tisdag, december 31, 2019

På gymmet igen


* * *
Det blev ett ovanligt långt uppehåll i träningen. Först hade jag lite för mycket att göra på jobbet och i samma sväng var jag supertäpp i näsan. Sedan blev det jul och fullt upp med att umgås med familjen och vännerna.

Det är helt okej för mig med uppehåll, även om jag inte gillar när det inte går enligt plan. Men med tanke på förkylningen var det nog lika bra att jag fick prioritera annorlunda.

Nu använder jag bara nässpray inför natten och mitt härliga femdelade munsår (därav halvt-ansikte-censur på bilden ovan) börjar läka.


Det är ändå lite lustigt hur det funkar. När jag precis pausat från träningen längtar jag efter den, men på bara några dagar uppskattar jag all extratid som blir när jag inte gymmar eller springer.

Det känns snart som om jag inte alls är en person som gillar att röra på mig.


Men nu är jag tillbaka och jag vet ju att det här är en pusselbit jag vill ha i mitt liv. 

Ändå pausar jag mitt träningsprogram, eftersom en Stockholmsresa kommer senare i veckan. Men en springtur på löpbandet blir det nog imorgon mellan hundpromenad och nyårsfirande.

Jag vet ju, hur skönt det känns i kroppen att sitta på en middag med ett gäng kilometer i benen.


fredag, december 27, 2019

Häst och släde ~ och vänskap


* * *
Vi firade julafton på tre platser. Först hos min pappa, sedan hos Markus föräldrar och sist hos min syster där vi också träffade mamma. Det var en mysig och fin dag.

Mellan allt sällskapande har det också varit skönt att landa här, framför kaminen i vardagsrummet.


På juldagen fick jag äntligen åka häst och släde genom en vinterklädd skog i skymningen. Det var en rofylld stund där tankarna fick slingra fritt bland trädstammarna.

Jag fick också krama på min 96-åriga morfar en liten stund och önska honom god jul.


Vi har också träffat mycket vänner och firat födelsedagar i familjen. I går gick jag ut och åt med några kompisar och ikväll är Markus ute på restaurang. Jag och Siri har börjat se andra säsongen av "Anne with an e" och nu halvsitter jag i dubbelsängen med hunden som sover på mina fötter.

Jag känner mig tacksam och varm i hjärtat över en fin jul. Jag gläds för fina samtal och vänner som har det fint, samtidigt som det är svårt att släppa oron över hur början på mitt nya decennium ska bli. Jag känner inte lika mycket förväntan och tillförsikt som jag brukar. Jag orkar inte drömma eller sätta upp mål, utan försöker vara här och nu. 

~ även om det är med lite skav i hjärtat för min egen del.


tisdag, december 24, 2019

Papper på papper


* * *
Siri tycker om att skapa med sina händer lika mycket som jag.

Därför är det mest hon som slår in julklapparna nu. Och under hennes fingrar växer vackra paket fram.

Jag slog in några få. Jag har gått från osynlig tejp och strikta hörn till att tycka om det skrynkliga med mjuka hörn av flera lager papper.

Sparar tilltufsade, tunna ark som varit lindade kring saker jag beställt. Skrynklar ihop dem ännu mer innan jag slätar ut och slår in.


Den ruffiga grunden blir så fin mot något som är lite tredimensionellt uppepå.

Som den här femhörnade origamistjärnan. Siri lärde mig den, men jag gick försöka några gånger innan den satt.


De här stjärnorna gjorde jag tidigare i höst. Hemmagjord deg och mönster av löv blev fina stjärnor att knyta fast på paket.


Och årets pyssel med pappersstjärnor av gammal tapet kokade jag ner till ministjärnor i bakplåtspapper att limma fast på en klapp.

Fint och eteriskt på samma gång.

