lördag, september 30, 2017

Riktigt bra läsning




* * *
Ett av de bästa med bokklubb är att man läser
sådant man aldrig skulle ha valt själv.

Det var vi särskilt eniga om tidigare i veckan, när vi pratade om
Fredrik Backmans bok "Björnstad". Boken utspelar sig i ett mindre
samhälle, där det mesta kretsar kring hockeyn.

Författaren förmedlar en kultur som sträcker sig ut från
omklädningsrummen, och med tiden kommer boken att handla om
så mycket mer än 'enbart' hockey. Persongalleriet är rikt och skildrar
många levnadsöden ~ och vad som kan hända när en bygd
sluter upp bakom en idrottsstjärna.

Som kuriosa kan nämnas att tv-rättigheterna till boken är uppköpta
av samma bolag som gjort "Bron". Dessutom omnämns flera
hockeyspelare med bakgrund i Piteå i författarens tack.

Och jag läser vidare, från hockey, till dubbelliv till hundar.

En bok vid sidan, alltid.



fredag, september 29, 2017

Prickar på köksbordet





* * *
Målar akrylprickar på torkade löv och låter
vila på brickan på köksbordet.

Fint, i all sin enkelhet.



tisdag, september 26, 2017

Det som skulle bli ett annat inlägg








* * *
Jag minns inte mötet hos läkaren när jag fick veta att jag hade hypotyreos.
Jag minns inte vad jag kände. Kanske lättnad. Så många bitar som föll på plats.
Men en sak kommer jag ihåg, och det var att min sjukdom framställdes som
oproblematisk. Som att jag behövde ta en medicin som jag kunde se på
som ett vitamintillskott.



Därför slarvade jag också en hel del med min medicin och insisterade sällan
på att ta blodprov för att hålla koll på mina värden. Det var det ingen annan
i vården som gjorde heller.


Insisterade.


När jag väntade Siri blev det mer noga. Min sjukdom kan göra det svårt att bli 
gravid, och den kan göra det svårare för kroppen att kunna behålla ett foster.


Det var i samband med min graviditet jag fick veta att jag bildat antikroppar 
mot min egen sköldkörtel. Att min sjukdom är livslång.


Efter det kom hela resan med biverkningar och byte till naturligt
sköldkörtelhormon. Jag var naiv, tänker jag nu, när jag trodde att allt skulle
bli bra då. Samtidigt var det nog bra att jag trodde det, annars hade det
varit mycket tyngre att orka kämpa vidare.



Förra hösten mådde jag dåligt i min medicinering. Jag hade finjusterat
kosten. Som hypotyreos-sjuk är kosten ofta en viktig del. Många mår bättre
av anti-inflammatorisk kost, speciellt av att ta bort socker och mjöl.


Jag har ätit olika strikta och mindre strikta varianter av lchf i ganska många 
år nu. Gluten förekommer aldrig, socker någon gång då och då. Nu fasar jag
allt mer ut mjölkprodukter också.

Gör det jag kan för att biohacka kroppen och måendet.

Tycker det är roligt, intressant och lustfyllt.



Förra hösten visade mitt värde plötsligt helt galet. Jag blev faktiskt rädd
och slutade tvärt med medicinen. Efter det har jag kämpat mig tillbaka, med
många gropar på vägen. Jag har haft alla ursprungssymtom på hypotyreos
med trötthet, hjärndimma och så vidare. Jag har legat åt andra hållet också,
med symptom på övermedicinering. Jag har bytt läkare och märke
på min medicin, med tillhörande ny licensansökan från läkemedelsverket.


En dag när jag cyklade till jobbet slog jag igång ett avsnitt av podden
4health med Anna Sparre och lyssnade till en intervju med en expert
på sköldkörtelproblem.


Då insåg jag att mitt värde förra hösten förmodligen var alldeles utmärkt.
Att jag var på precis rätt spår för att optimera min hälsa. När man äter
naturligt sköldkörtelhormon säger just det provsvaret egentligen ingenting.

I podden pratar de också om att väldigt många hypotyreos-patienter har
svåra problem med triggerpunkter och krampande muskler och jag
känner igen mig så.

Jag känner igen mig så att det gör ont och är skönt samtidigt och jag tänker
att det kanske är lite av förklaringen till min älskhatade rygg. Experten tipsar
om en speciell form av magnesium, som jag ska söka efter.


