Älskling, vi kämpar vidare

* * *

När vi hämtade hem där här tjejen hade jag ingen aning om vad hon skulle
komma att betyda för mig. Hon lindade sig om mitt hjärta när hon larvade upp
mellan oss i sängen och sov ovanför mitt huvud när hon var ny hos oss. Hur
hon rullade över på rygg och visade magen ~ klia mig ~ för hela världen.
Hur hon såg till att få närhet. Låg helst raklång ovanpå, med huvudet och
öronen draperade över våra ansikten.

Det är kväll när jag sätter mig ner vid tangentbordet. Försöker sammanfatta
en del av sommaren. Fönstret står öppet och släpper in sval luft. Det har gått
ännu en dag av oro. Och så har sommaren varit. För även om vi haft tusen
och en fina stunder så har den också varit oro och ångest. Bankande
hjärta, torr mun och en vakenhet. Hur är det nu. Blöder hon? Mår hon bra?
Vi har analyserat små signaler. Och skrattat och myst, skrattat och myst.

När Leslie blev sjuk i början av juni var det kaos och overklighet inuti.
Det var obehagligt och svårt att förstå. Sedan har vi medicinerat och även
om det inte varit enkelt så har vi ändå trott på att det gått framåt. 

Vi har fått minska antalet tabletter och allt eftersom
har vi fått tillbaka vår mysiga, goa tjej igen.

Men så enkelt var det inte. Vi har inte riktigt förstått det, men i takt med
att vi sänkt dosen så har hennes blodplättar minskat. Sist var de åter
under gränsvärdet, bara lite från att hon skulle börja spontanblöda igen.

I fredags följde vi med mina svärföräldrar ut till stugan. Åkte båt,
grillade middag och satt i kvällssolen med ett glas vin. Jag kände
mig ledig på riktigt. Jag och Markus firade elvaårig bröllopsdag och vi tog
en stilla promenad i solnedgången. Bronsfärgade strålar lyste in i skogen
och vi stod på hällarna vid havet och såg solen gå ner

~ tillsammans.

Men på lördagen började Leslie blöda i tandköttet igen. Inte mycket,
men ändå. Vi höjde hennes medicinering till maxdos, samma som i början
av sommaren. Att vänta, hålla tummarna och hoppas på det bästa kan vara
så enormt tufft. Korta stunder går det bra, men så är det nya grundläggande
tonläget där. Oron, ångesten. Jag har svårt att somna på kvällen. Det kryper i
kroppen och jag läser och läser och läser tills jag somnar med boken bredvid mig.

Orkar inte tänka mer, vrida och vända på saker jag inte vet.

Ringer djursjukhuset på måndagen för att få ok på antalet tabletter
vi ger, men ingen veterinär ringer upp, trots att de lovar. Drygt ett dygn
senare ringer de tillbaka, efter att jag ringt igen. Får ett oengagerat
bemötande och börjar känna mig på riktigt nött, trött och uppgiven. 

Och lite arg.

Så nu har jag bokat tid hos en annan veterinärklinik. Vi tar omtag.
Börjar om från början. Gör dessutom ultraljud och röntgen för att
se så det inte är något skrot som ligger och stör.

Håller jag hoppet uppe? I grunden gör jag det. Jag älskar hur den
här pälsklädda, smutsörade tjejen förgyller våra liv varje dag. 

Jag, vi, tänker inte ge upp på henne. 

Men jag måste få vara ledsen för att orka.

Jag hackar lök och gråter.

Jag klappar henne och gråter.

Jag duschar och gråter.

Och hon kysser mig och kysser mig och kysser mig. 

~ hennes sträva tunga polerar bort mina salta tårar.