onsdag, maj 31, 2017

Min älskling har ett hår av guld


* * *
Fem dagar i veckan, samma balettfrisyr till skolan.

Med snart två terminers flätande och fixande har jag hittat en del tekniker 
som gör att allt det tunga håret sitter uppe hela dagen och orkar med 
cykelhjälm, piruetter och kullerbyttor.


Så här ser det ut när vi börjar.

Hon har ett hår av spunnet guld.

Det till och med rinner ut över överkastet bakom henne.


Luggen på utsparning börjar bli bakom-öronen-lång.


Frisyr klar.

Två svansar bakom öronen, sedan viker jag in dem bakom 
hårsnoddarna och flätar hårda flätor.

Så trär jag dem omlott två gånger, eftersom håret är så långt.

Säkrar gör jag med allra bästa u-hårklämmorna. De bor på Åhléns.


Under tiden ser vi på nyheter, småpratar eller så surfar Siri på sin mobil.

Så är frisyren klar. En puss i mittbenan och kanske 
ett pekfinger som nuddar gropen i nacken.

Den vackraste och mjukaste av alla nackgropar i hela vida världen.


måndag, maj 29, 2017

~ det kanske dröjer över vintern ~


* * *
De sa mig, det kanske dröjer över vintern.

De sa mig;
Det kanske tar några månader innan du blir gravid. 

~ det får man räkna med ~

Hur många år sedan är det nu? Jag tror det kanske är sex år det handlar om. Eller sju.

Det kanske dröjer över vintern.

Jag vet nu, att det förmodligen dröjer ~ för alltid. Jag känner mig okej med det.

{ för alltid }

Och livet ändrar skepnad, långsamt och glidande.

Jag återkopplar till vad jag skrev sist här. Det som handlar om hur andra genom åren tyckt och kommenterat mitt föräldraskap.

Då kunde jag inte på pricken formulera vad som skavde i mig. 

Nu tror jag att jag vet. Jag tror att det handlar om att vissa människor tar sig rätten att på olika sätt tala om för mig vad jag ska vara tacksam över, nästan på ett lite dömande sätt. Du ska vara glad för att du har så mycket tid, du ska vara glad för att du orkar, hade du haft fler barn skulle du aldrig ...

Jag behöver också lyfta blicken, få perspektiv, samtidigt som jag kan känna att jag kanske mer behövt orden om jag fastnat, eller klagat ofta. Fast frågan är om de hjälpt då. Kanske inte.

Det jag reagerar på är när människor tar sig rätt att döma andra, eller tar sig rätten att tala om vad andra ska känna eller inte känna.

Lite som att jag inte vet hur bra jag har det.

Som att mina känslor och mitt sätt att vara måste rättfärdigas.

För mig skulle det kanske dröja över vintern.

Den vintern tog visst aldrig slut.

Jag fångar långsamma snöflingor i min hand.

De smälter inte längre till tårar.


söndag, maj 28, 2017

{ tankar på mors dag }


* * *
Vaknar till en söndag som är mors dag.

Regnet som pärldroppar på fönsterrutan och fyra grader utomhus.

Inne lägger vi en brasa i kaminen för att hålla det råa i luften ute.

Och jag, jag är mamma och jag får fira mammornas dag ännu ett år.

De här två. De är mina hjärtan.


Denna vecka har varit tuff för mig. Kanske därför det varit lite tyst här.

Det var inte länge sedan jag behandlade ryggen, men nu är jag dålig igen. Och i takt med att jag ökat medicineringen för sköldkörteln så har min hormonella magkatarr kommit tillbaka. Jag känner så tydligt hur den smyger sig på och jag har ingen aning hur jag ska vända och vrida mig i min situation. Det är nu ett år sedan jag började kämpa och än verkar jag inte vara klar. Jag vill så gärna få känna mig hel.

Förutom det, som gör mig nerslagen, känner jag tacksamhet. Jag känner att jag är på rätt plats i livet. Jag har min familj, jag är mamma, jag hör hemma.

Jag skulle inte vilja ha det annorlunda.

Att få läsa för mitt barn om kvällen, bädda om henne tryggt i hennes säng och säga god natt och jag älskar dig. Det är så fint att få säga de orden varje dag.

Att se hunden kura ihop sig för natten och klia och klappa henne innan sovdags.

Det gör mig varmmjuk inuti.

Och så min livskamrat, såklart, men i dag handlar det ju om att vara mamma.

- - - - -

Min barnlängtan är inte stark längre, den är mer som ett svagt eko från något som varit. Det nyper inte på samma sätt längre i själen.

