* * *
I slutet av förra veckan hade vi chansen att nå en milstolpe.
Den här älskade fyrtassade, som alltid söker efter en skön plats att lägga upp huvudet på, hade veterinärtid. Hon var nere på en dos kortison hon kan leva med och om proverna skulle vara bra ~ ja då skulle vi liksom ha nått en nivå av lugn. Av framtidstro.
Nu blev det inte riktigt så.
Men det blev inte jättedåligt heller.
Leslies värden var lite sämre, inte särskilt mycket, men ändå sämre.
Och ingen milstolpe nådd.
Vi har höjt kortisonet igen, men inte lika mycket som vi sänkt det. Vi har också tillfört en annan medicin nu, som är långtidsverkande men mer skonsam. Om jag förstår det rätt är det en slags cellgift.
Det går inte obemärkt förbi. Leslie är mycket mer trött än vanligt, men vi håller kontakten med veterinären och det är en biverkning som kan gå över.
Vi hoppas att det blir bättre och känner oss glada för att vi kommit hit. Där det finns marginal att testa saker, där vi ändå tror på en framtid tillsammans.
För vad skulle vi göra utan all sand hon drar in, utan allt slem på köksluckorna, utan allt hår under fotsulorna.
Den här mjukpälsade flickan med den mest tillgivna själen i universum är ju en del av vår familj och precis så vill vi fortsätta ha det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar