onsdag, juni 08, 2016

Och sen då?


* * *
Efter mina 4,2 mil i löparskor var jag trött och stum. Rörd och stel. Men inte utmattad. Inte illamående. Inte trögtänkt.

Jag tänkte att kanske skulle jag känna - jag springer aldrig mer. Men så kändes det inte då och inte nu. Efter en varm dusch och ett glas bubbel fick jag frågan om nya mål. Då visste jag inte. Hade ingen aning om jag ville springa maraton igen.

När jag gick och la mig den kvällen tänkte jag att jag skulle sova gott. Det gjorde jag inte. Hade värk i hela kroppen och låg och svettades. Dagen efter var jag extremt stum, men utan träningsvärk. Dag två var jag stum, men det ordnade upp sig när jag hade gått en stund och blivit varm.

Och sedan var stelheten borta. Inga direkta känningar, ingen träningsvärk. Tvärtom, en pigg kropp, sugen på att springa igen.

Det har varit fantastiskt att träna mot ett sådant tydligt mål. Det har gett mig så mycket, både inifrån och från andra människor. Och ja, jag kanske är sugen på att göra det igen.

Antingen samma lopp, men med sikte på snabbare tid. Eller ett helt annat maraton.

Nu tänker jag fortsätta springa, men inte lika ofta och lika långt. Jag tänker rikta in mig på pulsbaserad styrketräning och yoga ett tag och så får vi se om jag kliver på ett nytt maratonprogram någon gång i oktober.



Inga kommentarer: