Älskling, vi kämpar vidare

* * *

När vi hämtade hem där här tjejen hade jag ingen aning om vad hon skulle
komma att betyda för mig. Hon lindade sig om mitt hjärta när hon larvade upp
mellan oss i sängen och sov ovanför mitt huvud när hon var ny hos oss. Hur
hon rullade över på rygg och visade magen ~ klia mig ~ för hela världen.
Hur hon såg till att få närhet. Låg helst raklång ovanpå, med huvudet och
öronen draperade över våra ansikten.

Det är kväll när jag sätter mig ner vid tangentbordet. Försöker sammanfatta
en del av sommaren. Fönstret står öppet och släpper in sval luft. Det har gått
ännu en dag av oro. Och så har sommaren varit. För även om vi haft tusen
och en fina stunder så har den också varit oro och ångest. Bankande
hjärta, torr mun och en vakenhet. Hur är det nu. Blöder hon? Mår hon bra?
Vi har analyserat små signaler. Och skrattat och myst, skrattat och myst.

När Leslie blev sjuk i början av juni var det kaos och overklighet inuti.
Det var obehagligt och svårt att förstå. Sedan har vi medicinerat och även
om det inte varit enkelt så har vi ändå trott på att det gått framåt. 

Vi har fått minska antalet tabletter och allt eftersom
har vi fått tillbaka vår mysiga, goa tjej igen.

Men så enkelt var det inte. Vi har inte riktigt förstått det, men i takt med
att vi sänkt dosen så har hennes blodplättar minskat. Sist var de åter
under gränsvärdet, bara lite från att hon skulle börja spontanblöda igen.

I fredags följde vi med mina svärföräldrar ut till stugan. Åkte båt,
grillade middag och satt i kvällssolen med ett glas vin. Jag kände
mig ledig på riktigt. Jag och Markus firade elvaårig bröllopsdag och vi tog
en stilla promenad i solnedgången. Bronsfärgade strålar lyste in i skogen
och vi stod på hällarna vid havet och såg solen gå ner

~ tillsammans.

Men på lördagen började Leslie blöda i tandköttet igen. Inte mycket,
men ändå. Vi höjde hennes medicinering till maxdos, samma som i början
av sommaren. Att vänta, hålla tummarna och hoppas på det bästa kan vara
så enormt tufft. Korta stunder går det bra, men så är det nya grundläggande
tonläget där. Oron, ångesten. Jag har svårt att somna på kvällen. Det kryper i
kroppen och jag läser och läser och läser tills jag somnar med boken bredvid mig.

Orkar inte tänka mer, vrida och vända på saker jag inte vet.

Ringer djursjukhuset på måndagen för att få ok på antalet tabletter
vi ger, men ingen veterinär ringer upp, trots att de lovar. Drygt ett dygn
senare ringer de tillbaka, efter att jag ringt igen. Får ett oengagerat
bemötande och börjar känna mig på riktigt nött, trött och uppgiven. 

Och lite arg.

Så nu har jag bokat tid hos en annan veterinärklinik. Vi tar omtag.
Börjar om från början. Gör dessutom ultraljud och röntgen för att
se så det inte är något skrot som ligger och stör.

Håller jag hoppet uppe? I grunden gör jag det. Jag älskar hur den
här pälsklädda, smutsörade tjejen förgyller våra liv varje dag. 

Jag, vi, tänker inte ge upp på henne. 

Men jag måste få vara ledsen för att orka.

Jag hackar lök och gråter.

Jag klappar henne och gråter.

Jag duschar och gråter.

Och hon kysser mig och kysser mig och kysser mig. 

~ hennes sträva tunga polerar bort mina salta tårar.

Hos veterinären

* * *

I går hade vi tid på djursjukhuset. Igen.

Jag tänkte att det skulle gå rätt fort. Prata med veterinären,
ta blodprov, få instruktioner om lägre dos medicin. Åka hem.

Det blev ungefär så, men med lite hack på vägen.

Det var tre olika sköterskor som stack Leslie innan
de fick något blod. Ett prov hann också koagulera innan de
kunde avläsa några resultat. De två sista gångerna tog
de henne i ett annat rum och stack henne. Allt blir ganska
jobbigt, då vi har rätt traumatiska erfarenheter
av tidigare blodprovs-situationer.

Leslie själv försvinner nästan i medvetande.
Gömmer huvudet i min armhåla, sitter helt stilla.
När de la henne på sidan för att försöka få blod ur
ett bakben började hon andas som när hon snarkar.

~ hon är där på britsen, men ändå inte.

I ett av frambenen gick ett blodkärl sönder, och hon har mörka
blåmärken. Men den här gången slutade det i alla fall att blöda.

Mitt i allt kände jag hur svetten började pumpa
och att det började snurra i huvudet. Jag
bad Markus ta över och satte mig på huk.

