Det nya året och hälsan

Har lämnat blodprov.

Äter sen lunch i dubbla tjocktröjor och fleecemössa efter behandling.

* * *

Innan 2019 började drog jag upp några riktlinjer för vad
jag ville fokusera på under det nya året. Som att tidsmarkören
mellan det gamla och det nya ger energi att höja blicken.

Jag jobbar konstant för min hälsa och även om jag vet att livet
inte är rättvist så känns det just orättvist för mig. Ofta. Som att
jag önskar att allt ansvar jag tar skulle ge mig välmående tillbaka.

Men så enkelt är det inte.

Förra veckan var jag på ett hälsosamtal, med anledning av
att jag fyllt fyrtio blev jag kallad. Fick fylla i en enkät och gå på
ett samtal där en fysioterapeut tog blodtryck och vägde mig.

Från min sida var det verkligen bortkastade trettio minuter.
Jag gick därifrån med ord om att jag var den person som haft
bäst resultat av alla hon träffat. Men vad hjälper det mig, när jag
ändå inte mår bra? Vad hjälper det mig när det enda jag gjorde
var att bocka i rutor och förklara mina sköldkörtelproblem.

Det är sorgligt men det känns inte som om sjukvården är för mig.

Nåja. En av de saker jag hade på min årslista var att reda
ut om jag behöver byta grishormon eller inte. Tydligen har märket
jag äter haft dålig effekt och många har bytt. Har även utrett
möjligheten att importera annat märke. Det skulle spara mig många
tusen per år, men jag har nu lagt ner det hela eftersom det inte lagligt.

Tog i alla fall blodprov i förra veckan och väntar
nu på resultat. Utifrån det får jag fatta nya beslut.

Jag har också träffat en ny (för mig) behandlare som
kombinerar olika behandlingsformer. Anledningen är att jag
vill komma djupare, hitta mer av orsaken till varför min rygg
krånglar så. Och någonstans landar det i mig, att mina
ryggproblem beror på mina sköldkörtelproblem.

När jag sökte på klinikens namn innan jag bokade tiden,
hamnade jag på min egen blogg. En kommentar flera år gammal
tipsade mig om just den. Och nu, flera år senare, var det tydligen dags.

"Jag kan inte lova något. Men jag tror att jag kan hjälpa
dig till bättre hälsa." Med de orden lämnade jag ett nytt
behandlingsrum, en ny brits. Det känns inte dåligt, det känns bra

~ men just de orden har jag för länge sedan slutat tro på.

Så nu vill jag mest kura ihop mig till en boll. Jag tar små myrsteg
framåt och allt tar tid, går inte att skynda på hur som helst.
Men det är jobbigt också, och dyrt är det. Jag har precis lagt ut
nästan fyratusen kronor på min hälsa, bara den här månaden.

Att sitta fast i sig själv

* * *

Så har det gått två veckor av årets första månad.
När det nya börjar lägga sig och vardagen är igång på allvar,
det är då det blir lite trist. Det är en så lång sträcka av kyla
och snöstormar, när jag bara längtar efter vårvärme
och någon ledig klämdag.

Förra veckan ringde min läkare om provsvar.
Lämnade blodprov strax innan jul för att se hur den
kompletterande medicinen för min sköldkörtel fungerar.
Fortfarande utanför referensramarna på två av tre värden,
ska långsamt höja dosen under åtta veckors tid
och sedan ta nytt prov.

Vi får se om det går, jag brukar ha problem
med övermedicineringssymptom.

Jag och min läkare pratade kring mitt mående, min ork.

Det är bättre, känner jag när jag tänker efter.
Men hur bra kan det bli? Det är svårt att veta, då jag inte
har något att jämföra med. När var mina värden bra senast?
Någon gång 2006. Kanske?

Det är mer än tio år sedan och det ger mig
rysningar i hårbotten att fånga det i skrift.

~ mer än tio år sedan.

Min läkare uttrycker stor förvåning över att jag kan jobba heltid.
Att jag dessutom tränat för, och sprungit, ett maraton,
det föranleder henne att skriva "Grattis till din
enorma prestation!" på kuvertet med provsvaren.

Samtidigt vet jag att träningen gör mig så gott.
Den lindrar min ryggvärk, gör att jag somnar
ovaggad om kvällarna. Den gör mig pigg och glad.