Genom mina år som mamma-till-ett har jag samlat olika ord som handlar om vad man kan göra när man har ett barn och inte flera. Ord om hur jag ska vara glad att jag kan ägna hela dagar åt att locka hår eller pyssla eller göra noga arbetade kalasinbjudningar.

Som ett lycko-dig, om du bara visste hur bra du har det.

Och jag tänker att vi alla bottnar i oss själva.

Mitt liv blev så. Jag fick bli mamma till ett människobarn och flera hundbarn.

Jag har format mitt liv efter mina förutsättningar. Jag är pysslig och kreativ som person och jag har valt att skala av mycket i livet för att ha mycket tid hemma för de jag älskar.

Skulle det ha varit annorlunda med fler barn?
Säkert.
Men att jag på något sätt varit annorlunda som förälder? Jag har svårt att tänka mig det.

Jag vet inte vart jag vill ta vägen med det jag skriver. Det är bara något jag tänkt på väldigt länge, som skaver lite i mig och som jag velat formulera i skrift. Nu på mors dag plockar jag fram orden även om de kanske inte för mig någonstans.

Kanske hade jag varit tröttare och mer kluven och otillräcklig med fler barn, men mitt väsen hade varit detsamma. Jag tror det.

Jag är pyssel, jag är ord, jag är kramar.

Jag är bada badkar och se varandra i ögonen. Jag är lyssna.



Denna söndagen började vi i alla fall med att hämta min svärmor, och så åkte vi till Hotell Kust för att tillsammans äta hotellfrukost och fira henne.

Tänk.

Drygt fyrtio år av morsdagar.

Fint.


Och här är jag, lite tilltufsad och med ont, men ändå. På min och alla andra mammors och längtansmammors dag.

Jag ska ta vinterkläder på och gå ut med tassfotingen i kylan innan vi åker för att fira min mamma. Och så ska jag unna mig en löptur med en podd i öronen.

Finns inget bättre än att sjunka ner i soffan om kvällen med träningströtta ben och nyduschad kropp. Ett tänt ljus, en kopp te och de jag älskar nära.


onsdag, maj 24, 2017

Mitt gjutjärnsexperiment






* * *
Skrev en text om att plastbanta för ett tag sedan. Blev själv inspirerad att förändra i det lilla.

Att byta ut stekpannan med teflonbeläggning var en sak. Eller inte byta ut rakt av, men ha ett alternativ att använda till vardags.

Läste på om teflonfria stekpannor men velade mellan gjutjärn, kolstål och stål. Rätt dyra är de också.

Hittade en mindre gjutjärnspanna på loppis för någon tia. Rengjorde och gjorde det ultimata testet: Ostpanerad omelett. Denna rätt lagar jag ungefär två gånger om dagen, de allra flesta av veckans dagar.

Experimentet har fallit ut oväntat bra. Riktigt med smör i pannan är ett knep, ett annat knep  är att låta omeletten sätta sig i pannan en stund innan man viker ihop och lyfter ur den.

Hittills har experimentet var oväntat lyckat.

Och omeletten. Krispigare botten än någonsin och ett krämigt inre.

Perfektion i en gjutjärnspanna.


måndag, maj 22, 2017

Med rörelse


* * *
I helgen publicerade jag ett reportage som ligger mig varmt om hjärtat. Det har varit fint och känslosamt att få göra och jag känner att det skrivmässigt är en av de bästa texter jag jobbat med.

Veckan som gick var fullt-upp-hela-tiden, och på torsdagskvällen ville jag rensa huvudet. Drog på mig springkläderna och joggade ut i regnet. Min tioåring föjde med på cykel och jag blir så hjärtinnerligt glad. Att vi kommer ut och rör på oss, att vi småpratar och skojar i regnet. Umgänge när det är som mest naturligt och otvunget.

En kväll att spara i hjärtat.

Även genom helgen finns rörelsen med mig. När jag kom hem från Räddningsloppet hade jag huvudvärk, från axlarna. Badade med fönstret öppet mot trädgården och rörde mig sedan i ett långt, långsamt yogapass. Huvudvärken släppte och om kvällen ville Siri testa de hinder som fanns kvar, så vi cyklade ner och klättrade åter över väggar och gick balansgång.

Så blev det söndag. Jag städade mig genom huset medan Markus räfsade gården. Sedan tog jag och hunden en varm, rask promenad innan jag rensade igenom pallkragar och blomplantering. Vi veckohandlade och tog upp alla lövhögar.

Efter det kände jag mig rätt mör. Rensa ogräs är mycket värre än hinderbanelopp för min rygg och nacke. Drog återigen på mig löparkläder och sprang en timme för att 'skaka ur'. Benen kändes pigga och det var en fin känsla av lätthet och guldig kvällssol.

