Det som skulle bli ett annat inlägg

* * *

Jag minns inte mötet hos läkaren när jag fick veta att jag hade hypotyreos.
Jag minns inte vad jag kände. Kanske lättnad. Så många bitar som föll på plats.
Men en sak kommer jag ihåg, och det var att min sjukdom framställdes som
oproblematisk. Som att jag behövde ta en medicin som jag kunde se på
som ett vitamintillskott.

Därför slarvade jag också en hel del med min medicin och insisterade sällan
på att ta blodprov för att hålla koll på mina värden. Det var det ingen annan
i vården som gjorde heller.

Insisterade.

När jag väntade Siri blev det mer noga. Min sjukdom kan göra det svårt att bli 

gravid, och den kan göra det svårare för kroppen att kunna behålla ett foster.

Det var i samband med min graviditet jag fick veta att jag bildat antikroppar 

mot min egen sköldkörtel. Att min sjukdom är livslång.

Efter det kom hela resan med biverkningar och byte till naturligt
sköldkörtelhormon. Jag var naiv, tänker jag nu, när jag trodde att allt skulle
bli bra då. Samtidigt var det nog bra att jag trodde det, annars hade det
varit mycket tyngre att orka kämpa vidare.

Förra hösten mådde jag dåligt i min medicinering. Jag hade finjusterat
kosten. Som hypotyreos-sjuk är kosten ofta en viktig del. Många mår bättre
av anti-inflammatorisk kost, speciellt av att ta bort socker och mjöl.

Jag har ätit olika strikta och mindre strikta varianter av lchf i ganska många 

år nu. Gluten förekommer aldrig, socker någon gång då och då. Nu fasar jag
allt mer ut mjölkprodukter också.

Gör det jag kan för att biohacka kroppen och måendet.

Tycker det är roligt, intressant och lustfyllt.

Förra hösten visade mitt värde plötsligt helt galet. Jag blev faktiskt rädd
och slutade tvärt med medicinen. Efter det har jag kämpat mig tillbaka, med
många gropar på vägen. Jag har haft alla ursprungssymtom på hypotyreos
med trötthet, hjärndimma och så vidare. Jag har legat åt andra hållet också,
med symptom på övermedicinering. Jag har bytt läkare och märke
på min medicin, med tillhörande ny licensansökan från läkemedelsverket.

En dag när jag cyklade till jobbet slog jag igång ett avsnitt av podden
4health med Anna Sparre och lyssnade till en intervju med en expert
på sköldkörtelproblem.

Då insåg jag att mitt värde förra hösten förmodligen var alldeles utmärkt.
Att jag var på precis rätt spår för att optimera min hälsa. När man äter
naturligt sköldkörtelhormon säger just det provsvaret egentligen ingenting.

I podden pratar de också om att väldigt många hypotyreos-patienter har
svåra problem med triggerpunkter och krampande muskler och jag
känner igen mig så.

Jag känner igen mig så att det gör ont och är skönt samtidigt och jag tänker
att det kanske är lite av förklaringen till min älskhatade rygg. Experten tipsar
om en speciell form av magnesium, som jag ska söka efter.

Min resa går vidare.

Jag lär mig mer och mer.

Den senaste tiden har jag vågat erkänna mer för mig själv, känna efter
mer för mig själv. Sjutton år efter diagnosen.

Jag förstår nu att min sjukdom påverkar allt i min kropp på cellnivå.
Det påverkar alla mina hormoner.
Om jag hade vetat det jag vet nu tidigare, om jag hade haft namnen på
kunniga personer ~ ja, då tror jag att mina möjligheter att få ett till barn
hade varit oändligt mycket större. Men mitt i allt är det skönt,
att på djupet känna att just den biten inte gör ont. Det känns okej.
Mer än okej. Där är jag färdig.

Så hel jag kan bli, tror jag.

- - - - -

När jag laddade upp bilderna ovan hade jag en helt annan tanke på
vilka ord jag skulle förmedla. Men fingertopparna tog en annan väg.
Och bilderna, som min kompis och arbetskamrat Sanna tog till ett reportage,
de tycker jag mycket om.

Fin tisdag på er, ni som finns där på andra sidan.

Ni som låter mina ord landa i era hjärtan.