Men nu har jag slitit med ond rygg i veckor.
Ett tryck över bröstryggen.
Det är svårt att andas djupt och när jag springer lägger jag
bort mina prestationsmål. Det är helt enkelt inte rättvist mot
mig själv. Jag stretchar, yogar, använder värmefilt. Smörjer
med smärtstillande. Ändå finns känslan med mig hela tiden,
som ett tryck över bröstet.

Som en känsla av att sitta fast i sig själv.

Nästa vecka har jag tid hos min ryggbehandlare.

Efter det.

Hoppas jag på en långsam vändning.

Kan 2018 bli mitt år?

Hittar tillbaka till det här

* * *

För några veckor sedan kom smällen.

Jag tänker nog på det som en smäll. Eller som en krasch. 

Magen som kaosade ihop samtidigt som jag 

mådde så dåligt i min medicinering.

Det var riktigt tufft och när jag tänker på den koncentrerade

 tiden blir det obehaligt och liksom tomt i mig.

- - - -

I mitt vardagsliv vill jag i stort sett alltid träna. Det är en vana, 

som jag utför med glädje. Jag kanske inte alltid är sugen på 

att träna hårt, men suget efter att röra på mig finns med mig.

Kanske mest för att jag vet att jag alltid känner 

mig mjukare, varmare och gladare efteråt.

Men när kraschen var här, då fanns för första gången på 

riktigt länge inte ens en tanke på att träna. Det enda jag gjorde 

var att cykla till och från jobbet och att promenera om helgerna.

Mer energi än så fanns inte. 

Jag orkade ärligt inte ens tänka på träning.

Sedan började må bättre och vi åkte till Stockholm.

Efter det har träningssuget kommit tillbaka.

Jag har börjat försiktigt, korta pass med 

kroppsvikt. Hopprepp. Långsam jogg.

Tror jag rört mig så i två veckor nu.

Nu börjar jag känna mig som vanligt igen och funderar 

på att plocka upp mitt tioveckorsprogram som jag avbröt mitt i. 

Kanske backar jag och gör om en vecka.

För det går inte att komma ifrån, jag tycker mest om att träna 

efter ett program. Så att jag vet på förhand vad jag ska göra, 

vilket syftet med passet är.

Så jag är tillbaka här, i gymmet med yogamattor 

och kettlebells och löpband.

Att jag orkar och vill, för mig är det ett kvitto 

på att jag mår bättre igen.

{ dagen innan }

* * *

Här är jag, min sista dag som 38.

Försiktigt mår jag lite bättre, efter några rätt kassa dagar. I natt har
jag sovit non stop och magen känns mer harmonisk. Jag hittar
mer och mer rätt, hoppas jag.

Reflekterar kring att acceptera min sjukdom. Att låta det onda som blir
följden komma när det kommer och bara andas i det, att inte lägga
så stort värde. Bara låta det finnas, och därmed förlora sin makt över mig.
Övar på det istället för att trycka undan.

I går hamnade jag i ett samtal som handlade om allt det,
och något i mig klickade till.
En förståelse, ett lugn.

Och så har jag fått hjälp av min kinesiolog. Hjälp att läka i nuet
och framtiden. Hade brist på flera mineraler som ofta kan vara
svajiga när man har fel på sköldkörteln. Brukar inte ha det,
men nu var det så ~ så jag har beställt zink, jod, selen och cortrex
och så plussade jag med d-vitamin till hela familjen.

I helgen ska jag läsa på om att
göra magnesiumklorid hemmavid.

Min sista dag som 38.
Och jag mår lite bättre.

Jag tar min första skärva av medicinen liothyronin, som
förhoppningsvis ska göra mina sköldkörtelvärden bättre.

Jag klär mig i favoritplagg. Blekrosa stickat, stora dungrå västen,
gråtrasiga jeans och boots. Lockar hår och målar naglarna i mörkt.

Redo. För 39.

{ just nu }

* * *

Jag känner mig fast i mig själv, och tro mig, 

jag är gruvligt less på det.

Vet redan innan, men får svart på vitt när min läkare ringer om fredagskvällen. 

Mina värden är dåliga, vilket betyder att jag äter för lite medicin. 

Men vi vet både jag och hon, att jag inte kan höja doseringen. 

Då blir jag istället sjuk av biverkningar.

På sistone har jag känt av ursprungsproblemen med min hypotyreos. 

Tröttheten, den som går in i märgen, och hjärndimman. Örontjutet. 

Jag ser det på huden i ansiktet, hur den blir liksom trött och plufsig.