Och med det, önskar jag god jul.


måndag, december 23, 2019

Något i mig har ändrats


* * *
Jag är vaken sist av alla i huset. Det är kvällen före julafton och jag har behövt vänta in mina tankar. Låta allt stilla sig, inuti. 

Jag har jobbat några timmar på eftermiddagen och hade tänkt träna, men tiden rann iväg och när jag stängde datorn för att ta med den hem så hade jag inte längre träningslust. Klockan var lite för mycket och jag var lite för hungrig.

Men med en dålig ryggnatt i bakhuvudet och därmed huvudvärk första halvan av dagen visste jag att jag inte kunde välja bort träningen. Då blir det bara värre. Så jag formade om mitt tänkta pass och gjorde en kortare variant. Bara för att jag behöver blodgenomströmningen.

Sedan var det fint att komma hem till tända ljus och falafel i wrapbröd.

I morgon blir det inte falafel utan julbord, mitt första för i år. Det känns som en rikedom, att få fira julafton med människor jag älskar.

Den sista tiden har jag brottats med en känsla av oro och en dag som julafton blir symboliskt viktig för mig. Att känna att oron inte äger mig, att det fina och varma är så mycket mer och starkare.

Jag vet inte exakt när det började, men det tog fart när ett barn i min närhet blev allvarligt sjuk för en tid sedan. Det som startade som något harmlöst kom snart att handla om ambulansflyg och saker som inte borde behöva nämnas i samma mening som namnet på ett barn.

Även om det tog tid, så blev det bra tillslut. Men det hände något i mig under den tiden. Jag kunde inte längre slå ifrån mig det osannolika på samma sätt. För det osannolika hände, det hände nära och det blev så fruktansvärt allvarligt så fort.

När Leslie blev sjuk var ytterligare en händelse som spädde på det här. Hur det där lilla blodprovssticket inte slutade blöda. Hur det fyllde upp hennes ben och bog med blod. Hur det skvalpade i armhålan när hon gick. Hur hon andades dåligt, bara sov och hela sommaren och en stor del av hösten blev en slags orosbubbla, även om vi hade tusen fina stunder och dagar.

Därför var det med tvekan jag började läsa Gunhild Stordalens bok. I efterhand var den värd allt. Den är magisk. Läs den av så många orsaker!

Men ~ historien om hennes sjukdom. Om hur en känsla av myrkryp under huden på armen under en natt blev något i en helt annan dimension spädde på min rädsla.

Den som handlar om att jag inte längre kan hålla saker ifrån mig. Det overkliga har kommit närmare. Inte så att jag ser faror överallt. Inte som att jag oroar mig för saker som inte finns eller syns. 

~ men jag känner att något i mig förändrats.


lördag, december 21, 2019

Årets gran är nästan halv


* * *
Vintersolstånd. Det ligger nästan lite magi i det ordet. Men mörkt är det, och magiskt vintervitt på mark och i träd. Det känns om om det aldrig kommer att ljusna i dag, men snart ska vi gå ut bland snöflingorna och sedan ska vi baka pepparkakor.

Brasan brinner i kaminen och hunden ligger som en kringla där framför. På övervåningen slår Siri in klappar och lackar. Jag spelar instrumental julmusik på låg volym och snorar. 

Glad över ledighet, även om jag ska jobba litet till.


Så här ser i alla fall årets julgran ut. Den har stått inne i veckorna två nu och är ganska liten och subtil. Den kräver inte sin plats, utan är rätt tystlåten där den står.

I en annons för plastgranar såg jag att man kunde köpa en halv gran, så att den kunde stå mot en vägg om det är trångt. Det inspirerades jag av och knipsade helt enkelt bort grenar på ena sidan, så att granen kan stå mot väggen.


Med stillsam musik, en brasa i kaminen och julklappsinslagning i huset kan jag sänka axlarna lite och känna ~ att snart är det jul.

tisdag, december 17, 2019

Sedan sist: Två av tre är inte dåligt


* * *
Vardagen rullar vidare mot ledighet. Då blir det ännu mer tid såhär.

