Syren

* * *

Just i dag har jag någon slags dipp.

Vet inte om det är post maraton, eller kylan, eller sömnbrist på grund av blåsten. Kanske en kombo.

Värmen försvann i ett slag och det är bara några grader över nollan. I går kväll stormade en av våra rönnar i trädgården ner.

Det är overkligt att jag alldeles snart har semester, i sommar pusslar jag och min man och är inte lediga något tillsammans, jag ser det som ett mellanår för våra tjejers bästa. Och som jag brukar tänka, semester kan vara en grillkväll en onsdag eller en miniutflykt en lördag. 

Men lite trist är det också.

Jag är less på att alltid ha ont, min rygg plågar mig. Inte mer än vanligt, men jag är så otroligt trött på smärtan just nu.

Sedan hamnade jag plötsligt i en svacka. Kanske inte oväntat, men ändå. Mitt maratonprojekt har gett mig så mycket, jag har fått uppmuntrande ord och frågor. Jag har känt mig sedd på ett fint sätt. Det är fortfarande stort och kul, men jag blir ändå påmind om 'verkligheten'. Runt mig, på jobbet bland annat, är det flera som alldeles strax ska få barn. Och i kväll småpratade jag med en kvinna som väntar sitt tredje barn. När jag fick frågan "Och ni har ... ett?" så blev jag så oändligt sorgsen.

Det är sällan jag blir det numera. Men nu kokades allt ihop och jag kände mig enfaldig och fånig med hitte-på-mål som inte räknas. Inte för att hon sa något fel och inte för att sanningen behöver vara så. Men just i kväll känns det så och det gör ont.

Allt det här som jag varje dag bottnar i. Att jag har det oändligt bra, att jag har gått vidare, att jag vill ha det som livet ser ut i dag är fortfarande sant.

Men just ikväll, i blåsten och gråvädret, så tränger sorgen in i, eller ut ur, benmärgen.