torsdag, oktober 31, 2013

Helg för oss


Så blev det helg, för mig och Siri. Och tre dagars ledighet kan behövas efter intensiva jobbdagar, bland annat med ett dubbelskift på femton, sexton timmar i går.

Ikväll har vi ägnat oss åt viktigheter. Eldat i kaminen, duschat varmvarmt, masserat sjuårsben och en trött konstnärshögerhand samt sett "Fixa rummet" med te och kvällsmat.

Nu sover flickorna, och snart jag med.


tisdag, oktober 29, 2013

Spännvidd & kontrast



Sitter varmduschad med håret droppande längs ryggen.

Det har varit en lång dag. Det har varit en rolig dag.

En förmiddag i ett stall, och utomhus. I ett blekvitt, sällsynt höstljus. Med en person som - jag skulle kunna skriva brinner för något - men det räcker liksom inte. Den här personen är och andas sitt intresse. Sitt liv.

Och så en kväll med genomgång till mitt uppdrag på högskolan. En favoritperson, koncentration på tidningssidor. Prat om rubriker och disposition.

Vardagarna är intensiva, mest i huvudet, kanske.

Och jag förstår innerligt varför lugnhelgerna behövs så innerligt.


Förlänga ärmarna på en klänning.

En centimeter upp, en centimeter ner?


Fundera på om en nyköpt pläd passar eller inte.

Och andra värdsliga ting som är sköna att vila tankarna på.

Jag tycker om det. Spännvidden och kontrasten. Det finns en balans i motsatsförhållanden också.



måndag, oktober 28, 2013

Marina / Zafón


Katalanska författaren Carlos Ruiz Zafóns triologi om Barcelona gick rakt in i mitt hjärta. De mörka kvarteren, historierna, språket. Förfinat, delikat, spännande och väldigt vackert.

Hela sanningen är det väl inte, men litegrann tog mig böckerna till Barcelona tidigare i år.
Gotiska kvarteren, husväggarna så nära att solen inte tränger in. Smala gränder. En värld i koncentrat.

Så läste jag om en ny Zafónbok. Och självklart läste jag boken.

Det visar sig att Marina är en bok som kom 1999 - före Barcelonasviten - och sägs vara den första vuxenromanen skriven av författaren.


I maj 1980 försvinner plötsligt femtonårige Óscar från sin internatskola i Barcelona. Under sju dagar och sju nätter vet ingen var han är.

Allt börjar hösten dessförinnan, när Óscar smyger in i ett övergivet hus och hittar en gammal klocka som tar honom tillbaka i tiden. I huset träffar han också Marina och hennes far, som båda bär på en tragisk hemlighet. Marina tar med Óscar till den närliggande kyrkogården, där något märkligt sker en gång i månaden, den fjärde söndagen klockan tio på morgonen. En beslöjad kvinna kliver ner från en hästdroska, lägger en ros vid en namnlös gravsten och stannar endast en liten stund innan hon försvinner.

En dag bestämmer Marina och Óscar sig för att följa efter den hemlighetsfulla damen. Hon beger sig ner i djupet av stadens underjordiska labyrint. Där börjar deras äventyr.



Som läsare kan jag tycka att Zafón är på väg mot "Vindens skugga", men här har han bara nått en bit på vägen. Språket och historien är inte alls lika förfinade och delikata som senare delen av hans författarskap.

Här är det snarare extra allt och hade det varit en film skulle jag troligen fnyst och ha stängt av när man kommer till vissa scener.

Med spöken som dinglar i taket på ett övergivet växthus, med klofingrar och reservdelsmänniskor av amputerade kroppsdelar från inköpta lik blir det alldeles för mycket skräckroman för min smak.

Där jag i "Vindens skugga" kunde köpa och acceptera det sagolika, drömvärlden, där man inte vet vad som är sanning eller verklighet blir det här plumpt och överdrivet.

Marina är inte direkt en dålig bok, men den som förväntar sig "Vindens skugga" kanske blir besviken.

 

lördag, oktober 26, 2013

Hemmadag


Jag har en hemmadag. Fotograferar i frostgräset, tvättar, går med håret i spretig tofs, funderar på att flytta ner böckerna till skåpet i vardagsrummet och andra väsentligheter. Skönt att pausa världen utanför ibland.

Kikar bara in för att dela med mig av en artikel som jag skrivit.

Ämnet är djupt intressant, tycker jag.

"Att äta är ett naturligt beteende som har blivit komplicerat.”