Och jag tänker det än en gång, att rörelsen gör att jag mår så mycket bättre. Rörelsen får hjärnan att fungera, rörelsen ger mig idéer och hjälper mig att lösa problem.

Med rörelse, och ord, genom helgen alltså.


lördag, maj 20, 2017

Ett Räddningslopp


* * *
I dag sprang jag och ett gäng jobbarkompisar Räddningsloppet i Piteå.

Jag och min kollega Elin hade på förhand bestämt att vi två skulle hålla ihop.

Jag har reflekterat över det hela tidigare. Att jag genom loppet ville utmana min känsla av att vara klumpig. Att bli sent valt på skolgymnastiken. Jag ville hitta en känsla av att det är helt okej att halka ibland, att inte klara ibland och att man kan ha lika kul på vägen ändå.

Banan sträckte sig över sex kilometer och trettio hinder.

Blöta blev vi tre gånger om. Som ni ser på bilden tyckte jag att det var fruktansvärt kallt. Efter badet så försvann känseln i benen en liten stund och man blev mycket mer andfådd.

Vi sprang uppför Strömlidabacken, klättrade över väggar, kröp under nät och bar brandsläckare. Och vi hade kul på vägen.

Jag gjorde illa underarmen i ett av de sista hindrena när man skulle hissa sig ner från taket på en slags container. Men lite svullnad och ett blåmärke känns som ett okej pris att betala.



Och här är vi efter målgång. Med sandkorn i munnen och leriga skor. I bakgrunden syns målgångsrampen.

Och hur tänker jag då, kring min mentala utmaning? Har jag gjort upp med min rädsla från skoltiden? Jo, jag tror det. Inte så att den är bortblåst. Men jag har utmanat den och jag kände att jag ska våga lita mer på mig själv. Jag kan mer än jag tror.

Och det är inte enbart jag som snubblar och halkar, det finns massa människor runt omkring mig som också gör det. Bara det att man sällan hinner titta upp och lägga märke till det. Så jag känner mig i gott sällskap och det känns härligt ... mänskligt.

Jag känner mig själsligt berikad.

För att jag vågade och för att jag aldrig var rädd, för att jag skrattade på vägen mot mål.

fredag, maj 19, 2017

Om bilder och moln



* * *
Förra helgen satt vår dotter och hennes väninna och bläddrade i ett rosa fotoalbum från 90-talet. Så tydligt. Bild på bild i plastfodral. Annat är det nu, när allt liksom svävar i något slags moln.

För något år sedan raderade jag en konstig mapp i mobilen. Det visade sig var länken mellan många av min blogginlägg och bilderna däri. Trots gedigna undersökningar och ganska mycket panik gick det inte att återskapa.

Den raderade mappen var ... raderad.

Nu lever jag i förhoppningen om att bilderna jag tar finns back up:ade i ett slags otydligt svävande moln och jag älskar den magiska funktionen som gör att bilderna jag tankar in i datorn även finns i min mobil.

Och ofta är det väl så, att man inte tar till ordentliga åtgärder förrän det varit för sent i alla fall en gång.

Ett alternativ till en sådan ordentlig åtgärd är NetNordic som jag skriver detta inlägg med. De har allt sådant som man liksom behöver i dag. Nätverk, kommunikation, datacenter, molntjänster [länk] och allt viktigt. Perfekt när man liksom bara kan säga ~ hjälp mig och så finns det någon som styr upp.

Och det behövs sannerligen ibland.

Någon som styr upp.



torsdag, maj 18, 2017

Mellanrumsbok


* * *
Så blev det bokklubb hemma hos mig.

Vi började med te och lite salta snacks. Och melon. Melon är så gott!


Vi byggde vidare på våra chokladbrownies. Siri dekorerade så fint.

Vi serverade med vispgrädde till.

Och kaffe.

För kaffe + choklad = sant. Det är sedan gammalt.


Nu kan man tro att det var denna bok vi pratade om, men det var det inte.

För det här är min mellanrumsbok.

Har ni någon sådan?

En mellanrumsbok läser jag om det är för lite tid att hinna läsa en hel bok mellan två bokklubbsböcker. Det kan också handla om att jag väntar på en bok som strax kommer till bibblan.

Då plockar jag fram denna, för att ha någon att läsa de enstaka kvällarna. För att vara utan går icket.


Började med denna i somras, eftersom jag älskade föregångarböckerna om Vianne och Roux och choklad. Men nja, denna håller inte riktigt samma klass även om jag tycker om värmen och orden. Det är en perfekt bok att plocka upp då och då. Den är inte för komlicerad, och ganska mysig.


En mellanrumsbok, helt enkelt.


Men vi slutar med en bild på choklad.

