Min maratonberättelse

Glad innan start!

I startfållan. Jag ser inte ens starten, så långt bak står jag. På de vita ballongerna står tiderna som farthållarna springer i. Så vill man springa maran på till exempel fem timmar, så följer man ballongen där det står 5:00. 

Suddig, men glad över sällskap vid 35 kilometer.

* * *

Vi körde mot Stockholm och mitt första maraton efter jobbet i torsdags. För att vi skulle slippa köra hela natten hade vi bokat ett enklare i hotell i Sundsvall. Dit kom vi strax innan midnatt och sov, klev upp och åt en enkel frukost innan vi körde de sista timmarna till Stockholm.

När vi lämnat packningen hos våra kompisar så tog vi tunnelbanan in till stan för att äta lunch. När vi strosade mot ett kaffehak efter maten mullrade det och vädret ändrades i ett slag. Från utlandsvarmt och kvavt till betydligt svalare och blåsigare.

En betydligt trevligare temperatur för någon som ska springa maraton. Vi hämtade ut min nummerlapp och strosade på maratonmässan en stund, tittade intresserat på alla olika människor som skulle utmana sig själva dagen därpå. Älskade blandningen på åldrar och kroppsformer. Allt kändes väldigt ... humant.

Den kvällen promenerade vi till ett trädgårdskafé och åt en god middag i solen. Jag drack ett halvt glas rosé och nöjt av sällskapet och omgivningarna. Av ledigheten och utmaningen som låg framför mig.

När jag gick och la mig kände jag mig inte alls nervös, och det gjorde jag inte när väckaren ringde på lördagsmorgonen heller. Jag kände mig helt bottnad i vad jag ville med mitt maraton. Att känna löpglädjen, att uppleva folkfesten. Att klara av att springa ett maraton.

Jag åt en hyfsat stadig frukost, men inte överdrivet, och drack kaffe. Tog bort zinkhäftan från min stortå och konstaterade lättad att såret såg fint ut. Täckte istället med duoderm. Filade tånaglarna. Blandade sportdryck. Drack vatten och några deciliter sportdryck medan jag flätade håret och klädde på mig.

Åkte utan överdragskläder till Stadion eftersom det var så pass varmt. Perfekt springväder.

Ju närmare Stadion jag kom, desto mer löpare fyllde på vagnen. Det var bara att följa med strömmen mot samlingsplatsen. Stod länge i toalettkö och småpratade med paret bakom mig. Det visade sig att han kom från Piteå och hon från Jokkmokk.

Jag knöt mina stor, rättade till tidtagsningschippet och gjorde mig startklar.

Samma glädjekänsla i magen.

Gick till mitt startled och njöt av solen, alla människor och att allt var så välordnat. Framme i min fålla stretchade jag lite, men värmde aldrig upp.

Det fanns mycket att titta på. Alla löpares tröjor, med olika avklarade maratonlopp på ryggen. Det stod "finisher" på många. Jag tänkte att jag vill också bli det.

En finisher.

Musiken var hög och stämningen jättefin. Ingen trängsel, inga armbågar. Bara händer i luften och taktfast klapp och jubel.

Det var så häftigt att stå där och vara en del av allt. Solstrålar och virvlade löv från träden, som ett naturens konfetti.

Så gick startsignalen och efter ytterligare en tid passerade jag startlinjen och kunde börja jogga. Det gick i sakta mak och jag hade ingen ambition att tränga mig, så jag föll in i takten och tittade på alla detaljer.

På min vänstra sida passerade Team Nordmark. En pappa som springer med sin son i en speciell rullstolsbarnvagn. De var omgivna av andra löpare i Team Nordmark-tröjor och när de passerade tillsammans kändes det mäktigt och speciellt. Senare berättade min man för mig att när de kom in på Stadion och gick i mål, strax innan mig, så jublade hela publiken och pappan lyfte upp sin son ur vagnen den sista biten in i mål.