Förra gången jag kände så var när Siri hade skurit tummen
 och skulle sy. Svimningskänslorna sköljde över utan förvarning.

Det kändes också jobbigt att vi tagit med Siri,
men själv tycker hon att det känns bra att ha sett hur
 det ser ut på djursjukhuset och att veta hur det går till.

Efter två timmar körde vi hem med fler frågor än när vi åkte dit.

Leslie hade nämligen sämre trombocyt-värde än förra
gången, men vi skulle ändå sänka medicinen. Jag hade
önskat att få prata igenom och ställa frågor. 

Men så blev det inte.

Och hjärtat går lite sönder igen. Den här sommaren blev speciell
och ibland kommer jag på mig själv att sörja henne, samtidigt
som hon sitter och tittar på mig med sina fina, trogna ögon.

I eftermiddags när jag kom hem efter en cykeltur
hälsade hon mig välkommen med glada skall och
hundsång. Jag la mig raklång på golvet och fick
fina hundkyssar som förr i tiden, när hon var frisk.

Lång länge på golvet och lät tårarna rinna, samtidigt
som hennes sträva hundtunga fångade upp dem. 

~ och även om det är hon som är sjuk
var det hennes närvaro som tröstade mig.

Leslie i köket

* * *

Det var en lite grå helgförmiddag och dags för mellanmål.

När någon jobbar i köket, finns ofta den fyrbenta på snubbelavstånd.

Bananplättar med ägg och blåbär?

Dreggelgott enligt den fyrbenta.

Det tar tid det här ...

... men kanske kan jag hjälpa till.

Siri provsteker för att se om den loppisfyndade
gjutjärnspannan är tillräckligt varm.

Dags att smälta kokosolja och steka.

Någon väntar fortfarande.

Börjar bli tröttsamt det här.

Riktigt tröttsamt.

Bäst att vila en stund istället.

Råkade visst missa mellanmålet, ändå.

Pärlan på fyra ben

* * *

Den här pärlan börjar runda av sin kortinsonkur nu.
Sista svampmedicinen är svald och nu håller vi tummarna
för att vi slipper hälsa på veterinären ett tag.

Vädret är inte det bästa för dålig hud. Varje promenad
betyder smuts och sand i tassar och under magen.
Men Leslie trivs i duschen, och tur är väl det.

Annars gillar hon att lägga upp huvudet på
soffans armstöd. Mjukt för kroppen ska det vara.
Golvet, det passar inte för prinsessan på ärten.

Och ska man någon gång ligga på golvet behövs
det textilier. Därför fixade hon till lite i hallen när
hon var ensam hemma. Tydligen var det inte
så fint med kuddarna på bänken, så de
piffade hon till golvet med istället.

Hudinfektioner och öronsvamp är ändå
världsliga ting. Den här ömhjärtade och
vackerögda hunden är verkligen en pärla.

Sjukhund

* * *

I går gjorde jag och Loffy en visit på veterinärkliniken. Det var
dags att bränna min födelsedagspeng, tyckte vi.

 Utslag under magen och tappad päls på bröstet föranledde besöket.

Och även om den fyrbenta själv inte är överförtjust (förståeligt)
tycker jag så mycket om bemötandet. Personalen tar sig alltid tid.
I går satt en av dem på golvet och klappade Leslie och gav
henne hundgodis innan det var dags för undersökning.

Veterinären kallade mig till och med "mamma". Älsk på den.

Dubbel öroninflammation och svamp i öronen, hudinflammation
på magen och svamp i armhålorna lyder diagnosen. Vi behandlar
med ett gäng olika preparat. Så nu lägger jag till örontvätt, örondroppar,
magtvätt och två mediciner till att-göra-listan. Kortisonet är jobbigast.
I morse kunde hon inte hålla sig utan kissade i hallen, stackaren!

Men efter några dagar hoppas jag att hon mår bättre (även
om vi knappt märker något på hennes allmäntillstånd).

Älskar hur hon tar skydd under stolen för att komma undan
veterinären. Och lyssnar vid dörren när vi inväntar provsvar.

Att ha en pälskling som fyller tre

* * *

Siri ska beskriva sitt husdjur på en engelskalektion.
Hemma läser hon upp delar av resultatet:

"Leslie is a white hot dog with brown spots and short legs".

Ja, det stämmer onekligen ganska bra.

Och nu har den vita korven med bruna fläckar fyllt tre år.

Vi firade hennes födelsedag med att bjuda på ett "jumbone".

Notera slemsträngen på vänstra bilden. På så vis
kan man ana hur gott hon tycker att det luktar.

När det var varsågod tog hon snabbt benet och drog till sin
favorit-tugga-på-ben-matta för att mumsa i sig härligheten.

Och vi, vi är mer än glada för att det var just den här vita korven, som
via en omplaceringsannons på Blocket, viftade sig in i våra hjärtan.