Så säger Liv Larsson, och ingressen lyder:


Efter en tonårsperiod med anorexia och bulimi hittade Liv Larsson en balans mellan vikt, ätande och motion. Ändå var det något som skavde.
   - I mer än tre decennier har jag fokuserat på kontroll över mat och kropp. Jag hittade en stabil vikt men ändå infann sig inte balansen jag längtade efter. Tankarna kretsade fortfarande kring vad jag skulle äta och vad jag borde sluta äta. Jag ville känna mig fri, säger hon.



fredag, oktober 25, 2013

Stjärnor med svindel

En fredag som går i ett. Sådär så att man blir fuktig under armarna av stressighet. Sedan cykla till skolan, hämta sist - halv fem om fredagarna är det enbart Siri kvar. Hon mår gott, pysslar, pratar med pedagogen och lyssnar på en sång om reflexer.

Ett gäng kvarglömda saker. Handskar i skogen. Teckning i klassrummet.

Hem och skicka en ettapuff via mejl.

Cykla tillbaka till stan. På en cykel som visserligen har vinterdäck, men vars växlar fryser på en av de tyngre sådana. Det går knappt framåt med cykelkärran därbak.

Men så träffar vi en vän, äter middag under kristallkronors snälla sken. Och axlarna sjunker ner. Siri vickar på stolen, hämtar godis på maten.

Vi säger hejdå och jag trampar hemåt. Växlarna är fortfarande fastfrusna, men med mat i kroppen går det bättre.

Och när vi kommer hem har vi hela den vackra sammetsklädda stjärnhimlen ovan oss. Vi lägger oss i frostgräset. Hittar Karlavagnen. Pratar om stjärnbilder och stjärnljus.

Letar vidare efter fakta när vi kryper ner i sängen.

Och jag kan inte annat än att älska det. Hur en stjärnvacker kväll blir en gemensamupplevelse, ett tillsammansäventyr i det lilla.

Hur en förflugen mening, en bisats, kan bli ett sammanhang. Det kan handla om bergskristaller eller Titanic eller stjärnor.

Det är lika fantastiskt att få vara delaktig, hursom.

torsdag, oktober 24, 2013

På jobb


I morse lämnade jag och en kollega Piteå för några mil norröver.

Vi har haft en fin dag med samtal, möten och inspiration.

Vi åt lunch på Hemmagastronomi och jag gillar stämningen och värmen. Livet och rörelsen. Och såklart charkuterierna, ostarna, desserterna, surdegsbrödet och det hängmörade köttet man kan köpa hem.

En dag på jobbet att känna sig glad och tacksam över.

Något annat som jag också haft i tankarna de senaste dagarna, är hur ... jag vet inte om tacksam är rätt ord att använda ... men hur priviligierad jag är över att kunna köpa ordentliga höst- och vinterskor till min dotter.

Visst svider det dyrt, men jag känner innerlig tacksamhet för att vara en av de som kan göra sådana saker.

I brist på andra ord, så känner jag mig välsignad.



tisdag, oktober 22, 2013

Träningstid



Två väldigt olika bilder, två väldigt olika träningspass. Som passar för datorn eller paddan.

Jag tränar ofta i gymmet på jobbet, och ibland hemmavid. Gruppträning ligger nere sedan en tid tillbaka, just nu känns träningslivet enklast att få regelbundenhet i med mina ensampass.

En hel del crossfit, en hel del klassisk styrketräning. Men ibland är det skönt att röra sig till andras instruktioner och röster.

Yogobe.com är en sida som samlar yogaklasser på nätet. Jag har blivit provmedlem och fann till min stora glädje Viryayogans Josephine Selander där. En längre klass och två "expressklasser" på 45 minuter i virya. Finns mycket mer att utforska där, känner jag.

Bodyrock.tv och senare Dailyhiit.com har gått upp och ner. Men denna klass är bland det jobbigaste och roligaste jag gjort på länge. Varannan intervall hoppar man hopprep (fast senast körde jag på löpbandet istället) och under tiden får man instruktioner inför nästa intervall. Gillar också!

En gömma i vardagstiden

 
Ibland är det som om livet går av sig självt. Väckarklockan som ringer, kaffe att brygga, arbete att göra, böcker att diskutera. Sömn av sova.
 
Men mellan hållpunkterna, en massa frivillig vilja. En möjlighet att skapa.
 