Det första varvet genom Stockholms innerstad var en springlek. Det var kul, det var glatt. Det var fullt med folk och publik och musik. Jag high fivade, tog på skyltar där det stod "Touch here for power" och log åt plakaten med "Fuck the bridge" innan Västerbron.

Att min familj och våra kompisar stod och hejade gjorde mig så lycklig. Konstigt, att det kan vara så. Det var ju inte länge sedan jag sa hejdå till dem. Ändå fylldes min kropp av solsken när de ropade och vinkade till mig.

Det andra varvet är längre och går ut på Djurgården. När jag kom ut dit glesnade publiken och jag började känna mig lite stum. Slog igång min spellista och njöt av att gå in i min bubbla. Sprang helt utan tidsangivelser, tog det bara på känsla.

Jag blev såklart omsprungen, men mest sprang jag om och det var skönt mentalt. På tal om det mentala, så tvivlade jag aldrig på att jag skulle klara av att genomföra mitt maraton under loppets gång - men jag tog heller inte ut något i förskott.

Det var många runt mig som började gå, som stod och stretchade vid sidorna och jag såg en man komma linkande med skorna i handen.

Själv matade jag på. Fot framför fot. Kilometer efter kilometer. Stannade vid varje vätskekontroll för att dricka och ibland äta, men fortsatte alltid springa direkt efteråt.

Några gånger sprang jag genom duscharna, men senare slutade jag eftersom det började svida så mycket när svetten rann ner i ögonen.

Så började jag komma in i centrala stan igen. När mitt maratonmantra till låt gick igång fick jag tårar i ögonen.

Jag är här, just nu. Och jag gör det och jag njuter av det.

Jag tänkte på människorna som gett mig låtar och när jag passerade 30 kilometer kändes det som en seger.

Sedan började det göra ont. Jag kände av baksidan av vänster ben, som jag gjort till och från ett tag, och även hälsenan på samma sida.

Resten av kroppen började stelna ihop. Varje gång fötterna sprang på en ojämnhet eller ett målat sträck på marken gick det som en stöt genom hela kroppen. Och knäna och höfterna och axlarna stelnade.

Men jag sprang.

Och sprang.

Vid 35 kilometer stod min kompis Hanna och väntade. Hon sprang med mig en bit, tog några bilder och hejade och vi skrattade tillsammans innan jag kämpade mig vidare.

Jag hade kunnat börja räkna mer. 10 kilometer. 9 kilometer ...

Vid 38 kilometer gjorda fick jag krampkänning högt upp i magen. Gick ett hundratal meter  för första gången under loppet. Med hjälp av att pendla lite extra med armarna kom jag in i löpningen igen. Jag kände av krampen ytterligare en gång, men flyttade bak andningen i ryggen och då gick det bättre.

Så sprang jag där, mitt i centrala Stockholm. Ensam i min kamp, med med fullt av människor omkring mig.

Bara jag och mitt löpsteg och en känsla av att jag fixar detta.

När jag sprang in mot Stadion var känslan sjukt mäktig.

Då kunde jag tillåta mig att känna: Jag gör det här. Nu vågade jag njuta fullt ut. Och jag sprang in på Stadion med tårar i ögonen och precis där stod min man och min dotter och hejade.

Jag höjer armarna mot skyn och njuter av att ta fart och springa mot mållinjen.

Jag får en medalj kring halsen. Jag känner mig trött och stum, men inte slut. Jag känner mig rörd men vill inte fulgråta bland alla människor utan söker mig tillbaka mot utgångsplatsen.

Skrattar när jag haltar mig nedför trappan mot idrottsplatsen och skojar med en tjej som helt enkelt måste backa ner.

Sedan kommer de. Min familj. Och jag gråter i deras famnar.

För jag gjorde det.

Jag sprang mitt livs första maraton.

Jag är 37 år. Jag sprang i 4 timmar och 31 minuter.

Jag förverkligade en livsdröm.

Och jag är - en finisher.