Två som jag äter varje dag

* * *

De har två äter jag varje dag.

Inte för att de är goda, utan för att de gör gott.

Vi tittar lite närmare.

Sist jag kollade hade jag en hel del näringsbrister,
tror att mina problem med sköldkörtel och värk
urholkar en del i min kropp.

Istället för att äta omega 3 och omega 6 i tablettform köpte jag
hem denna linfröolja från mataffären. Betydligt billigare.

Bra för hud, hår och en massa saker i kroppen.
Finns forskning på hur linfröolja bland annat ska vara förebyggande
mot cancer, men det låter jag verkligen vara osagt.

Det känns bra. För mig. 

Det räcker.

Men god är den inte, även med all välvilja på jorden.
Jag häller upp en tesked och huttar, sköljer ner med vatten.

Min andra "dagens" är denna.
Istället för probiotika i tablettform käkar jag syrad kål.

Inte gott det heller, men det finns så mycket skrivet
om hur bra probiotika är för tarmfloran.

Från början skulle jag ha beskrivit smaken som "vidrig",
men nu är den inte alls lika dålig. Kanske ett tecken på att jag
verkligen behövde den där i början.

Nu när jag har slut emellanåt, så saknar jag verkligen min surkål.

- - - - -

Två enkla varje dag.

Gör gott för kroppen, utan konstigheter.

Koala i blockform

* * *

Med lite enkla saker pysslade Siri ett koalablock.

Det blev så gulligt, så jag tänkte visa.

Det här är delarna som behövs:

Ett block.

Filttyg i tre färger.

Kardborre.

Två gem.

Börja med att klippa ut grått tyg i ungefär samma storlek
som blockets framsida.

Sedan saxar man armar, ögon, öron och nos.

Limmar fast gemet mellan de två örondelarna.

Limmar fast nos och ögon, innan kardborren limmas enligt bilden.

Andra ändan av armen limmas på blockets baksida.

På så sätt kan man stänga blocket med koalans händer.

Öronen sätter man fast på sidor inne i blocket.

Och så är det klart.

Ett gulligt koalablock för skisser, önskelistor eller drömmar.
Passar också fint som present, kanske nu till jul.

Bokmärke till far

* * *

I morgon är det fars dag och jag är glad
att jag har flera "far" att fira.

Bland det finaste man kan dela med sig av är tid tillsammans.

Med min pappa åker vi gärna ut i skogen. Gör upp en eld,
tillreder kokkaffe, fotar några natursköna bilder.

Till fadern i huset har vi köpt en liten
gåva och gjort en annan liten sak.

Ett tips för den som gillar att
pärla är att fixa ett bokmärke.

En mustasch, ett hjärta eller en fluga
på en glasspinne är enkelt och roligt.

Eller så pärlar man något som man vet att
personen man ska ge bokmärket till tycker om.

Siluetten av en kopp kaffe, kanske.

{ körsbärsblom }

* * *

Siri låter körsbärsblommor
dansa ut över dimrosa pappersark.

Med tops i bukett och akrylfärg skapar hon
tavlor, mobildekorationer och vi-tänker-på-dig-kort.

Handgjorda gåvor. Omtanke och tidskapsel.

Gör mig varm om hjärtat.

Feelgood på sidor

* * *

Sommarläsning. Vilket härligt ord.

Min flicka ägnar sig åt sommarläsning deluxe.
Hon har byggt sig en läshörna på verandan
och där ligger hon ofta i skydd av ett myggnät och
vänder sidor när jag kommer hem från jobbet.

Precis som förra året har hon läst sex lånade biblioteksböcker
och därmed fått kvittera ut en egen bok från bibblan.

I går avslutade vi tillsammans högläsningsboken "Kulla-Gulla".

Själv har jag läst två böcker av Jenny Colgan. 

"Den lilla bokhandeln runt hörnet" och 

"Det lilla bageriet på strandpromenaden".

Det är svårt att finna läsvärd feelgood. Vi gjorde något försök 

i bokklubben i våras, men nja, den boken föll mig inte i smaken.

Jenny Colgans böcker är inte klockrena, men de är rätt mysiga.

Så där så jag har längtat lite efter att gå 

och lägga mig; då infaller min lästid.

Jag noterar att båda böckerna är skrivna efter 

exakt samma recept, men jag köper det
och gillar att läsa om en känsla av vilsenhet i vuxenlivet,
om en rullande bokhandel och ett härligt litet bageri. 

Det finns ytterligare två böcker i serien 

om bageriet, men de sparar jag till hösten.

Nu väntar en tegelsten á dryga sjuhundra sidor.