I kväll ser vi fram emot att rita älvor. Att se ett pysselprogram på Play och att dricka te när mörkret fallit utanför fönstrena.


I går höll vi bokklubb hemma hos mig.
 
Vi pratade om "Morgon i Jenin" av Susan Abdulhawa. Den hade rört om många i grunden. Till tårar. Till en av de bästa läsupplevelserna någonsin.
 
Min bok är full av vikta hör, där det finns vackra, kloka, sorgliga citat. Fina ordvändningar.

 
Så drack vi kokoste och åt scones med mörk choklad med flingsalt och hallon i. Och färskost. Och chèvre, lemon curd och fikonmarmelad.
 
Och ljusen fladdrade medan vi pratade.

 
Bara en gömma i vardagstiden, några timmar av prat och analys.
 
I morgon är det dags för nästa bokklubb och nästa bokprat.
 
Och vår trapp hemma är fylld med böcker från biblioteket som läsas skall.
 

söndag, oktober 20, 2013

Med tanke på Medelhav och segel



Jag har precis vacklat upp ur Siris rum. Sömnförvirrad och tröttögd. I går tog jag och en vän bussen till Luleå. Promenerade på stan, åt en långlunch, drack eftermiddagsvin i biblioteket på The Bishop's arms och en sen middag med drinkar på inspirerande Hemmagastronomi. Och dans in i natten. Tror vi landade i hotellsängen efter fyrasnåret.

Så ja, jag är lite småtrött i dag. Sådär skön så kroppen saknar ner och vill ligga och mysa med en sjuåring i soffan.

Och så var det snart måndag igen. Jag hoppas på en vecka med mer tid för eftertanke och reflektion. Dessutom två bokklubbar, en after work och en brunch att se fram emot.

.....

Seglet i taket kom upp när vi ommöblerade Siris rum och det blev överflödigt. Ett gammalt lakan seglar upp mot bjälkarna och det får mig att tänka på segelsemestern i Medelhavet. På frihet och stillhet i tanken. Passar bra i ett sovrum.


onsdag, oktober 16, 2013

Sent och senare


Så går det en massa dagar, fyllda av saker att göra och ta hand om. Jag har skrivit en lång, lång text och jag har pratat livsfrågor med min dotter.

Min födelsedag var fin. Jag var omgiven av människor jag tycker om, familj och vänner. Och jag var ensam en stund. Det tycker jag också om.

Nu är jag 35. Jag har inte hunnit känna efter, men jag tror jag väljer förhållningssättet att bära min ålder med värdighet.

Men. Nu går ögonen i kors. I morgon skall jag börja redigera mastodonttext. Och så ska jag medverka vid en redaktionsövning på journalistutbildningen.

Bilden, då? Ett bokmärke jag sytt till min svärmor. Mina fingrar längtar efter mer pyssel. Min kropp efter mer yoga. Men senare. Det finns ett senare att göra saker på också.

måndag, oktober 14, 2013

Bok & film


1) Samartin - på ska-läsa-listan. 2) Rosnay - läst boken, sett filmen.
3) Moyes - mysläser. 4) Såklart ska jag läsa Zafón!


Jag minns inte längre hur jag fick boken "Sarahs nyckel" av den fransk-brittiska författaren Tatiana de Rosnay i min hand. Men jag minns hur berörd jag blev av den.

I berättelsen varvas två tidsplan, som naturligtvis vävs ihop.

En undersökande journalist får i uppdrag att skriva ett reportage om Vél d'Hiv-razzian 1942. Närmare 13 000 judar arresterades i razzian, över 4 000 av dem var barn.

De flesta fördes till stadion Vélodrome d'Hiver i Paris, där de hölls fångna under omänskliga omständigheter för att sedan sändas vidare, mot döden.

Det var inte enbart den tyska ockupationsmakten som var ansvarig, även den franska polisen deltog i denna razzia.

Före jag läste boken kände jag inte till detta alls.

Bokens parallellhistoria handlar om Sarah. Om hur hon 1942 försöker rädda sin lillebror genom att låsa in honom i en garderob i lägenheten och om hennes kamp för att återvända med sin nyckel för att låsa upp dörren. Som hon lovat.

Jag tror att jag skrivit om boken tidigare. I helgen såg jag filmen, med Kristin Scott Thomas i huvudrollen. Även om boken inte var något mästerverk, så var den en bladvändare och innehöll en historia väl värd att läsa.