Min resa går vidare.

Jag lär mig mer och mer.

Den senaste tiden har jag vågat erkänna mer för mig själv, känna efter
mer för mig själv. Sjutton år efter diagnosen.

Jag förstår nu att min sjukdom påverkar allt i min kropp på cellnivå.
Det påverkar alla mina hormoner.

Om jag hade vetat det jag vet nu tidigare, om jag hade haft namnen på
kunniga personer ~ ja, då tror jag att mina möjligheter att få ett till barn
hade varit oändligt mycket större. Men mitt i allt är det skönt,
att på djupet känna att just den biten inte gör ont. Det känns okej.
Mer än okej. Där är jag färdig.

Så hel jag kan bli, tror jag.

- - - - -

När jag laddade upp bilderna ovan hade jag en helt annan tanke på
vilka ord jag skulle förmedla. Men fingertopparna tog en annan väg.
Och bilderna, som min kompis och arbetskamrat Sanna tog till ett reportage,
de tycker jag mycket om.

Fin tisdag på er, ni som finns där på andra sidan.

Ni som låter mina ord landa i era hjärtan.


måndag, september 25, 2017

Med vingar på löparskorna


* * *
Jag är uppvuxen med rörelse och träning. 
Både mamma och pappa har alltid rört på dig.

Först var det sökandefasen. Vad vill jag?

Inte spela fotboll, det visste jag direkt. 
Testade simning via en klasskompis, höll på ett tag
men kände mig dålig och fastnade aldrig riktigt. 

Genom pappa hittade jag landsvägscyklingen och älskade.
Tränade, tävlade, åkte på läger. Hann nosa lite på MTB innan
mitt knä satte stopp för idrotten ett tag framöver.

Efter tonårsperioden på annat än träning lockade
kom 
träna-på-anläggning-perioden.

Aerobic, step up, styrkepass med hantlar.

Spinning.

Body pump.

Kombinationspass.

Sedan började jag springa lite på löpband.
Träna i gymmet med tyngre vikter.

Och sedan dess har jag blivit min egen.

Utan lag, utan klubb, utan anläggning, utan tider att passa.

Jag går helt efter vad jag är nyfiken på.

En period tränade jag nästan bara ashtanga yoga,
en period styrkesatsade jag. Inför mitt maratonlopp
gick träningen ut på att ... springa, ja.

Sedan var jag mätt på löpning och tränade korta,
hårda pass via en hemsida på nätet.

Och nu är jag mer sugen på att springa igen,
efter höstens dubbla trailäventyr.

Just nu är jag på vecka fyra i mitt bli-snabbare-på-milen program.

Bilden här ovan fotade jag efter förra veckans
mellanpass. Det när jag springer längre intervaller.

Jag hade gruvat för det passet, känt mig högst osäker
på om jag skulle fixa farterna.

Och det är precis det jag gillar för tillfället.

Att träningen bjuder lite motstånd, att jag får jobba mentalt,
att jag måste förbereda mig och utvärdera.
Att jag vet varför jag gör ett pass,
vart jag vill att det ska ta mig.

Det har varit skönt att träna bara för att röra på mig,
men nu känns det rätt med en annan typ av pass.

Och det är exakt det som gör att lusten finns kvar.

Att träningen förändras i det lilla.

Finjusteringar, fokusbyte.

Det jag älskar mest med löpningen
är hur den får mig att må efteråt.

Svidet i benen, den mentala stillheten.
Hur härligt jag mår i soffan om kvällen.

Allt som lägger sig till ro.


Jag orkade inte genomföra detta pass rakt av.

Den intensiva fasen är enbart tjugo minuter, sammanlagt fyra intervaller på
3 minuter och 30 sekunder med 1 minut och 30 sekunders springvila mellan.

I sista intervallen fick jag hoppa av löpbandet mitt i. Vila tio sekunder.
Samla ny kraft och springa färdigt. Jobba med att vara
nöjd för att jag gjorde det. Fokusera på avklarat pass, inte de där
tio sekundernas vila.

Och så har mina skor fått vingar.
Både vid höger och vänster lilltå har tyget lossnat
till små vingliknande formationer.

Kanske precis just det som behövs.

Vingar på springskorna.