Hon föreslår att jag ska komplettera med ytterligare en medicin. 

Från och med nästa vecka, två olika tabletter, utspridda på 

fyra doseringar om dagen. Förhoppningen är att slippa

övermedicineringssymtom. Och att må bättre, såklart.

Det är märkligt hur livet är. Jag kanske har hittat en läkare som 

faktiskt är kunnig. Som kan avläsa provsvaren och göra en 

handlingsplan. Jag borde känna hopp och lättnad. Men jag har 

så svårt med tilliten. Jag har så svårt att våga lita på hennes ord, 

på att tro att jag ska få må bättre. Istället överrumplas jag av 

ledsenhet och sorgsna känslor.

Det förvånar mig. Jag orkar inte ens analysera det.

Det får bara vara så just nu.

{ lite trött och ledsen och sorgset mitt i allt }

Med kärlek

* * *

Jag försöker tänka på min rygg med kärlek och respekt, inte som en fiende. Den är trots allt en del av mig.

I dag tog jag hand om den lite extra.

Djupgående massage två gånger under mina lediga veckor har hjälpt, men inte löst alla sneda problem i grunden. Det har varit tydligt för mig på sistone.

Därför hade jag bokat tid hos en naprapat. Det är rätt många år sedan sist, men jag kände att jag behövde balansera ryggen och höfterna.

Så jag träffade en ny (för mig) naprapat och fick en bra känsla.

Som jag visste var jag sned i höftpartiet, så där så ena benet är kortare än det andra.

Fick en jättebra behandling och naprapaten sa att jag hade upphakningar på alla ställen i ryggen där man kan ha upphakningar.

Det kändes mest som att han var en guide som hjäpte kroppen att själv släppa alla felställningar. Som att han lirkade lite och det sa knak och knak och knak igen.

Inga stora krafter, inget våld, bara ett bestämt och varsamt lirkande.

Och nu.

Nu känner jag mig lite trött, lite sliten och lite värkig.

Men ändå mer balanserad än på länge.

Kroppen och löpsteget

* * *

Startar Runkeeper och podden om löpning av Malin Ewerlöf och Petra 

Månström. Medan jag hittar takten och andningen lyssnar jag till deras ord 

om grundförutsättningar, om att man ofta har antingen farten eller uthålligheten 

som grundtalang. För mig är det uthålligheten som är min grund, jag kanske 

inte är så snabb. Men jag kan springa länge.

Och där bottnar nästa utmaning. För att utvecklas i löpningen behöver jag träna 

på det som är svårare. Jag behöver alltså träna på att öka farten. Om två veckor 

springer jag Artic circle race, loppet där när man flyger ut i naturen med helikopter 

och ska springa tillbaka efter Polcirkeln. När det är gjort ska jag lägga tio veckor 

på ett träningsprogram som går ut på att bli snabbare på milen.

Jag är pånyttkär i löpningen. Det är den träningsform som ger mig mest sinnesro, 

som ger mig härligast känsla efteråt. När jag duschat och ätit och ligger i soffan 

om kvällen med ett lätt svid i benen.

För mig är det så viktigt med träningen. Det är då jag verkligen känner att jag kan 

lita på min kropp. Det kan såklart gå bättre och sämre, men under träning håller 

kroppen. Annars vet jag aldrig om jag ska vakna upp med huvudvärk. Det går sällan 

en dag utan att jag ställt väckaren, sover jag för länge blir huvudvärken för svår. 

Jag vet inte hur ont jag kommer att ha och jag har fortfarande problem med 

min sköldkörtel, med medicinering plus en rad följdproblem.

Men under träning känner jag mig hel och stark och det är så oändligt värdefullt. 

Något jag värnar om med hela mitt hjärta.

Men det var alltså söndagseftermiddag. Jag startade Runkeeper och sprang 

ut i frisk luft och gråskala. Och äntligen gjorde jag milen på femtiofem minuter. 

Dessutom med vetskap att jag har mer i mig. Jag räknade nämligen från bron 

hemma, helt ouppvärmd, så det finns sekunder att kapa. Målet är att springa 

på femtio minuter. Med min målmedvetenhet, och kanske ett löpläger i höst, 

kan det gå.

Jag tänker i alla fall ha roligt på vägen, och njuta 

av ett tydligt program att följa.