Så är inte fallet med filmen. Alldeles för svepande penseldrag, alldeles för svart eller vit och karaktärer som det är svårt att känna för. I andra händer hade det kunnat vara en riktigt bra film.

En annan bok som jag gissar kommer att bli film är "Livet efter dig" av brittiska författaren Jojo Moyes.

Passande nog har pocketvarianten ett citat av Marian Keyes på framsidan. För att läsa "Livet efter dig" känns lite som när jag stiftade bekantskap med "Vattenmelonen".

Om man korsar Keyes tidiga författarskap med filmen "En oväntad vänskap" (som handlar om Driss, en ung kille från förorten som precis kommit ut från fängelset, som anställs som personlig assistent till den förmögne men ensamme aristokraten Philippe som blivit förlamad efter en skärmflygolycka) - så har du känslan i "Livet efter dig".

Här är det mötet mellan Lou Clark och Will Traynor som står i fokus. Lou bor hemma och försörjer sina föräldrar med sin kafélön och som när kaféet läggs ner tar tjänsten som sällskapsdam hos en totalförlamad man - Will - tidigare en atletisk a-personlighet vars liv nu är begränsat till ett litet annex i föräldrahemmet.

"Will har bestämt sig hans liv är trångt och glädjelöst, och han vet exakt hur han ska få slut på alltihop. Lou bestämmer sig i sin tur för att få Will att ändra sig.

Ingen av dem vet att de kommer att förändra varandra för alltid."

Så står att läsa på baksidan.

Och ja, det är lite som en varm romantisk komedi. Som en brasa och en kopp te. Som choklad på lösvikt. Den är fin och mysig, en boken som är trevlig att krypa upp i läsfåtöljen med om kvällarna.

Inte mer än så, men det duger gott nog.


lördag, oktober 12, 2013

Fixardag



Små saker smyger sig in, annat byts ut.

I badrummet, ett svart toalettlott och några bilder som är något av Paris bästa för mig.

I toaletten uppe gick glödlampan sönder, och när jag skulle byta hade den bränt fast i sockeln.

När vi ändå höll på byggde Markus om lampan, satte dit textilkabel och hängde upp.

Så nu har vi en vägglampa istället för en stående.

Enklare att städa bänken under.


Den sista dagen på mitt trettiofjärde levnadsår har jag ägnat fullt till mina flickor. Jag och Siri har myst och fixat, varit på stan och fikat och planerat för en omflytt och rensning i hennes rum.

Detta har vi sedan ägnat en stor del av eftermiddagen till. Men fint och strukturerat blev det. Tänk att man kan bli så - nästan besatt - av ett ord. Struktur. Förvaring.

Sedan landade vi i soffan med gorgonzolakyckling i magarna (fast där var faktiskt sjuåringen skeptisk "Har du såndär jakost i maten?") och såg senaste Roomservice-avsnittet. Och så somnade vi tillsammans under himmelssängen. Nu har jag precis vaknat och gjort kväll i huset.

En lördag med fina samtal i stilla ro. I morgon blir det kompis, skridsko och äppelpaj.

Blir nog en fin söndag, också.

Med känsla av magasin


Förra veckan hälsade jag och min kollega Sanna på en familj, för att göra 
ett reportage om inredning.

Fina bilder och en text som jag känner mig nöjd med, en text som handlar om en del av livet, mer än om skåp och tavlor (även om jag gillar det också!).

Följer du länken så kommer du till reportaget på tidningens hemsida.

Där finns det en bonus.
Inredningsreportaget gjort som nätmagasin, med många stora härliga bilder.

Kolla in, om du har lust.



fredag, oktober 11, 2013

Korrektur

 




 
Tur vi har två köksbord i köket.
 
Det stora har jag belamrat med "lärarsaker" på sistone. Korrektur från journaliststudenter. Nu har vi träffats och gått igenom och det har gått bra. Så roligt att befinna sig på högskolan. Ta del av stämningen, diskussionerna. Äta lunch med kollegor.
 
Ger inspiration och kraft att höja blicken.
 
Under tiden nås jag dock av en tråkig nyhet. Nio kollegor förlorar jobbet till våren.
 
Jag åker från skolan till jobbet för att ... ja bilen styr mig dit, liksom.
 
Nu närmar vi oss helg. Jag har jobbat hårt och jag är sliten. Min man ringer från Stockholm, där han precis landat. Han ska hälsa på en vän och det gör mig glad, att han tar sig tid för att umgås, uppleva och äta god mat såklart.
 