Inte mig emot.


Har dock hunnit tappa mitt origami-självförtroende sedan sist. Jag får helt enkelt inte till det. Siri har bemästrat tekniken. Jag får helt enkelt be henne visa mig ytterligare en gång.

Den här stjärnan s-k-a jag ro i land.


Jag tränar på också. Nytt program med kombinerad styrka och kondition. Gillar.


I väntan på hämtning, på väg till veterinären tidigare i dag.

Jag vet inte varför, men i söndags på kvällen kom det över mig. Hela resan med Leslie det senaste halvåret. Jag gick in i ångestkänslor och tänkte på kvällen när det inte slutade blöda i hennes ben. Jag tänkte på när vi vaknade av att hon spydde blod över oss, i hela dubbelsängen. Jag tänker på när hon andades dåligt. När hon inte fick gå nedför ett trappsteg, på grund av risk för inre blödningar.

Det blev jobbigt och jag var inte beredd, eftersom det känns som om jag kunnat slappna av mer den sista tiden.

Dagens veterinärbesök lugnade mig. Hennes värden hade blivit lite bättre sedan sist, så vi mikrosänker kortisonet och hoppas att cellgiftet har nått full effekt till nästa besök i början av kommande år.

Med det beskedet närmar vi oss julledighet och jag tror att den är välbehövlig för alla i familjen.

Det känns skönt att gå mot det nya året med två av tre saker-som-skaver stabila. Leslies värden är okej och borde hålla julhelgen igenom och i början av nästa år börjar Markus nytt jobb. Äntligen slipper han köra norrut eller söderut, utan får jobba här hemma i Piteå. Det känns så himla bra och fint och ger mig hopp om att saker löser sig, eftersom jag inte vet hur det ser ut för mig nästa år.

Men två av tre. Det är ju himla bra.

Jag känner mig glad.

Och lite trött, och sugen på ledighet.



torsdag, december 12, 2019

Att ta lite revansch


* * *
Det var när Siri gick trean som jag fick telefonsamtalet. En lärare från hennes skola ringde. Jag hörde henne gråta i bakgrunden.

Hon hade skurit sig rejält i vänstra tummen när hon täljde på sin smörkniv.

Alla var rejält skärrade och de bad mig komma på en gång.

För en gångs skull körde jag bil och kunde vara på plats rätt snart. Hon stod ute på gården tillsammans med en lärare. Stort bandage kring handen.

Jag koncentrerade mig på att andas och att köra bilen lagligt och säkert till hjälpen i stan.


För att göra en lång historia kort så fick Siri sy några styng och jag höll på att svimma, trots att såret var mindre än vad jag trott.

Ett ärr blev det också.

En påminnelse om den där dagen i trean.


Efter några års paus har Siri åter slöjd och nu kan man lite säga att hon tagit revansch. Den här gubben är en slags hållare av russin och pepparkakor till julens glöggmingel.

När man tar bort pepparkakorna, ser det lite ut som en sjöjungfru.

Hon har slöjdat den med alla fingrar oplåstrade och jag ler när jag ser på den, jag som vet att alla små inbuktningar i träet är en påminnelse om den där dagen i årskurs tre.


måndag, december 09, 2019

Kvällsplanerna för veckan


* * *
Helgen som kommer blir den tredje advent, det är galet så fort tiden går. I går förmiddag åkte vi till mammas stuga och hämtade hem årets granar. Det var så fluffigt och vintervackert ute.

I veckan har vi ovanligt mycket kvällsplaner, så det är bara att köra igång.

Måndag: 


Siri hänger i gårdsbutiken på Pensionatet och pysslar. Vi tar in granen och klär den. I år blir det en mindre variant, som dessutom är friserad på ena sidan för att passa mot en vägg.