Längs Kungsleden


* * *
Efter frukosten i söndags kokade Markus kaffe,
så tog vi och Markus yngsta bror stövlarna på
och gjorde en utflykt längs Kungsleden.

Vi gick upp till trädgränsen, pausade vid en raststuga 
~ drack kaffe innan nedfärd.

Några ripor, stillheten, höstens mättade färger.

Jag älskar att färdas genom detta landskap.

Det här är min vackraste tid.


fredag, september 22, 2017

Hälsa som kostar


* * *
Den här veckan har gått så fort, och den har varit
ganska kämpig. Mycket att göra, en del oro och så har jag pratat
med min läkare i Stockholm och det rör upp mina känslor.

Jag har dragit mig lite för att kontakta henne, eftersom jag vet att
jag måste sätta ord på hur kroppen mår för tillfället. Och det är ju
lite svajigt. Dessutom känner jag ärligt att min tilltro till läkare inte
är särskilt god, även om jag inser att detta är en ny läkare,
en ny person, med kunskaper som jag behöver.

Nu har jag en plan, med blodprov för sköldkörtelvärden nästa
vecka och ett salivhormonprov på drygt två veckor.

Förutom det har jag också hunnit med en sväng hos min
ryggbehandlare som åter tar emot kunder. Jag har haft ganska
ont efter den behandlingen, men efter ett till besök om
två veckor borde det lätta.

När jag summerar proverna och behandlingarna dessa fyra veckor
blir det drygt 4 000 kronor som jag betalar ur egen ficka,
utan att räkna med mediciner och annat. 

För den summan skulle jag kunna resa, köpa ett helt nytt kit 
träningskläder med två par skor, jag skulle kunna bjuda min familj 
på restaurang och hotellnätter, jag skulle ... nåja.

Det är dyrt att inte vara frisk och det är dyrt när
man måste söka sina egna vägar.

Försöker att inte tänka vad annat jag kunnat göra för den summan,
eftersom hälsa är det viktigaste i livet ~ men lite ont i mig gör det.

En sak landar jag i alla fall tryggt i.

Och det är glädjen att få känna
en grundtrygghet, en ro i själen.


Att vakna pigg i stort sett varje morgon, att njuta av en stilla
stund vid frukostbordet och att på något vis se fram emot varje
moment av dagen ända fram tills jag ligger och läser om kvällen.


tisdag, september 19, 2017

Ivars soffa


* * *
Jag målade en soffa.

{ ivars soffa }

Ivar är min morfars bror. Han lever inte längre, men när han gjorde det
bodde han i ett hus tvärs över vägen från mormor och morfar.

Så länge jag kan minnas åt de middag tillsammans.

Ivar, hans bror och hans brors fru. Alltid i mina morföräldrars kök.
En sammansvetsad trio, dag efter dag.

Ivar, som var ungkarl, traskade över vägen och in i köket.

Sedan mormor dog höll morfar och Ivar traditionen vid liv.
Maten vid furubordet, en snus efteråt.

Den här soffan stod i Ivars kök. Ofta vilade han middag
i den, stulade en stund. Raggsockorna på armstödet.


Under några år har soffan stått på vår veranda.
Med tiden har den vita färgen gulnat. Och flagnat.


Jag flyttade in soffan strax innan jul.
Det är mysigast i världen, att rymma en kökssoffa vid matbordet.

Förra sommaren skrapade jag bort de lösa färgflagorna.

Så kom målarlusten över mig. Och nu äntligen kändes det
inte som ett helgerån, att förändra Ivars soffa.


Här har jag målat ett första varv.


Färgen har en semimatt finish. Jag hade kvar rätt
mycket färg från målningen av träpanelen i trappen.
Men den Lovikkagrå kändes något ljus.

Efter lite mejlråd från färgvaruhuset där jag handlat skickade
de mig en svart högpigmenterad svart pasta. Så jag rörde
helt enkelt ihop min egen grå nyans.


Och färgen blev så vilsamt mild.


När jag ändå höll på målade jag om en bricka.

Och en ram.

Och ett väggskål.

Så pass att de här hemma började skämta om att hålla fast
allt löst, om det inte skulle bli grått.


Så här ser den ut på håll.


Trälocket buntade jag och sedan häftade jag fast en lurvig bit överblivet tyg.


