Dags att knyta ihop maratonsäcken

* * *

Så har det gått två veckor sedan jag sprang maraton. 

Kroppen känns hel och stark. Jag har påbörjat ett nytt
träningsprogram (älskar att ha en plan) med ett helt annat
upplägg. Detta ska jag ge åtta veckor. Det går ut på två
styrkepass per vecka (ett underkropps- och ett
överkroppspass), två pass som kombinerar jättekorta
intervaller på löpband med promenad, samt ett pass cirkelträning.

Mycket fokus ligger på att bli starkare kring höfter och rumpa,
vilket jag tror är bra för min löpning. Efter första brutala - alltså
brutala! - träningsvärken svarar kroppen jättefint på vikterna.

Jag har nu landat i mitt Palma-maraton också. Har tittat på
den officiella tiden som visar att jag sprang tio minuter
långsammare än förra gången. När jag tänker på hur omständig-
heterna var och hur det kändes under loppet så är jag nöjd.

När jag sprang ett intervallpass nyligen slog
jag ingång min maratonlåt och trodde att jag skulle
bli känslosam. Men det kändes inte ledsamt,
utan bara bra. Jag tackar "Flames" och har
redan hittat en ny pepplåt att träna till.

För om jag är ärlig funderar jag på nytt maraton.
Här på bordet ligger återigen "Stora löparboken
för kvinnor" och jag ska nu ta mig en allvarlig funderare
på att kliva på ett nytt maraprogram efter nyår.

Just nu är det två saker jag är sugen på:

1) Nya banan av Stockholm maraton. Det vill jag springa
för att kapa de där tio minuterna. Och för att det arrangemanget
var så otroligt bra och peppande och roligt.

2) Ett fjällmaraton med en kompis. Här handlar det enbart
om upplevelsen, om att genomföra och vara mitt i naturen.
Det sägs att man ska räkna med att dubbla sin maratontid!

Jag är kanske lite konstig. Men när jag funderar på det här,
landar i kroppen, känner efter vad jag vill. Vart jag vill.

~ då blir jag alldeles glad och bubblig inuti. 

Vykort från Palma

* * *

Nu är det dags för Palmasummering.

Efter en smidig flygning kom vi fram till lägenheten vi hyrt
på eftermiddagen. Centralt och nyrenoverat = perfekt. Vi
handlade till frukost och gick ut för middagen.

Vår första morgon i Palma började med sol, lika fint gul som Siris tröja.

Vi mötte upp våra kära vänner och strosade mot vattnet.
Stannade för lunch på en beach club. Tjejerna ritade i väntan
på maten och sedan var det dags för bad i Medelhavet.

Obligatoriskt glasspaus och lunch i Santa Catalina.

Älskar känslan på bilden till vänster. När alla har frid i själen
och tycker det är superhärligt att hänga i skuggan i en park och
kolla på lekande hundar, badande fåglar och människor som tränar.

Bilden till höger ligger mig också varmt om hjärtat. Siri byter från
klackar till gympaskor efter restaurangbesöket på min 40-
årsdag. Klart pappa hjälper till att fixa. Kärlek.

Kväll utanför restaurangen där vi åt på min födelsedag och morgon med maratonstart.

Dagen efter mötte vi upp våra vänner och tog lokalbussen till ett jättefint akvarium.

Där hängde vi en stor del av dagen.

Buss tillbaka till stan och glasspaus innan det var dags att vinka hejdå.

En dag hyrde vi cyklar och trampade efter Medelhavet.

Tittade på enorma båtar.

Njöt av värme och vind.

Jag kombinerade kaffe med magisk mörk chokladglass
på ett litet kafé. Sällan har glass varit så gott!

Vi stannade på fina Puro beach club och åt lunch.

Innan vi trampade tillbaka till stan.

Förmiddagarna hängde vi mest i lägenheten. Markus
skejtade någon morgon och Siri gjorde läxor.

En dag fick hon fransk manikyr på salong.

På Badal burger åt vi goda burgare. Bäst var nog pommes
med tryffelmajjo och parmesan. Det ska jag sent glömma.