Här är några julgransbilder från tidigare år:




- - - - - - - - - - - - - - - - -

Tisdag: 



Jag har bokklubb hemma hos mig. De här bilderna tog jag inför en bokklubb för några år sedan. För att ära Gunhild Stordalen och boken "Den stora bilden" så blir det en vegetarisk meny.

- - - - - - - - - - - - - - - - -

Onsdag: 


Onsdag: Siri ska frisera till sin lugg och jag hänger med. Ska fixa med en liten insamling till Musikhjälpen, samma som jag har gjort i några år.

- - - - - - - - - - - - - - - - -

Torsdag:



Det känns som att det är något, men kommer inte på det nu. I så fall kanske rulla ut yogamattan en stund, om det inte kommer läxor eller annat emellan.

- - - - - - - - - - - - - - - - -

Fredag:


Luciatåg avrundar jobbveckan. Siri ska göra mig sällskap och vi ska gå och handla en julklapp inför lilla julafton med vänner på lördag.

söndag, december 08, 2019

Årets pepparkakshus blev småttingar


* * *
Det har varit en ovanlig helg. Siri är med i ett dansprojekt, där de samarbetar med en grupp dansare i ryska Kandalaksha. De är i Piteå i helgen och har haft fullt program från tidig morgon till sen kväll sedan i fredags.

I går när Siri kom hem och jag läste för henne, somnade hon i läsningen. Det tar på energin att prata engelska genom dagarna och lära känna nya människor. Men roligt har de, hon kommer hem och kvittrar och jag är så glad för hennes skull.


Förra helgen var det lite lugnare och då dekorerade vi årets pepparkakshus.


Under några år har vi bakat egna husfasader, dekorerat och ställt upp på en tavellist.

Det är roligt, blir fint och är enkelt eftersom man inte behöver limma ihop några delar.


När jag såg att Gilles nyhet med minihus som man själv limmade ihop blev jag sugen. Det fanns dessutom ätbart lim att köpa.


Så jag och Siri ägnade en lördagskväll till att limma och dekorera. Nya, fina tyllar och riktigt bra kristyr gjorde jobbet roligt och smidigt.


Nu står vår lilla by i tryggt förvar på ett skåp i köket, i säker höjd för att inte kunna nås av hunden.


Vi har en vitfrostig söndagsförmiddag. Leslie ligger bredvid mig i kökssoffan och andas tungt. Snart ska vi ta bilen och åka till mammas stuga för att hämta hem årets granar till huset och gården.

Fin andra advent, till dig som läser mina ord.

måndag, december 02, 2019

Det gick inte som vi önskat plus cellgift


* * *
I slutet av förra veckan hade vi chansen att nå en milstolpe.

Den här älskade fyrtassade, som alltid söker efter en skön plats att lägga upp huvudet på, hade veterinärtid. Hon var nere på en dos kortison hon kan leva med och om proverna skulle vara bra ~ ja då skulle vi liksom ha nått en nivå av lugn. Av framtidstro.

Nu blev det inte riktigt så.

Men det blev inte jättedåligt heller.

Leslies värden var lite sämre, inte särskilt mycket, men ändå sämre.

Och ingen milstolpe nådd.

Vi har höjt kortisonet igen, men inte lika mycket som vi sänkt det. Vi har också tillfört en annan medicin nu, som är långtidsverkande men mer skonsam. Om jag förstår det rätt är det en slags cellgift.

Det går inte obemärkt förbi. Leslie är mycket mer trött än vanligt, men vi håller kontakten med veterinären och det är en biverkning som kan gå över.

Vi hoppas att det blir bättre och känner oss glada för att vi kommit hit. Där det finns marginal att testa saker, där vi ändå tror på en framtid tillsammans.

För vad skulle vi göra utan all sand hon drar in, utan allt slem på köksluckorna, utan allt hår under fotsulorna.

Den här mjukpälsade flickan med den mest tillgivna själen i universum är ju en del av vår familj och precis så vill vi fortsätta ha det.