Jag och Siri ska ladda batterierna. Hon åker på bio på skolan i kväll, men sedan är det tv-soffan, pyssel och lite kalaserier som gäller.
 
Räcker gott så.
 

 

onsdag, oktober 09, 2013

Intryck


Ur filmen "Diana"

Korrekturläser sidor inför gästlärarollen som startar imorgon. Lägger bladen i ordning tillsammans med överstrykningspenna och blyerts med sudd. Känner mig ordentlig och förberedd. Vi får se om den känslan håller i sig.

Ser "The kids are alright" på dvd och "Diana" på bio tillsammans med min vän Magnus. Jag har skumläst några recensioner och vet att den inte fått särskilt bra omdömen. Men jag tycker om filmen, den är vacker och sorglig och ensam och skör, även om den kanske är lite överladdad ibland.

Och den får mig att vilja veta mer.

Ser den klassiska BBC-intervjun med Diana från 1995 och känner mig berörd av hennes nästan apatiska mimik och ärliga svar.

Läser ut Pernilla Alms "Alltid du", som inte lämnar några spår och funderar på vad jag skall läsa härnäst. Kanske Jojo Moyes "Livet efter dig" eller Jan Guillos "Brobyggarna". Vi får se.

Min 35-årsdag närmar sig och jag ämnar inte självömka, jag ämnar njuta av det jag har så får vi se hur långt det håller. Jag och Siri pratar helgmat, hon föreslår att vi ska göra något enkelt eller rent köpa hem hämtmat när det är födselsedag. Kanske blir det så. Gullunge.

Annars har jag röntgat min rygg i dag. Som ett litet ljusfönster över magen. Sista testerna är tagna, jag tror inte att jag kommer få besked. Tror inte det är den där rygg-reumatismsjukdomen. Men då har jag uteslutit det också. Det är det sista jag testar rent utredningsmässigt, tror jag.

Och så har jag fått ryggsprutorna igen. Bedövningen. Och nu gör det så ont att få dem. De första gångerna kändes det absolut ingenting.

Det är för att nerverna nästan blir överkänsliga, nu när musklerna slappnar av. Förut har det varit som en stenkaka under huden, ingen känsel. Så även om det gör ont så jag svettas i handflatorna så är det väldigt hanterbart motför det svårandade, motför molvärken i ländryggen och krampen i nacken.

Så nu sitter jag här, rätt så mör och frusen. Men i rummet intill högläser min man för vår dotter.

Och jag är igen glad, för allt jag har i mitt liv. Kultur, familj, vänner jag älskar.

tisdag, oktober 08, 2013

Höstveranda


Så kom frosten, som gör att vi tar bilen på morgonen istället. Med vinterdäck på cykeln går det bra för mig halkiga morgnar, men för sjuåringen känns det lite väl mycket begärt.
 
Och eftersom cykelkärran börjar vara liten, och jag knappt orkar trampa med henne i längre så kör vi bil. Även om det tar emot.
 
Skulle gärna finna en bättre lösning.
 

 

 
 
Hemma har Markus plockat undan utblommade sommarblommor och rensat bort sockerärtor och sallad som blivit kvar. Så jag och Siri kunde göra det vi är bäst på. Att pynta, såklart.
 
Vi plockade mossa och kottar och stenar (och en hel del barr) och pyntade lite enkelt.
 
Strosade på trädgårsavdelningen i matvarubutiken, men handlade istället på grönsaksavdelningen och dekorerade med.






I år plockade jag faktiskt in alla kuddar och filtar från verandan i tid. Det gjorde jag inte förra året ... och de filtarna blev inte fräscha.
 
Men nu. Tvättade och vakumförpackade, redo för nästa vår.
 
Skön känsla.


Så har vi myst. Sett Roomservice, druckit te, kalasat, lekt. Ja, en massa saker som hör helgen till. Men nu är vi nästan mitt i nästa vecka och på torsdag börjar mina dagar på journalistutbildningen. Det ser jag fram emot.
 

fredag, oktober 04, 2013

Just i dag

Jag cyklar mig fram.

En dag, på väg hem till lunch: Det är mild luft och vackert soligt. En bit upp på min gata vinkar en Monstermalla till mig från bilen. En liten bit längre upp hejar jag på symästare Wiklund, som trampar fram med mattgrön, fin hjälm på huvudet.

Ica Ankaret med trottoarpratare om viltkött. Groparna i vägen, och svänga av på grusinfarten vår som skulle behöva fyllas på.