Jag tog en bild i deras toaspegel innan vi gick vidare i Palmakvällen.
Älskar att kunna gå i kort klänning i mörkret om kvällen. Älskar
att uteserveringarna är fyllda med människor. Älskar sorlet
och gränderna. Älskar Mallorca och hur jag känner mig där.

Så avslutade vi resan med en ovanlig restauranguppelvelse.

Markus hade sökt reda på en liten restaurang med fantastiskt kött.
Vi var där tidigt och snabbt var stället fyllt av hungriga människor.
Ägaren pratade med dov basröst på spanska. Ett och annat
engelskt ord slängde han in och vi förstod att här fanns ingen
meny. Vi skulle helt enkelt få kött, majskolvar och potatis.

Och det fick vi. Helt ofancy och helt fantastiskt. Dessutom
den godaste entricôte jag någonsin ätit. När vi tumlade ut
från restaurangen efteråt kändes det som att ha varit
i en bubbla i en helt annan och fantastiskt värld.

Det var verkligen ett värdigt sätt att
avsluta en helt fantastisk resa på!

När jag sprang mitt andra maraton

* * *

Vi tar oss tillbaka tio dagar i tiden, till lördagen den 13 oktober.

Jag vaknade till min 40-årsdag klockan åtta. Drog på mig
min maraton-outfit och joggade ut i Palmas morgonsol.

Rörde på kroppen i några lugna kilometer, min första träningsrunda på ett tag.

Har haft så otur med uppladdningen inför mitt livs andra maraton.

Det kom en på-riktigt-förkylning och golvade mig. Senan i foten har
gjort ont och min höft har fått mig att halta. Och magproblem har gjort
att jag inte kunnat äta kolhydrater innan loppet, som jag ville.

Nåväl, det är min födelsedag och jag njuter av
att jogga en sväng innan födelsedagsfrukost.

Stannar och fotar när jag hittar en ballerina på väggen till Siri.

Sedan hoppar vi till den på riktigt stora dagen.

Den 14 oktober. Min maratonmorgon.

Kliver upp vid sex. Tänder ljus och äter stadig frukost. Har med
havregryn hemifrån och kokar gröt som jag äter med banan och nötter.
Kompletterar med ägg och skinka och dricker två stora koppar kaffe.

Stretchar en stund och yogar innan jag flätar springfrisyr
och klär på mig mina fina vinröda shorts och spänner
fast nummerlappen med tidschippet i linnet.

Traskar ner mot Medelhavet med lätta steg.

Glad för att det äntligen är dags.

Morgonen är så vacker.

Palmerna. Ljuset.

Köar i den långa toakön och tittar på mina armar som Siri dekorerat.

Mari på ena armen. Sweden på andra.

På väg mot starten. Solen blinkar till mig genom en spegling
i det stora, vackert dekorerade runda fönstret i katedralen.

Tar en bild precis innan start. Sedan är det dags att springa. Långt.

Fyra mil, två kilometer och hundranittiofem meter närmare bestämt.

Jag har lite svårt att sammanfatta min upplevelse, känner jag.

Hade längtat så efter att springa under palmerna
vid havet, men jag borde givetvis ha förstått att vi skulle
springa på en större väg. Tio tusen människor kan liksom
inte rymmas på en smal gångväg vid vattnet.

Banan ledde ut från staden, en rätt tråkig löpning. Men jag kände
mig glad, såg många svenska linnen och hejade på mina
medlöpare. Tittade på utklädda och försökte hitta min egen takt.

Vätskekontrollerna var väldigt få, och rätt kaosartade med extremt
dåligt upplägg. Solen gassade och det fanns ingen skugga.

När vi vänt och började komma tillbaka mot staden blev det
roligare. Fler människor som hejade. Och så stod ju min familj där
och hejade. Jag drack vatten och sprang vidare med ny energi.

Genom alla smala gränder och vinkliga hörn var det roligt
att färdas. Jag lyssnade på musik ibland och pausade när det
var musikuppträdanden eller publik. På flera ställen:
Hejarop och stora leenden från Markus och Siri.