Det kan aldrig bli fel.


onsdag, maj 17, 2017

Bilder från en fredag


* * *
Det var fredag och vi bjöd familjens farmor & farfar på middag.


Till förrätt åt vi plock, med dragning åt tapas.


Siri fixade bubbelvatten med frusna hallon. Och vi vuxna gjorde säsongspremiär med rosévin.

Är det inte vår ute, får man leka vår liksom.



Melonkuberna och fetaosten med rosépeppar är favoriter.


Och när vi plockat av det här gick vi över till en sallad på varmrökt lax, smörfräst sparris och wasabidressing. Men den fotade jag aldrig.


Så vi går raskt över till desserten. Mäktig choklad efter sallad = bra kombo. Glutenfri brownie på mandelmjöl med nutellafrosting, glass på en bädd av kaksmulor och färska jordgubbar såklart.

Fint sätt att starta helgen på, med en snabb trerätters och härligt sällskap.

Och vips, snart är det helg igen.


måndag, maj 15, 2017

Om sommaren


* * *
Någonstans känns det som om vi fastnat och samma vecka repriseras om och om igen.

Ganska kallt och lite grått, det där mellanrummet när snön (nästan) försvunnit men gruset är kvar och solen inte kickar igång gräs och grödor.

Jag lägger blommor i håret istället och tänker att examen är om en månad. Vi beställer klänning och skor till hon som går ut första året på Svenska balettskolan. Hon får också välja restaurang för att gå ut och fira kvällen efter skolavslutning.

Men samtidigt som det är nära känns det så långt borta.

Även denna sommar delar vi vuxna upp semestern. Först är Markus ledig fyra veckor efter midsommar och sedan tar jag vid och är ledig fyra. Eftersom Siri går dansläger en vecka innan skolstart är därmed sommaren nästan helt ihoppusslad.

Precis som förra året blir det inte lika längtigt efter semester, men jag minns att det var rätt skönt att verkligen känna ledigheten i fjol. Och nästa år kanske det ser annorlunda ut. Tiden går så fort.

Jag tänker små utflykter, natur, stugvisiter och löpturer i skuggan. Tid att läsa och vara. Närvara.

Det är egentligen hur lyxigt som helst.


lördag, maj 13, 2017

{ att ha en hund som är lite sjuk }


* * *
Morgontrött hundflicka i soffan.

Skönt med filt och eld i kaminen.


Kanske dags att vakna till.


Liiite större går det att gäspa.


Och så ett litet atjo prosit när man ändå håller på.


Ska vi gå ut på promenad snart?


Menar du det? Ska vi gå nu?


Många vi möter när vi är ute och promenerar frågar om Leslie. Kommenterar hennes roliga kropp, de långa öronen. Undrar om hennes personlighet. Jag svarar alltid att hon är en fantastisk hund att ha i sitt liv. Hon är genuint fin och rolig och lyhörd och mysig.

Men hon får lite mitt hjärta att brista också.

I fredags var vi på återbesök hos veterinären. Hon har sämre tårproduktion på ett öga och får därmed en väldigt torr nosborre. När vi utredde det hela förra gången trodde de att problemet skulle växa bort. Det har det inte. Tvärtom. Tårproduktionen har blivit sämre.

Vi har hämtat ut (dyr) medicin på apoteket. Förmodligen livslång behandling. Uppföljning om några veckor.

Så passade vi på att kolla upp en liten knöl på hennes läpp. Och där slog hon till med en godartad tumör. Den kommer förmodligen att läka av sig självt med tiden.

När vi gick från veterinären kände jag mig omotiverat ledsen. Visst, det är dyrt, men vår veterinär är verkligen fantastisk. Vi fick svar på våra frågor och vi har en handlingsplan. Men jag hade så önskat att allt bara fått ... flyta på. Jag tänker på Hemis alla veterinärbesök och det gör mig extra melankolisk.

Att älska de här fyrbentingarna är det bästa som finns, men när de har problem är det som om hjärtat brister lite varje gång.



torsdag, maj 11, 2017

Paprikagirlang





* * *
Mina arbetsuppgifter har finjusterats lite på sistone. Jag kanske inte har berättat det? Istället för att göra vissa kvällsveckor och helger som allmänreporter så ska jag göra tidningens barnsidor. Dubbla redaktörskap, alltså.

Helg & Barn.

Det mesta har plus och minus, och även om jag har gillat att jobba mer tillsammans och även om livet blir mer böjligt med lediga dagar mitt i veckan ibland så känns även detta bra.

Min första jobb till barnsidan handlade om att klippa en paprikagirlang.

Det här är några av bilderna.

Pysselbarn och hjälpsam hund.