Försöker landa i att jag nådde en milstople igår. Tio kilometer på femtiofem 

minuter. Inte alls snabbt för vissa, väldigt snabbt för andra. Övar på att inte 

förminska min insats, utan istället känna mig stolt för att jag klarade det.

Och för att jag hade roligt under tiden.

{ Just mig }

* * *

Läser läkarens kommentar från mitt senaste läkarbesök. Blir nerslagen när jag i min journal hittar ord om att jag står under en "mystisk behandling" för min sköldkörtelstörning.

Eller nerslagen, jag blir både upprörd och ledsen.

Mystisk behandling? Jag äter en medicin som baseras på grisars sködkörtlar, istället för en som baseras på kemiska ämnen. Jag äter den medicin som var allrådande innan den syntetiska kom. Jag äter en medicin som är godkänd via läkemedelsverket och som går på högkostnadsskyddet.

Undrar ~ hur ska man kunna vara så frisk som möjligt, när man blir bemött så.

Men jag får hjälp. Från andra håll.

Människor jag smått känner ~ och inte känner alls ~ har på sista tiden räckt ut sina vackra händer och burit mig framåt.

Det rör på sig. Och jag kommer i framtiden att göra en resa som liknar den jag gjorde för några år sedan. Då sökte jag mig till en udda mottagning i Järna. Den här gången blir det Stockholm.

Men mest av allt, så känner jag mig ödmjuk. För att människor jag inte känner, faktiskt vill hjälpa just mig.

Jag, då?

* * *

Ärligt talat, den har dagen har varit en riktig skitdag. Det är sällan jag tänker så, men den här torsdagen nådde faktiskt upp i den klassen.

Jag brukar inte tänka på min hypotyreos som en sjukdom. Men de sista åtta månaderna har det blivit tydligt, att det är en sjukdom jag har. Min ämnesomsättning är alldeles för låg av sig själv, men med hjälp av grishormon kan jag hålla den på en okej nivå, och själv må bra.

Sedan jag senast ändrade min dosering, efter att först ha omätbart höga och sedan omätbart låga värden, så har jag försökt få ta ett enkelt blodprov. Sedan i januari. Det är alltså möjligt att jag fortfarande äter fel dos, och att jag inte ens kan få reda på det.

Trots att jag själv numera betalar för blodprovet, så får jag inte ens komma och ta det.

Förra veckan var jag på sjukhuset för ett annat problem som också har med min sjukdom och medicinering att göra. Jag fick äntligen ta blodprovet.

I dag ringde jag för att få svaren. Det är något jag både längtat efter och gruvat för, vetskapen om att jag återigen måste utvärdera och kanske ompröva.

Så visar det sig att de inte ens tagit det rätta provet. Trots att jag specifikt frågade om det, då hela besöket handlade om det. Trots att jag dubbelkollade med provtagningssköterskan.

Jag är inte heller välkommen tillbaka för att göra om provet.

Så nu sitter jag här, med ett stort gulnande blåmärke i armvecket. Men utan svar.

Jag är utan svar och veckorna och månaderna går och när jag tänker på det så blir jag så oändligt sorgsen. Jag vill må bra, jag har kämpat så hårt och ändå är det så svårt.

Det är därför jag klassar den här dagen som en skitdag.

Men jag har fått tulpaner och god soppa och i morgon.

I morgon är en ny dag.

Kan jag äta mig frisk?

* * *

Många gånger har jag hört att det ska gå att äta sig fri från underproduktion av sköldkörtelhormon. Jag har dammat de orden från mina axlar och tänkt att ... kanske någon gång. Någon gång ska jag fördjupa mig i ämnet.

Min resa med underproduktion av sköldkörtelhormon har varit lång. Jag fick diagnosen hypotyreos vid millennieskiftet, efter att ha sökt vård för örontjut. Senare visade det sig att jag hade en hel del diffusa symptom som stämde in på sjukdomen, om man nu ska kalla det sjukdom.

Jag åt den allrådande medicinen Levaxin i många år utan problem. Men så plötsligt fick jag en massa problem i kroppen. Jag löste ohyggligt mycket hår, blödde från tandköttet, hade inflammationer i mina knän. Jag kunde knappt gå i trappen hemma och hade svårt att cykla till jobbet. Kortisonsprutorna jag fick hjälpte ingenting.

Men jag är rätt envis och sökte mig vidare. Läste och pratade, hittade forum på nätet och förstod att jag led av biverkningar från medicinen.