- - - - - - - - - - -

Men Jenny Colgan, alltså.

Ett litet tips för härlig sommarläsning.

Anne på Grönkulla i ny serie

* * *

Det började med att jag lånade LM Montgomerys klassiska "Anne på Grönkulla" på biblioteket. Min förhoppning var att Siri skulle vara redo att försjunka, på samma sätt som jag gjorde när det begav sig.

Det svindlade för henne, när vi pratade om att boken faktiskt skrevs för mer än hundra år sedan. Första kapitlet var lite kämpigt men när jag frågade hur hon kände var hon sugen på utmaningen med lite ovana ord. Och nu är hon lika engagerad som jag var.

Jag började googla klipp från tv-serien som sändes på 80-talet och som jag fullkomligt älskade. Drömde mig tillbaka ~ och fann att det nu i veckan kommer en helt ny serie om Anne. Hela säsongen släpps på Netflix den 12 maj. Trailern verkar lovande.

I samband med hundra­årsjubileet av Anne på Grönkullas utgivning i Sverige samlade Åsa Warnqvist, forskare i litteraturvetenskap, in svenska läsares upplevelser av Montgomerys verk. Ett urval av dessa personliga och gripande berättelser finns i boken som också innehåller ett par längre artiklar om LM Montgomerys liv och produktion.

Annes historia omnämns också i boken ”Mina hjältinnor” av Samantha ­Ellis – som skrivit en memoar om att växa upp och hitta sin identitet med hjälp av skönlitteraturen. Hon beskriver Anne som ett föredöme med sin fantasi och skaparlust.

Jag läste på mer och skrev om det hela i tidningen.

Frågade mig hur det kommer sig att Anne på Grönkulla fortfarande fångar läsare.

Jag tror att det handlar om hennes rättvisepatos, hennes uppfinningsrikedom och förmåga att se skönheten i det mesta.

Att som Anne stå upp för sig själv och de man tycker om, det blir aldrig omodernt.

Om en bok

* * *

Ett av det bästa med bokklubb är att jag utmanar mitt läsande. Att jag tar del av ord jag annars inte skulle ha valt. Att det vidgar mina cirklar.

Förra veckan träffades vi i första bokklubben för att prata om den här boken: "Flickorna" av debuterande Emma Cline.

På baksidan står inget om att den är baserad på historien om sekten kring Charles Manson. Det är först på insidan av pärmen det nämns.

 Det är smakfullt att boken får tala för sig själv.

"Baserad på en sann historia" är annars ett bra säljargument och återfinns nu och då på filmaffischer och bokomslag. Ett problem är att baserad-på-en-sann-historia ofta innebär en stämpel. Författaren eller filmskaparen blir för bunden till "facit" och den konstnärliga friheten får stryka på foten.

Läsningen av "Flickorna" bjuder på bildrikt språk och skickliga observationer. Jag tilltalas av att fokus ligger på flickorna runt Manson och deras inbördes relationer, att sektledaren själv blir förpassad till skuggan.

Boken ringar in varför människor försätter sig i destruktiva livssituationer. Det handlar sällan om en dragning till situationen, utan snarare om att fly från något annat.

Det handlar inte om vad man söker, utan vad man vill komma ifrån.

När jag googlar runt på bilder av Charles Manson och sektmedlemmarna efter att jag läst ut boken trillar jag över ett påstående om att "Flickorna" ska bli film.

Det ser jag fram emot!

Med sax och lim / påskpyssel

* * *

Vårt påskpyssel går i milda färger. Med blyerts och saxar och lim formade vi kanin-figurer under en eftermiddag när solen var på sitt bästa aprilhumör.

Vi vek bokmärken som man sätter om hörnet på rätt sida.

Just dessa blev någon slags kaniner, men det går lika bara att skapa monster eller annat fantasidjur, såklart.

Ganska rolig ge-bort-present också.

Kanske tillsammans med favoritbok?

Dessa söta blev kanske mina favoriter.

Små cylinderformade djur med öronen på svaj.

Får lust att bygga vidare och skapa ett helt landskap runt om.

Till sist klippte vi servetthållare. Det blev såklart också en kanin.

Tycker det är sympatiskt när pappersval och hur man väljer att fota påverkar. Att det både kan vara barnpyssel och vuxenpyssel på samma gång. Om det nu är någon skillnad från början?

Så ser vårt pyssel ut denna påsk. Tre sorters kaniner ~ varav några redan blivit tilltufsade av busig hund med vassa tänder.

Ljuset vi inte ser

* * *

År 2013 bilade vi genom delar av Frankrike. Ett av stoppen var Saint Malo i Bretagne, en liten stad vid kusten mot Engelska kanalen. Kanske mest känd för sin ringmursomgärdade gamla stad.