Sedan en pläd över, lätt att tvätta om det spills.

För det gör det, då och då.


Äntligen fick också den vackra postern
från Tove Frank komma upp.

Jag har längtat, men hade bestämt mig
för att vänta till Ivars soffa var färdig.


Men nu är allt på plats.

Det gråa, drömska och vilsamma.

Precis som jag vill att mitt kök ska vara.


måndag, september 18, 2017

Med sax


* * *
Förra veckan tog jag fram färgade papper och sax
och väckte liv i våra bokmonster.

Klippte några storögda, fintandade.


Vi har använt dem som kalasinbjudningar.

Och till namnlappar på presenter.


Och såklart som bokmärken.


Jag klippte också några nya stjärnor-som-kan-stå.


De var årets inbjudningskort när Siri höll 11-årskalas.

De är också fina på paket. Kanske i röda nyanser till jul?


Roliga som placeringskort, eftersom de kan stå.

Så kan man också bygga en rofylld eftermiddag.

Med sax och papper och lim.


söndag, september 17, 2017

Söndagsläxa


* * *
På söndagar är det fullt upp med tvätt, promenad, 
veckohandling och läxa.

Så här trött kan man bli då.


Tidigare under dagen kämpade Siri med 
engelskaglosorna. Leslie fungerade som mentalt stöd.


Undrade lite bekymrat hur det gick.


Men kände efter ett tag att hon behövde ta sig en lur.


Och hur skönt ser det inte ut?

Gossig hund mot mjuka kuddar, nytvättade linnelakan och en lurvig filt.

Snart ska jag göra henne sällskap.

Söndagar är bra, men det är rätt fullt upp och därför 
är det extra skönt när kvällen smyger in.


fredag, september 15, 2017

När det regnar


* * *
När Lyckoslanten delades ut i början av lektionen. Högtidsstunden när
jag fick bläddra i tidningen med mina mellanstadiefingrar. Serien
"Spara och Slösa". Klart jag förstod redan då, att man borde agera som
Spara men det var ju Slösa jag identifierade mig med. Även om jag visste,
att det inte var lika fint.

Så gick livet vidare, från veckopeng, vidare till ansvar för barnbidraget
och flytta hemifrån som 17-åring. Studielån och sommarjobb.
Timlön och tillslut månadslön.

I den bästa av världar har alla minst en månadslön på banken.
I den bästa av världar har alla ett pensionssparande.
En långsiktig plan.

Och om det ändå verkligen skulle krisa ihop sig, så finns ofta
föräldrar i bakgrunden. Som stöd, som snabba (och räntefria) långivare.

I den bästa av världar skulle vi inte behöva låna pengar, men ofta är
inte allt det-bästa-av. Det är så mycket annat, så mycket mer.

Alla har inte mamma-pappa att snabblåna den där femhundringen
av tills lönen kommer. Eller förmår sig inte fråga.

Meddelandelån, som jag skriver ihop med, erbjuder
faktiskt just det. Den där femhundringen (klick), räntefritt,
om du betalar tillbaka inom fjorton dagar.

Om summan är större, eller återbetalningstiden är längre,
då kostar det att låna, såklart.


Det är inte vad man drömmer om. Men ibland finns kanske
inget annat. Ingen tecknad, förnuftig Spara, ingen reservplan.

Vi är inte perfekta, vi behöver hjälp, det är en del av livet.
Även om det kostar på olika sätt.

Ibland regnar det helt enkelt.

Tur att det finns paraply.



torsdag, september 14, 2017

Höstligheter






* * *
Dagarna går i sin takt. Jobb och läxor. Dricka te i soffan. I går hade vi 
höstupptakt med min andra bokklubb. Vi dröjde oss länge kvar vid boken 
"Ett litet liv" och pratade om vänskap i olika perspektiv. Om jag inte minns 
fel är det boken som fått högst snittbetyg av oss.

Innan vi sågs hemma hos mig handlade jag hem lite kakor, torkad mango, 
torkade äppelringar och chokladnötter. En melon fick följa med också. 
Skönt när tiden inte räcker att baka och mysigt att småplocka med godsaker.

Plockade in några rönnbärskvistar från trädet 
som självsått sig på vår gård.

Lite orangerött på borden ute och inne och höstkänslan är här.