Sedan ett antal år äter jag nu grishormon på licens via Apoteket, istället för Levaxin. Det är dyrare och krångligare men alla mina biverkningar försvann faktiskt på ett kick.

Processen var inte enkel och jag minns så väl när jag och min kompis gick och gick. Det var snöslask och vi var i utkanten av Järna och sökte efter en läkare som tappat sin legitimation.

Jag kan säga att den gången, var jag väldigt tacksam för att inte vara ensam. Hela upplevelsen var så surrealistisk. Men jag fick min medicin till slut och det är jag så glad för. Lite grann gav dem mig min kropp tillbaka.

Nåväl. Tillbaka till bilden ovan.

Någon gång i våras började jag läsa olika texter av en skribent vid namn Martina Johansson. Jag köpte någon lite e-bok och läste på hennes hemsida. Blev intresserad av hennes ord om kost och träning, samt tyngden bakom att hon baserar det hon skriver på forskning (med referenser) och att hon är biofysiker.

Och nu har jag läst den här boken av henne: "Hormonsmart mat och effektiv träning". Det är den bästa träningsbok jag någonsin läst. Bara det korta kapitlet om effektiv löpning har fått mig att hitta något helt annat i mitt löpsteg än jag gjort tidigare.

I boken möter jag också för första gången förklaring på hur det skulle vara möjligt att få fart på sköldkörteln igen.

Det hela handlar om ketos, alltså att man ställer om kroppen för att gå på fettdrift.

Jag tycker inte om att sätta etiketter på mitt ätande, men jag märker att jag mår bättre när jag äter mer fett och mindre kolhydrater. Framför allt har jag mindre inflammationer i kroppen och ryggen är mycket mindre bråkig.

I grunden äter jag nu för att vara i ketos. Avokado, ägg, kokosolja, smör, kött, fisk och kyckling. Spenat, olika kålsorter, kokosgrädde och kokosmjölk. Min finjustering skiljer sig inte så mycket från tidigare, förutom att jag använder kokosmjölk eller kokosgrädde istället för grädde och creme fraiche. Det är inte så att jag inte gör undantag, det gör jag gladeligen, men i grunden har jag ätit på detta sätt ett tag nu.

Och vet ni. Jag har tagit prov på hur jag ligger i min medicinering alldeles nytt. Det är nämligen nya riktlinjer för att ansöka om medicinlicensen. Och mina prover visar att jag äter på tok för mycket medicin. Alltså, på tok för mycket.

Och jag tänker, att kanske kanske, kan jag äta mig "frisk"?

I så fall skulle det vara hur häftigt som helst. Och jag som brukar slarva med blodproverna, utan brukar gå på hur jag känner mig, kommer att bli mycket noggrannare med att följa upp hur jag ligger.

Men även om ni inte har en krånglande sköldkörtel, eller upprörda binjurar, så rekommenderar jag å det varmaste Martina Johanssons bok.

Någonstans har den lärt mig och förändrat mig, och det vill jag gärna att fler ska få vara med om.

Syren

* * *

Just i dag har jag någon slags dipp.

Vet inte om det är post maraton, eller kylan, eller sömnbrist på grund av blåsten. Kanske en kombo.

Värmen försvann i ett slag och det är bara några grader över nollan. I går kväll stormade en av våra rönnar i trädgården ner.

Det är overkligt att jag alldeles snart har semester, i sommar pusslar jag och min man och är inte lediga något tillsammans, jag ser det som ett mellanår för våra tjejers bästa. Och som jag brukar tänka, semester kan vara en grillkväll en onsdag eller en miniutflykt en lördag. 

Men lite trist är det också.

Jag är less på att alltid ha ont, min rygg plågar mig. Inte mer än vanligt, men jag är så otroligt trött på smärtan just nu.

Sedan hamnade jag plötsligt i en svacka. Kanske inte oväntat, men ändå. Mitt maratonprojekt har gett mig så mycket, jag har fått uppmuntrande ord och frågor. Jag har känt mig sedd på ett fint sätt. Det är fortfarande stort och kul, men jag blir ändå påmind om 'verkligheten'. Runt mig, på jobbet bland annat, är det flera som alldeles strax ska få barn. Och i kväll småpratade jag med en kvinna som väntar sitt tredje barn. När jag fick frågan "Och ni har ... ett?" så blev jag så oändligt sorgsen.