Därifrån minns jag hur snabbt solen dippade i havet om kvällen och hur vi plockade ostron, musslor och vildväxande fänkål och ruccola när tidvattnet tillät.

Därför var det extra fint att läsa den här boken i en av bokklubbarna:

"Ljuset vi inte ser" av Anthony Doerr.

Delar av boken utspelar sig nämligen just där. I Saint Malo.

Anthony Doerrs Pulitzer-prisade roman tilldrar sig i andra världskrigets Europa och berättar två parallella historier, som tillfälligt knyts samman.

Marie-Laure är flickan som bor i en lägenhet i Paris med sin far, en låssmed på naturhistoriska museet. I tonåren blir Marie-Laure blind och lär sig hitta rätt med hjälp av sinnrika stadsmodeller som hennes pappa skulpterar fram. De flyr Paris för att söka skydd i kuststaden mot Atlanten där en farbror äger ett hus.

Den föräldralöse, tyske pojken Werner slipper livet som kolvgruvearbetare men får uppleva nazismens brutalitet - först i en kadettskola och sedan som radiotekniker i kriget.

Deras öden sammanflätas ~ i Saint Malo.

De stilistiska greppen är vackra och sirligt utformade men tar aldrig fokus från själva berättelsen. Jag tänker tillbaka på "Miniatyrmakaren" av Jessie Burton, som också speglar en ung kvinna och ett liv i ett ödsligt hus.

En fin läsupplevelse och ett fantastiskt hantverk.

Rik på ord åt flera håll

* * *

Jag och Siri har högläst så mycket bra på sistone. Det är kul också, att hon börjar få tips från kompisar om vad de gillar.

Just nu läser vi del två i Mats Strandbergs (som skrivit "Cirkeln") Monstret-serie. Den är fin och rolig, och sorglig.

"Camilla och lögnen" av Karin Wahlberg och "Klaras hemlighet" av Christina Waldén är två andra favoriter.

I dag har vi botaniserat på Akademibohandeln och samlat på oss en massa inspiration.

Jag har också fått värmande ord om en text i dag. Och det känns så vackert inuti när andra ser vad jag tänkt med mina ord och förmedlar det till mig. Det känns så betydelsefullt när jag fått möjlighet att porträttera någon och den människan får mycket fina kommentarer i sociala medier. Jag följer med på ett hörn och glädjs och tänker att jag har världens bästa jobb.

Extra roligt är det när man får möjlighet att jobba med en fotograf som också gör sin tolkning och helheten känns välkomponerad.

Rik. Så känner jag mig när jag tänker på i dag.

Rik på värme och upplevelser och lugnet här hemma.

Min mediedag

* * *

Läser, lyssnar, ser.

Alltid.

Just nu börjar jag dagarna med tidningen till frukost, såklart.

Sedan har jag Nyhetsmorgon på TV4 igång medan jag gör mina morgonrutiner på övervåningen. Det är som ett fint sällskap och jag får höra senaste nyhetssändningen.

Efter jobbet ser jag alltid Lilla Aktuellt med Siri och kanske någon vlogg som hon valt. Just nu godnatt-läser vi del två i Mats Strandbergs Monstret-serie och den är så fin, så fin.

Min privata mediedag fortsätter med en yogavideo på paddan innan det är dags att dricka kvällste. För tillfället ser jag och Markus serien The Affair på Netflix och vi gillar den båda. Timslånga avsnitt är lite för långt för vardagskvällar, men eftersom avsnitten alltid är uppdelade i två delar (berättade ur två olika perspektiv) så pausar vi enkelt i mitten och tar vid nästa kväll.

Till sist läser jag några sidor ur min bok innan jag somnar. För tillfället har jag plockat upp Joanne Harris bok "I persikoträdets skugga", som är fortsättningen på Chocolat, om ni minns.

Jag började läsa den i somras, men hann inte klart och så kom bokklubbsböcker emellan. Men nu har jag läst ut både "Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn till ena bokklubben och "Hustrun" av Meg Wolitzer till andra, så då passade det bra att ta fram denna igen.

Om "Chocolat" var njutning att läsa så tycker jag tyvärr att denna är medelmåttig. Nåja.

Och så bilderna, ovan. Hämtade ur tv-serien "The Collection" som nyss börjat sändas på SVT. Jag som gillar "Downton Abbey", "Mr Selfridge" och "Paradise" njuter av vackra Parisiska vindsvåningar, modetemat och fotosekvenserna med Hasselbladare.