Och i onsdags kväll: Cyklar utan att frysa. Under stjärnklar hösthimmel, sådär sammetsvacker med knappnålslysen. Berikad efter bokklubb, varm av te och mörk choklad. På väg hem till ett sovande barn, en hund framför kaminen och min svärmor som är barnvakt.

Ja. Jag har en plats och ett sammanhang. Och fast det skakar omkring mig på flera olika sätt, och fast man verkligen kan fråga sig hur jag mår - så är svaret att jag mår bra.

Jag mår till och med bättre än på länge.

Just nu.

Jag känner mig glad och levande och nöjd med mig själv när jag slår mig ner i soffan om kvällen med mitt te och mitt kvällsmål.

Jag vet att tuffare tider kommer. Bearbetning, saknad och sorg. Men jag tar inte ut det i förskott.

I alla fall inte just i dag.

torsdag, oktober 03, 2013

Gårdagens

 
Det blir lite svårhanterat och begränsat av att blogga med paddan, eller telefonen för den delen. Bilderna vill inte som jag. Dessutom är de tagna med mobilkameran som sett sina bästa dagar.
 
Ja, för det har oturat sig lite hemma på sistone. Så där som en trasig bil för ett antal tusenlappar och en helt supertrasig iMac för också ett antal tusenlappar. Roligare kan man ha för pengarna.
 
Nåja. I går var jag på min första träff med andra bokklubben. Fina samtal och en mysig kväll som lyfter själen. Stjärnhimlen över mig var vacker när jag cyklade hem med "Fjäril i koppel" i handväskan.
 
I dag är det torsdag. Fort har veckan rullat förbi. Kvällarna ägnar jag annars till mitt uppdrag på universitetet. Tittar på redigerade tidningssidor för att kunna ge studenterna feedback nästa vecka.
 
Så rullar det på. Jag skall snart cykla och lämna blodprov. För vilken gång i ordningen detta år vet jag inte. Men hösten är vacker, luften ljum. Jag lever och jag är älskad.
 
Sämre kan man ha det en torsdag i oktober.
 
 
Har velat ha nya löparskor lång tid. De gamla är trasiga på jag-vet-inte-hur-många-ställen. Frångick min vana att köpa Asics och testar Nikes Lunarglide 5+. Köpta för halva priset med rabattcheck.
 
Sköna!
 
Återstår bara att se om de är snabba också.
 
 
Och så håret. Lite kortare än vanligt, känns faktiskt rätt befriande.
 
Alla sjalar fyller ut det där tunna i topparna bra. Denna sjal kallar jag för Ryssland.
 

tisdag, oktober 01, 2013

Att närma sig ett beslut

Hon föddes i en kull på sju, vår Hemi. Tillbringade sin första tid i ett hemvarmt och kärleksfullt kök i Lindmyran.

Sedan dess har hon bott med oss. Först på Källbogatan i vår tvårumslägenhet, sedan i huset. Hon har följt med på äventyr i Umeå och huserat med oss hos min mamma när vi renoverat.

Hon har varit tokbusig och tjuvat prinskorv ur stekpannan, hon har ätit lecakulor ur krukor. Hon skäller på farmor när hon tycker att det är dags att gå och sova. Hon älskar att ligga framför kaminen, speciellt när vi är henne nära och pratar, men helst inte klappar henne.

Bara vara nära. Känna sammanhang.

Hon har de vackraste bruna ögonen och ett sätt som gör henne underbar att få dela liv med.

Och jag vet att det gör ont för de som älskar Hemi att läsa.

Men hennes snart elva levnadsår har medfört en del skavanker.

Jag och hennes husse har på sistone undrat hur ont hon har. Inte om hon har ont, för det har hon, utan hur ont.

För, som flockdjur är hon inprogrammerad att inte visa smärta, för att inte bli utstött.

Det finns ingen stor sjukdomshuvudanledning. Men det finns många signaler som tillsammans säger något. Och vi har ett ansvar, som vi tog på oss för snart elva år sedan.

Tidigare i dag skjutsade vi Siri till skolan extra tidigt. Veterinären skulle besöka oss, och hon ville inte vara hemma när det skulle ske.

Vi har pratat om Hemi och han har undersökt.

Och han är så fin.

Säger att det vi funderar på inte är för tidigt, men det är inte heller försent.

Inte för tidigt och inte försent.

Vi behöver inte bestämma oss riktigt ännu.

Vi fortsätter att leva med beslutet ett tag.