning som kändes rätt, sydde jag helt enkelt om ett av mina linnen. Gjorde om till halterneck och sydde i en underklänning (en gammal Noa noa som jag klippte till) samt fixade med resår i ryggen.




Tre ur familjen, min syster, Siri och jag.




Älskade vän. Dig vill jag allt gott.