För mig är det mys-tittande och jag brukar se ett avsnitt eller en del av ett avsnitt när jag joggar på löpbandet. Jag har tagit upp löpningen lite mer på sistone. Saknade att blir riktigt genomvarm, men vill inte konditionsträna så hårt. Då passar en tv-serie och ett löpband perfekt. Rena lyxen, enligt mig.

Ett boktips en höstonsdag

* * *

Mysig läsning med flytande, vackert språk.

"Den lilla bokhandeln i Paris" av Nina George tog jag på titeln och framsidan. Böcker och Paris, bara de två orden i sig låter rätt för mig.

Boken handlar om bokhandlaren Jean Perdu. Han driver en flytande bokhandeln som kallas för Det litterära apoteket och med sina tips på läsning hjälper han sina kunder att orka med sina livssvårigheter.

Men sitt eget hjärta kan han inte laga.

För mer än tjugo år sedan lämnade hans livs kärlek honom, brevet som hon lämnade kvar kunde han inte förmå sig öppna. Och när han nu gör det, står det helt andra ord där än han väntade sig.

Är allt försent? Det är det kanske. Men Jean Perdu kastar loss sitt litterära apotek och ger sig iväg.

För mig är "Bokhandeln" en fin stund. Den är en trevlig läsupplevelse, om än inte magisk.

Men ett litet lagom tips, för filt och te och tända ljus, i höstmörkret är den allt.

Skapa av olika anledningar

* * *

För mig kan pyssel inta ett flertal olika skepnader och i vårt hem finns det hela skåp att förlora sig i. Både redan tillverkat pyssel och material till nytt finns i det-stora-plåtskåpet-i-köket. Sedan finns det filialer: I lådor i vardagsrummet, sådant som gärna pysslas med framför tv:n. Siri har sina pärlbrickor och pixelbrickor där. Plus pennor och papper. Jag har min hög med saker jag handsyr eller sprättar.

Att sitta och sy framför tv:n? Jag älskar det.

Meditation i handens rörelse.

Det finns fler filialer också. Och ett pysselrum på övervåningen.

- - - - -

För mig, och mitt barn, kan pyssel vara olika saker.

Ett fint sätt att umgås. Ett sätt att vara med sig själv på, att låta tankarna rinna fritt medan man ändå är sysselsatt.

Det kan vara ett sätt att visa omtanke på, att göra något till en person man håller av. Eller så skapar man, eller skapar om, för ett specifikt ändamål.

Det enda pyssel som inte riktigt fungerar hos oss är det förutbestämda. Sådana fina små satser där allt är förberett.

Det väcker inte lust, varken hos mig, men framför allt inte hos liten.

Det finns alltid pyssel på gång och jag jobbar på att släppa tankarna om att det 'borde bli klart'. Tänker att när tid och lust finns, då gör vi.

Vi har några drömfångare av virkade dukar och broderiramar från loppis som nu flyttat ut från vardagsrummet.

Siri önskar att de istället ska fånga hennes mardrömmar i sovrummet.

Nu ligger de och väntar på rätt tillfälle att få en liten ny skepnad.

Med hängande trådar av Lovikkagarn istället för de tunna läderliknande banden.

Sedan vi skapade om Siris rum för några helger sedan går många detaljer i koppar.

Silverspegeln på hennes skrivbord ska på färgduttar i samma nyans. Samma sak med skruvarna till en kopparhylla.

En arbetskompis - och pysselexpert på jobbet - tipsade mig om webshoppen Make and create (klick för länk) som jag även skriver detta inlägg tillsammans med.

Jag tänkte beställa hem lite kopparfärg. Kanske något för advent också får följa med.

Ibland beställer jag pysselsaker, som är tänkta att måla på, och låter dem vara au naturella.

Det är också fint.

Men det finns en sak som är viktigast av allt med pyssel. För mig.

Och det är att grundmaterialet finns hemma, och att man vet vart det finns.

Att basen av penslar och färger och pennor är på plats. Att gnugga sig fram med halvt uttorkad tusch väcker inte lusten hos någon, tror jag.

De här burkarna gjorde vi för rätt länge sedan. Återvunna glaskonserver, djur från loppis och sprayfärg. De är fina, även om vi fått limma om djuren några gånger.

Vanligt hobbylim har faktiskt fungerat bäst.

Och till sist: Ett klassiskt Maripyssel. Ofta när jag köper kläder är det någon liten detalj jag vill förändra. Här är det en klänning som jag vill korta så att den blir mer av en tunika att bära till tajta, urtvättade svarta jeans.

Det är också ett pyssel, det väntar på mig på symaskinen och jag tar i det ibland och tänker att det ska jag njuta av att göra, när tiden är rätt.