Vid arton kilometer inträffade något som liksom avgjorde mitt lopp.

Jag hörde primalskriket på långt håll. När jag kom närmare
såg jag en ung maratonlöpare ligga bredvid vägen. Det var fullt
med folk och ambulanser. Hon kräktes och hade fullt med
fradga kring munnen. Någon höll upp hennes ben, någon höll
fast hennes överkropp och hon hade dropp. Hela tiden skrek hon.

Ett sådant skrik som går genom märg och ben.

Jag sprang vidare, och trots att jag jobbade med mina tankar, sa till
mig själv att det inte fanns något jag kunde göra, att jag skulle lämna det
bakom mig och gå in i mig själv hade jag svårt att skaka av mig händelsen.

Det var då jag bestämde mig för att strunta i kilometertiden
(som hittills varit bra) och bara springa på känsla.

Både senan i foten och höften skötte sig utmärkt. Men jag
hade fruktansvärt ont under trampdynorna. Varje steg var en pina,
så pass att jag fantiserade om att ta av mig dem och springa barfota.

Vid fyra mil visste jag att jag skulle klara det.

Löpare som sprungit halvmaran stod och hejade med äkta
inlevelse och jag såg ... respekt ... i människors ögon.
De ropade mitt namn och tårarna vällde upp i mina ögon.

Ja. Och sedan sprang jag i mål och rakt in i Siris famn.
Allt forsade över mig och jag storgrät i hennes famn.
Varken glad eller ledsen. Bara överväldigad.

Så hämtade jag en medalj. Tog av mig skorna och åt chips i skuggan.

Njöt av att jag klarade det. Mitt livs andra maraton. I ett annat land.

Den här gången gick det långsammare. Jag känner en viss
besvikelse över det, men jag hade inget mer att ge och jag vet
att jag hade dåliga förutsättningar. Mest av allt är jag stolt,
för mitt driv, för att jag vågade och för att jag genomförde.

Det som är starkast för mig denna gång är kroppens
gensvar efteråt. Efter att ha luftat mina vita, uppluckrade
trampdynor och bytt skor promenerade vi hem till lägenheten.

Efter stretch, yoga och dusch promenerade vi ut
i Mallorca-kvällen och åt middag på restaurang. Dagarna
efter kändes kroppen i fint skick. Ingen träningsvärk, ingen
smärta. En aning svullenhet i benen och fötterna, men inget
annat, så vi fyllde dagarna med promenader och cykelturer.

Kroppen alltså. Rätt häftigt vad den klarar.

Ändå.

{ tro och tvivel }

* * *

Jag har en tro på mina förberedelser och min grundkapacitet.
Jag har tvivel på min fysiska förmåga för tillfället. Förutom en
rejäl förkylning har jag en del reella problem i kroppen, som
trots allehanda behandlingar inte känns speciellt bra.

Förutom det vanliga nacke-och-ryggen så har
jag problem med en sena i foten, vilket förmodligen hänger
ihop med min onda höft (det som oroar mig mest inför
löpningen) och det hela går nu upp i ländryggen.

Magen har spökat ett tag, men nu äter jag tillskott och
har striktat till kosten rejält och då blir det bättre.

Det känns ärligt talat riktigt orättvist. Att jag gör allt
by the book men ändå får så taskiga förutsättningar.

Det gör faktiskt ont, på riktigt. I mig.

Jag vill så gärna få vara smärtfri. Kunna förbereda mig
mentalt och känna glädjen istället för allt som gör ont.

Min stora dröm just nu, är att få lämna allt som gör ont fysiskt i Sverige
och landa på Mallorca och känna mig pigg och mjuk i kroppen.

Jag vet att det är en önskedröm och att verkligheten är annorlunda.

Men för att känna glädjen för att vi hur som helst ska resa, så
låtsas jag att min önskedröm blir verklighet. För en stund.

Det vill jag på mitt andra maraton

* * *

Det är snart dags att springa mitt livs andra maraton.