Blöt hund

* * *

Här ligger Leslie. Inte helt nöjd.

Anledningen? Hon är nyduschad.

Själva duschandet är rätt okej, men det är blötheten
efteråt som inte är särskilt ... uppskattad.

Det syns på den här bilden.

Hon ser lite ut som en dinosaurie när hon är blöt.

Korviga isbjörnstassarna.

Testar om hon vill sitta här och blöta ner soffan en stund.

Men nej, den här soffan blir kanske bättre. Tittar ut i evigheten.

Äh. Det blir den vanliga hålla-koll-på-gatan-platsen tillslut.

Balansera rumpan på armstödet och hakan på fönsterbrädan.

- - - - -

Älskade fräkniga långöra.

Snart lika grusig och lerig igen.

En ny älg i huset

* * *

Leslie har fått en ny vän.

Han är lite efterhängsen tycker hon.

Men då och då är han ändå rätt kul att busa med. 

Han kommer från Kupans second hand-butik.

Ofta håller barnleksakerna bättre än de från djuraffären.

Mycket billigare också.

Och bättre med återbruk, än nytt som bara går sönder.

Så nu har vi en ny älg i huset. 

Han är helt okej att vila hakan på.

Och för den som undrar om Leslies öga. Just nu är det stabilt. 

Vi jobbar på med olika ögonmediciner flera gånger varje dag 

och ska tillbaka till veterinären i slutet på månaden så får vi se.

- - -

Hund och älg, alltså.

Stora horn och stora öron. 

Nästan så de matchar.

Queen of hearts

* * *

Här har vi henne.

Drottningen av våra hjärtan.

Den mest mjuka, närhetsälskande, varmtassade
fyrbentingen man kan tänka sig.

Hon med en hjärtfläck ovanför svansen.
Hon med semideprimerat utseende & ett hjärta av guld.

I morgon tar vi henne till veterinären.
Hon ska sövas för att få tårkanalerna renspolade.
Sedan ska vi sätta in ny medicin.

Vi kämpar vidare.

Än är det inte dags för piratlapp.

Jag säger: Leslie! Titta i kameran.

* * *

Här skådar ni ett problematiskt öga.

Ja, inte på mig utan på den pälsklädda av oss två.

Leslie har sedan länge ett vänsteröga som producerar för lite
tårvätska. Jag har nog skrivit om det ett gäng gånger. Vi har testat
krämer och tabletter åt höger och vänster för att få ordning på
tårproduktionen. Det enda som händer efter prick trettio sekunder
är att hon börjar dregla. Och när jag skriver dregla menar jag
i mängd av pölar. Så att hon hostar och harklar och sväljer och
låter som om hon ska drunkna av sin egen saliv. 

Men ögat, det är fortsatt torrt.

För ett tag sedan fick hon en ögoninflammation i skräpögat.
Förmodligen för att bakterier och annat lättare får fäste där.
Nåja, det redde ut sig med veterinärbesök och medicin.

Men nu var det dags igen. Vi gick och la oss om kvällen.
Ingenting. Vi klev upp om morgonen. Allting.

Det gick inte ens att se själva ögat, allt var liksom bara en illröd
massa av hinnor. Och mitt hjärta gick lite sönder i bröstkorgen.

Det gör så fruktansvärt ont när de man älskar är sjuka.
Hund eller människa spelar ingen roll. Det är som om alla
skydd bara försvinner, smärtan går rakt in.

Efter ett gäng telefonsamtal fick vi akuttid hos ny veterinär.

Sår på hornhinnan, oklart hur djupt och ny medicin.
Återbesök i morgon.

Fröken Leslie ser betydligt bättre ut i sitt vänsteröga,
men mitt hjärta gör fortfarande ont.

Och lite håller jag andan,
när jag hälsar henne godmorgon.

Älskade, älskade hundskrälle.

Vila kungligt

* * *

Har man korta ben kan man behöva komma upp sig i världen.

Lilla fröken fyrtass testar en ny viloplats.

Och jag bara älskar hur hon lägger upp huvudet på armstödet,
låter öronen vaja ~ och så de där rara isbjörnstassarna.

Jag bara älskar det. Hela hon älskar jag, 

~ innerligt.

Söndagsläxa

* * *

På söndagar är det fullt upp med tvätt, promenad, 

veckohandling och läxa.

Så här trött kan man bli då.

Tidigare under dagen kämpade Siri med 

engelskaglosorna. Leslie fungerade som mentalt stöd.

Undrade lite bekymrat hur det gick.

Men kände efter ett tag att hon behövde ta sig en lur.

Och hur skönt ser det inte ut?

Gossig hund mot mjuka kuddar, nytvättade linnelakan och en lurvig filt.

Snart ska jag göra henne sällskap.

Söndagar är bra, men det är rätt fullt upp och därför 

är det extra skönt när kvällen smyger in.