Det är sällan jag blir det numera. Men nu kokades allt ihop och jag kände mig enfaldig och fånig med hitte-på-mål som inte räknas. Inte för att hon sa något fel och inte för att sanningen behöver vara så. Men just i kväll känns det så och det gör ont.

Allt det här som jag varje dag bottnar i. Att jag har det oändligt bra, att jag har gått vidare, att jag vill ha det som livet ser ut i dag är fortfarande sant.

Men just ikväll, i blåsten och gråvädret, så tränger sorgen in i, eller ut ur, benmärgen.

Första i linne

* * *

Jag har sprungit två löpbandspass i veckan.

Ett snabbt, kort och ett med längre intervaller. Det senare var veckans längsta pass.

I dag var det dags för "långpass". Men det var enbart på en timme.

Efter en lång dag i solen knöt jag på mig springskorna och sprang ut för en timme med mig själv.

För första gången detta år kunde jag springa barärmad. Vilken frihetskänsla!

Och det var en sådan kick. Först kändes benen tunga, men så snart jag kom in i skogen flög jag fram. Jag kände mig så lycklig för skogen, för benen, för kvällssolen och försommaren.

En timme. Ouppvärmd från dörren, upp på Grisberget och den tuffa femkilometersslingan. Jag klämde även in en sväng i hästskobacken för att se vad kroppen gjorde med mjölksyran. Sedan vidare efter gångvägar. Efter mina sextio fria och lyckliga minuter visade Runkeeper-appen på fin tid.

Räknar jag om till vad jag springer milen på, gör jag den på 55 minuter. Inklusive uppvärmning och tuffa, sugande backar. Jag känner mig väldigt glad, för mig själv.

När jag kom hem tittade Siri konstigt på mig. I ett öga hade jag en död liten insekt och ur en näsborre hade jag snytit blod. Inte så tjusig, med andra ord.

Vet inte om jag känner av lite allergi, för jag har varit så täpp i näsan och irriterad i slemhinnorna.

Nåja. Lyckan kom inte med min mil-tid. Lyckan kom för att jag fick springa i skogen, med försommarsol mellan träden. För att jag kunde flyga nerför backarna i linne och för att jag i stunden kände mig så oändigt rik, fri och tacksam.

För mig själv. 

För allt runtomkring.

Så tänker jag

* * *

Det är ändå häftigt, vad en bild och några ord på sociala medier kan ge. Jag kände mig glad över att lägga ut en bild och berätta att jag sprungit rekordlångt. Stolt över mig själv.

Det är en rätt skön känsla.

Jag är stolt, jag är ute på äventyr. Det är ord som jag velat införliva än mer i mitt liv.

Och jag fick så fint gensvar utifrån min bild och mina ord. Glada tillrop, leende ansikten, uppmuntran.

Det gjorde det hela ännu roligare. Speciellt som löpningen för mig nästan uteslutande är ensamidrott. Att på något sätt ändå tillhöra. Få heja, om än i efterhand.

Att springa tre mil på raken är inte något jag tänker göra så många gånger i livet. Jag ser det som ett steg på vägen mot att klara av ett maraton. Det är klart kroppen känns lite sliten, men förvånansvärt lite ändå. Jag cyklade en sväng med Siri i den fina vårkvällen och det var skönt att långsamt låta benen jobba lite.

För mig är det positivt att träna mot ett mål. Tidigare har jag tränat för att bli starkare i ryggen, och därmed få mindre ont. Det fungerade dåligt. Och det blir som ett slags misslyckande, även om jag i dag förstår att jag har igen hållfastheten i kroppen från styrketräningen när jag springer.

Sedan är det en fantastisk känsla att jag kan omvandla allt som varit motgångar. Alla inflammationer från medicinen jag tidigare åt, whiplashskadan och ryggproblemen, min oförmåga att bli gravid igen. Att kunna lägga allt det - i alla fall delvis - bakom mig och istället känna att min kropp bär mig.

Den bär mig utöver det vanliga.

Mitt mål att springa en maraton handlar om så oändligt mycket mer än att avverka de där 4,2 milen.

På ett sätt handlar det också om att våga ta plats. Att min familj följer med för min skull. Att våra kompisar kommer och kollar för min skull. Att de ägnar sin lördag för att följa mig.

Framför allt ger min maratonsatsning mig en känsla av att gå vidare. Att faktiskt bocka av en livsdröm och att se på min kropp med mycket snällare ögon.

Det är ganska fint. Och häftigt. För mig.