4 mil - 2 kilometer - 195 meter

Bilderna ovan är från i lördags, när jag sprang mitt allra sista
långpass: Sportdryck i midjeflaskor, en energibar delad i fyra,
en för var femte kilometer och till sist en kolhydratgel (raketbränsle)
att ha inför sista sträckan. Gelen mest för att kolla så att magen
inte rasar. Mittenbilden är en skärmdump från stegräknare
i mobilen. Hundpromenad innan jobbade upp kilometerna.

Den här gången hade jag en helt annan känsla i kroppen.
Pigga ben, lätt sinne. Det slutade med att jag sprang två
och en halv mil på under två och en halv timme. Drömgräns!
Utan att försöka nå drömgräns. Jag känner wow för mig själv.

- - - - - - -

Allt började i alla fall med att jag funderade på hur jag
ville fira min fyrtioårs-dag. Och jag kom fram till att jag ville
springa. Att jag ville låta löpningen ta mig utomlands.

Det är dags att sätta på pränt vilka mina mål är. 

Det är så lätt att säga att man har ett visst mål, och
i viss mån tänka på det målet och lura sig själv.

Jag har tränat för att orka springa distansen.

För att kroppen ska vara så tålig att jag kan göra det
och uppleva miljön, folket som hejar, musiken.

Min osäkerhet är värmen. Det är tufft när det är riktigt varmt.
Jag packar med keps och resorb och håller tummarna
för en värme som ligger kring tjugo plus och inte mer.

Förra gången jag sprang maraton var mitt mål helhjärtat
det jag skrivit om ovan. Att orka springa banan, att kunna
höja blicken och njuta. Att kriga fram till mållinjen.

Så är det nu med. Men ärligt. I bakhuvudet finns en önskan
om att springa detta maraton lite snabbare än förra. Jag minns
inte exakt min tid, men den var strax över fyra och en halv
timme. Nu skulle jag gärna komma under fyra och en halv.

Om jag är helt ärlig med mig själv.

Jag har räknat snittfarter i mobilens kalkylator och blir
lite nervös för tiderna jag i så fall behöver hålla.

Hur blir det då om jag inte klarar det? Då får jag vända mig inåt
och se varför det inte blev som jag ville. När jag har den förklaringen
framför mig, så tror jag att jag kommer att känna mig besviken
samtidigt som jag accepterar faktum och känner mig stolt. För
att jag gjorde det. För att jag lät löpningen ta mig ut i världen.

Långa långpasset

* * *

Har gjort min tyngsta träningsvecka i maratonprogrammet. 

Inför lördagens långa långpass på 32 kilometer kändes 

benen slitna redan innan start. Bar med mig tre olika löppass 

och ett styrkepass i kroppen från tidigare träning samma vecka. 

Gissar att det är exakt vad som är meningen, att träna på att springa

 med redan slitna ben för att efterlika maratondistans utan att göra 

den på en och samma dag, eftersom återhämtningen blir för lång.

Lördag efter lunch drog jag på mig ett midjebälte med telefon 

och bars och ett vätskebälte och sprang ut. Tänkte röra mig i en

 cirkel på dryga milen, och ta den tre varv åt olika håll, för att enkelt 

kunna fylla på med vätska hemma vid brevlådan där jag la ut flaskor.

De första två varven dominerades av träningspoddar i öronen och

 blåst och regn på kroppen. Inför sista sträckan bytte jag faktiskt kläder 

på överkroppen, för att slippa bli så kall, innan jag sprang ut igen. 

Lederna kändes stela, höften ond och jag 

hade inte det där lilla extra att ge.

Men de sista kilometrarna sprack himlen upp och jag fick 

springa genom höstvackert landskap med pampiga bladverk 

och solskuggor till musik. Sprang i mål, trött och nöjd.

Jag börjar göra upp en lista på vad jag behöver fixa innan 

resan. Energibars, kolhydratgel, sportdryck, sportvaselin, 

skavsårsplåster och munsönderfallande värktabletter. 

Inte särskilt glamouröst, men rätt bra att ha.

Dagen efter känns kroppen okej. Höften gör lite ont, men är 

bättre efter målinriktad stretch. Jag har promenerat både i går 

och i dag och det funkar bra. Det som känns mest är att jag är 

konstant hungrig och att jag känner mig tömd och trött mentalt.

Men mest av allt är jag tacksam. 

För att jag kan genomföra det här äventyret.

För att det trots allt funkar.

Tyngsta träningsveckan

* * *

Nu är jag inne i tyngsta träningsveckan. Förra veckan sprang
jag 52 kilometer, uppdelat på fyra pass, varav långpasset
sträckte sig över 29 kilometer.

Löpningen flyter på bra, efteråt känns benen lite stela
någon timme, men jag får ingen träningsvärk.

Foten är bättre också.

Siri cyklade med mig drygt halva lördagspasset och sedan sprang 

jag vidare med nypåfyllda flaskor sportdryck och podd i lurarna.

Testar ny dryck och nya energibars, tror jag hittat rätt inför loppet.

Även intervallerna med äta och dricka fungerar bra.
Kanske får jag justera på plats, beroende på värmen.

Den här veckan springer jag 53 kilometer, och då blir
långpasset på lördag det längsta under hela satsningen.
Men 32 kilometer känns inte omöjligt.

Faktum är att efter ett härligt, varmt bad och rejält med mat
(är så hungrig hela tiden nu!) så mår jag så otroligt skönt. Det känns
som om jag är något av en slitvarg, som passar för att jobba länge.

Och jag målar upp nya mål för framtiden. Vad jag vill satsa på
efter maraton? Hur tänker jag om nästa års träning?
Det ska jag formulera i text. Jag ska också sätta mig ner och sätta
mina mål med Palma marathon på pränt. Snart. För det är viktigt,
att vara ärlig mot sig själv med förväntningar.

Om en månad springer jag här

* * *

Nu har vi bestämt oss. Vi sparar San Francisco till en annan resa.
Dels för att det blir dyrare och dels för att jag ska slippa lång
flygresa och många timmar i bil innan jag ska springa mitt maraton.

Istället tar vi en favorit i repris. Vi åker till Palma.

Det är sex år sedan vi seglade runt drygt halva Mallorca.
Vi hann också med någon utflykt i bergen och någon dag i Palma.

För mig var det naturskön kärlek med en gång.

Jag ska fortfarande fira att jag fyller 40 med att springa ett maraton.

Samma dag som loppet i USA.

Att göra det. Att springa 4,2 mil utomlands, är en
av mina drömmar som jag nu får förverkliga.

Banan går efter strandpromenaden och genom Palmas äldre
delar. Precis som när jag sprang i Stockholm är det en
halvmaratonbana som man springer två gånger. Bra för
publiken som ska heja, tänker jag.

Det känns läskigt, pirrigt och härligt. Mest nervös är jag för
temperaturen. Medel i oktober dagtid är 23 och nattetid
runt 16, tror jag. Hoppas att det inte blir alltför varmt.

Det märks att maraton-tävlingen drar folk. Tror det är runt
10 000 som springer. Boendena blir bokade i en rasande fart.

Vi har hyrt lägenhetet via Airbnb. Den ligger väldigt centralt.

Med en stor gemensam terrass.

Någon dag har vi tänkt göra en utflykt till norra delen av ön.

Närmare bestämt till det här utflyktsmålet. Jardines de Alfabia.

Ser rätt fint ut.

Älskar grönskan.

Det finns även en restaurang i trädgården.

I Palma tar jag gärna repris på Bar Albaco, bara för att den är så härligt mustig.

Siri minns den inte, så hon tycker det blir kul att strosa dit och ta en drink.

Det här boutiquehotellet i Palma verkar ha bra restaurang.

Och på deras takterass ska de servera riktigt bra sushi.

Ja. Så är det. Om en månad, minus en dag, så flyger vi till
Palma. Maraton, någon utflykt i bergen, kanske lite vandring eller
cykling, något slott och en massa tid tillsammans tänker vi oss.

Och så ska vi fira.

Att jag fyller 40. Att vi har varit gifta i 10 år. Och att vi
trivs så himla bra tillsammans, vi tre musketörer.